– Museisektorn skiljer ut sig om man jämför med scenkonsten, konsten, litteraturen och musiken. Det kan man se på de årliga mötena inte minst, där det finns väldigt lite representation av människor som kommer från, eller har bakgrund i, andra länder än Sverige.
Rani Kasapi är avdelningschef på Världskulturmuseerna sedan september 2023, hennes första år i museivärlden. Däremot har hon två decenniers erfarenhet som chef i kultursektorn, bland annat från Riksteatern och Kulturdepartementet.
– Jag tycker inte att man kommit lika långt på museerna som i de andra sektorerna i kulturbranschen – och jag har funderat vad det beror på. En tanke är att de andra områdena hela tiden behöver gestalta samhället, och då behövs det en mångfald av berättelser. Medan museerna kanske har ett annat perspektiv, som är mer kunskapsburet och utbildande.
Magasin K har tidigare granskat hur DIK:s olika yrkesgrupper speglar befolkningen och akademikerkåren när det kommer till andelen som är födda utomlands. Nu har turen kommit till museisektorn, som efter biblioteks- och arkivsektorn har den lägsta andelen utrikesfödda: 11 procent. Det kan jämföras med akademiker och arbetskraften i stort, där andelen utrikesfödda ligger på 23 procent respektive 22 procent av de anställda.
För tio år sedan blev Rani Kasapi Årets mångfaldschef och hon säger att frågan under åren böljat fram och tillbaka.
– Jag kan verkligen se hur vågorna kommer och går, det har varit mångfald, det har handlat om inkludering, ibland pratar vi om representation, ibland om verksamhetsutveckling.
Mångfald och representation är ord hon ser används mer sällan, vilket hon tänker kan bero på att många arbetsplatser är rädda för att göra fel.
– Jag tror att ängsligheten har smugit sig in på det här området på ett sätt som inte gynnar oss.
Magasin K har med hjälp av Sacos statistiker också tagit fram siffror på hur arbetslösheten skiljer sig mellan inrikes och utrikes födda i den svenska museibranschen. Det visar sig att arbetslösheten är nästan tre gånger högre bland de som är födda utomlands.
– Kultursektorn är en tight sektor från början – det finns fler som vill arbeta i den än vad det finns plats. Museernas inriktning och de kunskaper som vi får in av utrikesfödda – som att man talar flera språk, kan kultur och politik i andra delar av världen eller har nätverk där – kanske inte alltid matchar med det man är van vid att prioritera. Men på Världskulturmuseerna, för att ta ett exempel, blir ju detta såklart en tillgång, säger Rani Kasapi.
Även Azmara Nigusse, intendent med programansvar på Hallwylska museet, tror att den bristande mångfalden i museibranschen hänger ihop med att arbetsgivarna letar efter de kunskaper och erfarenheter som man alltid premierat. Något som hon ser har förstärkts i och med att den nya arbetstidslagstiftningen kommit på plats.
– Vi har gått från timanställda till deltidstjänster, där snävare och hårdare krav införs även på de enklare tjänsterna, som ger första steget in i sektorn. När krav som tidigare erfarenhet på museum och att man måste ha läst vissa nischade utbildningar, som idéhistoria eller etnologi, förs in i själva rekryteringsverktygen är det kanske ingen som läser ditt brev eller cv eftersom systemet sållar bort din ansökan automatiskt. Det är inte så man bygger förändring i en sektor, säger hon och tillägger:
Som det ser ut i dag hade jag antagligen inte ens kallats till intervju på mitt museum som helt ny i branschen, för jag har pluggat arkeologi.
– När jag började som timmis var det mer blandat. Som det ser ut i dag hade jag antagligen inte ens kallats till intervju på mitt museum som helt ny i branschen, för jag har pluggat arkeologi.
Azmara Nigusse har arbetat på Hallwylska i tolv år, varav hon varit lokalfackligt förtroendevald i åtta. I höst är hon en av 81 ombud på DIK:s kongress, där hon gick till val på frågor som oregelbunden arbetstid, rekrytering och likriktning inom kultur- och museivärlden.
– Museisektorn har varit homogen från början. Nu pratar man om rasifierade medarbetare, men går man tillbaka några årtionden var det samma för människor med arbetarklassbakgrund och tidigare för kvinnor. Museerna var institutioner som byggdes upp av de med kulturellt kapital och de var ett verktyg för skapandebilden och nationaliseringen av Sverige.
