Superhjälte, fotbollsstjärna eller astronaut. Det är några vanliga yrken som barn brukar drömma om. Men inte Azmara Nigusse. I lågstadiet besökte hennes klass ett museum – och hon var fast.
– Liksom, kan man göra det här? Kan man förmedla kunskap utanför skolor och böcker? Jag visste att det var det jag ville göra, jag behövde bara lista ut hur.
Passionen för yrket har hållit i sig. Azmara Nigusses allra första jobb, på Skoklosters slott, krävde två timmars pendling – enkel väg. Varje dag tillbringade hon lika mycket tid på pendeln som på sitt fyra timmar långa arbetspass. En period kombinerade hon fem olika tjänster som timvikarie. Men så kom fri entré-reformen och med det fick museerna större muskler. Azmara Nigusse fick en halvtidstjänst på Hallwylska museet som museipedagog – som blev till heltid för två år sedan.
– Det känns jättekul. Jag har äntligen nått ett mål, att vara trygg i branschen.
Men, Azmara Nigusse lutar sig inte bekvämt tillbaka för det. Orden forsar fram när hon pratar om förändringar hon menar är nödvändiga inom museiväsendet. Hon deltar i paneldebatter och är engagerad i ett nätverk för normkritiskt ledarskap, föreningen Genus i museer och samarbeten med Stockholms Kvinnohistoriska och afrosvenska historieveckan. Bland annat, alltså.
”Jag är väldigt intresserad av museisektorn som arbetsplats och vad den gör med hur vårt kulturarv förvaltas.”
– Jag är väldigt intresserad av museisektorn som arbetsplats och vad den gör med hur vårt kulturarv förvaltas. Vilka som är på plats påverkar vilka prioriteringar som görs. Det är svårt, man slåss mot en gammal uppfattning om vad museer är och en förlegad bild av allmän objektivitet som inte finns. Vi måste ifrågasätta varför vi gör som vi gör och se om det finns bättre sätt.
Hur tycker du att det går?
– Inte så bra. Museisektorn är otroligt homogen. Det stannar ofta vid “projekt”, det hamnar inte i linjeverksamheten eller grundbudgeten. Ärligt talat behövs prioriteringar som många inte vill göra, eftersom det innebär att man behöver ändra på vem som har en viss tjänst eller position.
Hallwylska museet har prisats för att ha årets bästa museipersonal i Stockholm flera år i rad. “Det är vi väldigt stolta över, ett besök på det här museet är ett möte med en person”.
Foto: Ylva Sundgren
Azmara Nigusse vill se en riktad rekrytering, där museer tillåter sig kompromissa med kriterierna för vissa tjänster: ”Man måste våga investera i dem man säger sig vilja ha där”.
– Museer ska spegla samhället, då behöver man inte ännu en av hundra andra personer med samma utbildning. Det kanske ska vara okej att någon inte uppfyller ett visst grundkrav för att den har andra kompetenser och nätverk som saknas i verksamheten. De personerna kan också dra in den publik man saknar.
”Guidade visningar passar inte alla och vi måste erkänna att museimiljöer inte heller är automatiskt bekväma för alla.”
Azmara Nigusse nämner England som föregångsland – där har man infört nya krav kring tillgänglighets- och mångfaldsarbete på museer som får statlig finansiering.
– Finns inga riktlinjer eller krav i rekryteringen blir den styrd av tradition men också rädsla.
Rädsla?
– Ja, på många sätt och nivåer. Vi kan till exempel skapa en programpunkt om hederskultur före sekelskiftet, men när det marknadsförs utåt mildras det till “normer”. Mycket energi går till att omformulera, vara försiktig och hellre… inte göra något, än göra fel.
Vad är du själv mest stolt över?
– Våra dramavisningar. Guidade visningar passar inte alla och vi måste erkänna att museimiljöer inte heller är automatiskt bekväma för alla, säger Azmara Nigusse.
– Vi har väldigt vana museibesökare som föreslår specifika utställningar de vill se – medan andra inte ens kliver innanför porten, eftersom de ifrågasätter om de ens får vara här.
När Azmara Nigusse får frågan om vilken egenskap som hjälpt henne i yrket, svarar hon förmågan att anpassa sig till nya förutsättningar. I samma andetag pratar hon om vikten av det personliga mötet – som för hennes del kan handla om 300 besökare per dag.
Det låter som att man behöver vara rätt social också?
Hon skrattar.
– Det är kul att du säger det, jag ser mig inte alls så social.
Med hennes ständiga leende och glödande engagemang i ögonen är det omöjligt att inte haspla ur sig ett chockat: va?
– Haha, jag har ett väldigt tydligt resting bitch face. Vi kollegor pratar mycket om guiderollen, man ger så mycket energi och vill inte visa att man har 50 arbetsuppgifter som väntar på kontoret. Så när guiderollen stängs av kanske man inte ger det roligaste intrycket.
Medan Azmara Nigusse visar en salong “täckt i äkta bladguld” – med en entusiasm som inte skvallrar det minsta om att hon visat samma salong i tio år – säger hon att mångfaldsperspektivet inte kan hänga på enskilda individer.
– Det blir lätt: ”du som kan de här frågorna, vad tycker du?”. Men jag är inte anställd som mångfaldskonsult, det finns folk som är experter på det. Värdera den kompetensen, ta in den utifrån och betala för den. Om något bara är okej att satsa på om det är gratis så är det ingen satsning.
Som allra roligast tycker Azmara Nigusse jobbet är när hon får lära sig något nytt – vilket sker så gott som varje dag. “Eftersom Wilhelmina samlat allt så går det alltid att hitta någon koppling till samtiden. Besökarna lär en mycket, om de är intresserade av teknik eller bilar eller hur det funkade med toaletter för hundra år sedan, så lär jag mig det också".
Foto: Ylva Sundgren
Intendent med inriktning på programverksamhet
Ålder: 36 år.
Gör: Museipedagog och intendent med inriktning mot programverksamhet på Hallwylska museet.
Senast lästa bok: “En övning i revolution” av Kayo Mpoyi.
Senast lyssnade låt: “Twin flame”, av Kaytranada ft. Anderson. Paak.
Om Hallwylska museet:
Hallwylska museet är ett statligt kulturhistoriskt museum i Stockholm som varit öppet sedan 1930. Samlingarna utgörs av föremål från Wilhelmina von Hallwyl, en av Sveriges storsamlare av konst och konsthantverk vid sekelskiftet 1900, som själv bodde i byggnaden. Museet rymmer 50 000 dokumenterade föremål.
