”Ingenting var gjort när jag klev in på departementet”

Under snart fyra år har kulturminister Parisa Liljestrand (M) styrt den kulturpolitiska debatten mot privat finansiering, läskris och krigsberedskap. I en stor intervju med Magasin K ser kulturministern tillbaka på mandatperioden och berättar om nästa steg i den borgerliga kulturpolitiken.

Rebecka Gordan

10 juni 2026

Får Moderaterna förtroendet att bilda regering efter valet vill Parisa Liljestrand gärna stanna som kulturminister.

– Skulle jag få frågan så skulle jag absolut svara ja. Jag tycker att det vore fantastiskt att få fortsätta ha det här oerhört fina uppdraget i fyra år till.

Hur viktig är kulturministerposten för Moderaterna?

– Först ska väljarna säga sitt och sedan ska det ske en förhandling mellan partier. Men jag skulle säga att det är en mycket viktig post för oss moderater. Vi har ju tagit oss an den här mandatperioden genom att faktiskt visa på att vi de facto har en moderat kulturpolitik.

I ett försommarljust arbetsrum på Täbys huvudbibliotek berättar Parisa Liljestrand att hon under sitt första år fick många frågor om vad en borgerlig kulturpolitik egentligen är, från journalister och allmänheten, men också i de egna leden.

– Jag ska sticka ut hakan lite och säga att jag kunde faktiskt också får de frågorna ibland från partikamrater i mitt eget parti.

Vad tänker du om det?

– Jag tror att de här åren har varit otroligt viktiga för oss moderater att också känna en stolthet när det kommer till kulturfrågorna. Att vi kan stå upp för dem, att vi har en tydlig moderat kulturpolitik, att det är den vi bedriver på nationell nivå och också i de kommuner där vi är med och styr. Att det finns en tydlig riktning och en vilja.

Måndag i mitten av juni och Parisa Liljestrand säger att hennes schema blir allt mer intensivt ju närmare september kommer. På förmiddagen har hon presenterat Moderna museets nya överintendent för oss journalister i Rosenbad, när vi ses i Täby är klockan tre, senare ska hon till Junibacken som firar 30 år.

– Men allt är som det ska, tänker jag. Det är så det ska vara inför valet, säger Parisa Liljestrand.

Utställningen som hon just invigt handlar om Täbys historia och kulturarv. Och om Modernas nya överintendent Tone Hansen tidigare under dagen beskrev sitt nya uppdrag som att komma hem säger Parisa Liljestrand att det känns fint att komma till Täby, som är ”nästan hemma” för henne.

– Vi från Vallentuna, vi var ju alltid lite kusinen från landet och Täby var ju storstad.

På ett podium i biblioteksentrén, inför en publik med framför allt pensionärer och kommunpolitiker med bakåtstruket hår, tittar hon knappt ner i talarkorten från Regeringskansliet. Säger att den här sortens utställningar, som tar besökaren från historien till nutid, är viktiga för att vi ska kunna förstå oss själva.

– Och om man som jag har dragit upp sina rötter från en mylla som ligger ganska långt härifrån, då är det faktiskt särskilt viktigt att få lära känna den nya jorden som man går på, för att kunna få slå rot på nytt.

Parisa Liljestrand växte upp i ett hem med persisk musik och poesi, där hon berättat att kulturen ”omfamnade även oss barn i de berättelser och historier som var en del av vårt arv”.

Familjen hade flytt mullornas Iran och hon var tre år när de kom till flyktingförläggningen i Surahammar. Hennes pappa, som varit pilot i den iranska armen, blev så småningom chaufför inom färdtjänsten medan hennes mamma läste till laboratorieassistent.

Själv utbildade sig Parisa Liljestrand till lärare och rektor. Som 19-åring var hon med och grundade partiet Demoex, som hon representerade i hemkommunen Vallentuna fram till att hon gick över till Moderaterna.

Fem år senare valdes hon som 32-åring till kommunstyrelsens ordförande, en roll hon hade fram tills att hon tillträdde som statsråd.

När kulturministerposten nyligen kom på tal när Ulf Kristersson (M) intervjuades i SVT sade han att världen man möter i den rollen är ”lite brutal” och att man måste stå ut med att bli ”lite hånad” och att folk försöker sätta dit en.