11 procent…
av de anställda i museisektorn är födda utomlands. Det är en lägre andel än inom akademikerkåren och i arbetskraften i stort, där 22,7 respektive 22,3 procent är utrikesfödda. Det är också den näst lägsta andelen av alla yrkesgrupper som DIK samlar.
Andelen utrikesfödda i museibranschen har ökat sedan 2014, då andelen låg på 8,4 procent. Högst var andelen 2019, då den låg på 11,4 procent. Därefter sjönk den, för att sedan öka till dagens 11 procent. Andelen utrikesfödda bland akademikerna har gått från 16,9 till dagens 22,7 procent under samma period.
Att arbetslösheten är tre gånger högre bland utrikesfödda i branschen och att andelen utrikesfödda är så låg förvånar henne inte. Dessutom är Azmara Nigusse övertygad att det finns ett stort mörkertal.
– Jag vet att många som inte kommit in i museisektorn sökt sig till en annan bransch, som vården, och försörjer sig där. Att kunna hålla ut med osäkra tjänster, det är en resursfråga.
För att få till en förändring krävs att museibranschen tar ett aktivt ansvar, vilket enligt både Azmara Nigusse och Rani Kasapi handlar om att prioritera på andra sätt än i dag. Som exempel tar Azmara Nigusse den nya praoverksamhet hennes myndighets hållbarhetsgrupp, som hon ingår i, initierat ihop med en skola i stadsdelen Husby i Stockholm.
– Vill vi spegla samhället är det här ett sätt att ta en aktiv roll. Att öppna upp för att unga ska få den här erfarenheten och att det inte ska vara baserat på vem du känner – vilket vår sektor är väldigt baserad på över lag.
Ett annat sätt är att låta verksamhetsbehovet styra rekryteringen, där Azmara Nigusse tycker att Vasamuseet är ett gott exempel.
– De hade som mål att erbjuda visningar på flera olika språk för sina utländska turister och satte språkkompetensen först. De som inte hade ämneskunskaper fick vad som behövdes vid inskolningen. Och det öppnar såklart upp för fler att söka.
Om statistiken
Statistiken har beräknats med hjälp av Saco utifrån SCB:s yrkesregister över anställda inom gruppen museiintendenter m.fl. Statistiken har sedan samkörts med Arbetsförmedlingens statistik över personer söker jobb inom museisektorn och där Arbetsförmedlingen sett det som realistiskt att man kan få jobb inom yrket.
Egna företagare ingår inte i beräkningen. Arbetslösa avser öppet arbetslösa och personer i program med aktivitetsstöd. Med akademiker avses personer med minst två års eftergymnasial utbildning.
Konsekvensen, om det aktiva arbetet inte prioriteras, är för de båda uppenbar.
– Speglar man inte hela samhället så når man inte hela samhället. Om vi inte investerar i framtida generationers museipublik, varför skulle de vilja investera i oss? säger Azmara Nigusse.
Vill vi museer fortsätta vara viktiga demokratiska verksamheter, då måste vi ta vara på de erfarenheter som finns i samhället.
Rani Kasapi håller med:
– Vill vi museer fortsätta vara viktiga demokratiska verksamheter, då måste vi ta vara på de erfarenheter som finns i samhället. I dag är det många som kanske aldrig besöker oss som ändå tycker att vi är viktiga. Men i framtiden är det nog ett förtroende vi måste förtjäna, säger hon.
Vad för insatser krävs av er museichefer?
– Vi behöver hitta nya perspektiv och nya gestaltningar. Vi behöver arbeta ännu mer med befolkningsstatistik och prognoser för att förstå vilka gör vi det här för i dag och framöver. Självklart är det i chefskap och ledarskap de här frågorna ligger.
Att ansvaret ligger på cheferna, det anser även Azmara Nigusse. Men hon tycker också att facket borde göra mer:
– Det här är ett ansvar på cheferna. Men något måste också göras i facket. Jag vet att många rasifierade väljer att höra sig av till andra föreningar eftersom man inte upplever att man får stöd eller att facket förstår. Överlag tycker jag att facket ser väldigt passivt på det här. Man säger sig vilja ha mångfald, men vad är det vi gör för att få det?