Parisa Liljestrand säger att hon inte uppfattat posten som ”så väldigt utsatt” och att alla kulturministrar haft sin beskärda del, från Lena Adelsohn Liljeroth till Amanda Lind.

– Sedan ska man tåla granskning som politiker. Man ska kunna ifrågasättas, det hör politiken till. Men det är klart att jag kan fundera på om det handlar om mig som politiker och min förmåga att bedriva politik, eller om man bedöms på andra grunder.

Vad för grunder?

– Ja, men huruvida man kan svara på vem som har skrivit en viss bok, vem som har gjort en viss film eller vem som komponerat ett stycke.

Du tackade ja direkt när du fick frågan från Ulf Kristersson. Blev det som du tänkt dig? Du har kallat dig ofrivillig fastighetsskötare.

– Jag tänkte nog inte så mycket på vad det skulle innebära, jag tackade ju ja till det här uppdraget för att jag såg att det finns saker vi behöver göra. Men sedan att det just skulle handla om så mycket fastighetsfrågor, eftersatt underhåll och saker som inte har lösts ut därför att det i min mening har saknats politisk vilja…

– Det var mer att första dagen på jobbet var utnämning och fixa passerkort. Andra dagen var: ”Hej, den här frågan om Operahuset i Stockholm, Sveriges nationalscen, behöver en lösning”.

Vid sidan om arbetet med en ny hyresmodell för Operan och fyra andra centrala kulturinstitutioner har Parisa Liljestrand haft fyra prioriteringar under mandatperioden: barn, bildning, beredskap och breddad finansiering.

Ett slags politiskt mantra som hon ofta upprepat och återigen lyfter när jag frågar vad hon vill göra om hon får ett förnyat förtroende och om hon kan välja ut något konkret som hon inte hunnit med.

– Jag skulle vilja säga att vi har kommit en bra bit på väg. Men vi är inte framme. Jag gjorde ju tydligt det jag ville bedriva inom den moderata och borgerliga kulturpolitiken, jag plockade fram fyra väldigt tydliga prioriteringar, svarar Parisa Liljestrand.

Jag upprepar frågan så att hon kan berätta om nästa steg, vad hon vill göra med ett förnyat förtroende som kulturminister.

Är det något som du verkligen vill satsa på?

– Beredskapsfrågan är en fråga som jag verkligen brinner för. Inte minst därför att vi har krig i vårt närområde och runt omkring i världen och att vi ser hur kulturen inte är bara någonting som kommer i vägen för kriget, utan att det är en direkt måltavla i krigföring.

Så där skulle ni vilja växla upp?

– Där tycker jag att vi behöver växla upp i Sverige. När det kommer till beredskap och krigsplanering fanns det absolut ingenting gjort inom kultur- och kulturarvssektorn när vi klev på för tre och ett halvt år sedan.

Hon tillägger att hon också skulle vilja att vi ”börjar röra oss framåt” när det gäller beredskapen för det levande kulturlivet.

– För det ser man också i jämförelse med länder som Ukraina, att det handlar ju naturligtvis om att värna sitt arv, men lika mycket om att värna det levande kulturlivet för att bygga motståndskraft och få människor att orka.

Du säger ofta att staten inte drar sig tillbaka när det kommer till kulturens finansiering. Samtidigt så har statligt finansierade kulturinstitutioner larmat om ett ekonomiskt nödläge under din tid som kulturminister. Hur ser du på den diskrepansen?

– Det beror ju på vad vi ska mäta det mot. Det vi ofta får kritik för är att man säger att vi har den lägsta andelen i förhållande till hela statsbudgeten. Och jag brukar ofta säga att andelen är ett ganska dåligt mått att använda sig av. Vi har ju fått höja enorma summor skattemedel för att arbeta med Sveriges försvar för Ukraina, för att bygga upp polis och för att bygga upp rättsväsende.

Det Parisa Liljestrand syftar på, är Magasin K:s årliga granskningar av kulturens andel av statsbudgeten, där vi visat att kulturbudgeten utgör den lägsta andelen på över två decennier. Men kulturministern tycker som sagt inte att det är ett bra sätt att räkna – det har hon gjort klart många gånger – och därför frågar jag i stället om kulturbudgeten justerat för inflationen.

Om vi tittar på kulturbudgeten justerat enligt KPI har den här regeringen lagt omkring en miljard mindre på kulturen i reda pengar än åren innan pandemin. Hur kan du då säga att ni satsat så mycket?

– Ja, men då ska man ju också komma ihåg att i rena kronor och ören så har ju vi höjt budgeten för varje år. Så det är inte så att vi har sänkt den.

Parisa Liljestrand fortsätter sedan med att beskriva hur regeringen ärvde en situation med en tvåsiffrig inflation och att de ägnat större delen av mandatperioden ”åt att städa i den ekonomiska politiken” för att få ner inflationen.

– Därför att när den ligger så högt, då kostar allting mycket mer. Vilket gör att verksamheternas budgetar naturligtvis räcker till mycket mindre. Så inflationsbekämpningen har varit otroligt viktig.

Vad vill du säga till de kulturinstitutioner som känner att de går på knäna?

– Ibland tror jag att man upplever att jag de facto inte förstår problemet. Det gör jag. Och lika mycket som jag kanske önskar att man skulle kunna skydda kulturverksamheterna undan en elva eller tolv procents inflation som vi ärvde, så går inte det. Vi kan inte inflationsskydda enskilda verksamheter eller områden.

Under Parisa Liljestrands mandatperiod har också flera kulturverksamheter, stora som små, larmat om chockhöjda marknadshyror och hur de slår ut själva verksamheten. Något som inte bara fått kulturvärlden att vredgas.

I vår intervju med Moderaternas kulturpolitiska talesperson Kristina Axén Olin är även hon tydlig med att hon inte tycker att museer och andra kulturinstitutioner ska ha marknadshyror. Något som förvånade många – marknadshyror är trots allt att betrakta som en moderat hjärtefråga.

De senaste hyreshöjningarna från Statens fastighetsverk har inneburit en press så hård att Medelhavsmuseet och Östasiatiska kan tvingas lämna sina lokaler. Till och med Sverigedemokraternas Alexander Christiansson, som tidigare velat lägga ner Världskulturmuseet, har gått ut i Magasin K med att de två behöver räddas.

Jag frågar Parisa Liljestrand om Kristina Axén Olin har henne med sig om marknadshyrorna. Hon inleder med ett politikersvar, säger att dagens modell är beslutad av regeringen och att man kommit överens om att ha marknadshyror.

– Vi har också en lagstiftning att förhålla oss till när det kommer till vilka hyror som sätts. Det är ju inte helt enkelt att göra ändringar som strider emot rådande lagstiftning.

Trots att hon ofta upprepar att de är en regering med en budget och en gemensam politik fortsätter kulturministern sedan med ett svar som hon också ofta ger, att det inte är hennes bord:

– Samtidigt är ju det här en fråga som inte ligger helt hos mig utan den ligger hos Finansdepartementet och min kollega Niklas Wykman. Men vi har haft ett väldigt gott samarbete i de här frågorna, för att vi vet att det är en knepig situation.

Vad skulle du vilja se?

– Man måste ju också börja någonstans, från det att ingenting var gjort när jag klev in på departementet. Nationalmuseum fick ju hålla stängt en dag i veckan. Vi hade ett läge där Operan var på väg ner i Strömmen och ett halvår in på jobbet så rasade taket in på Naturhistoriska.

När Parisa Liljestrand fortsätter berätta vad Tidö-regeringen fått på plats (besluten kring Operans renovering och en intäktsjusterad marknadshyra) utan att svara på vad hon vill se för de krisande museerna eller om partikollegan Kristina Axén Olin har henne med sig avbryter jag för nästa fråga.

Men då säger hon att hon vill avsluta resonemanget, att det inte är ”en önskvärd situation” och att läget som flera museer, nu senast Medelhavsmuseet och Östasiatiska, hamnat i är ”bekymmersamt”:

– Det är ingen enkel fråga. Men det är en fråga som kräver lite politisk handlingskraft. Vi har visat att vi kan kavla upp armarna och lösa sådana frågor. Och jag tror att vi kommer få fortsätta titta på lösningar framöver.

Även många folkbibliotek har en svår ekonomisk sits. Parisa Liljestrand lyfter ofta att regeringen satsar på läsfrämjande, medan företrädare för biblioteken – och Kulturrådet – vill se ett permanent statligt stöd likt det tidigare Stärkta bibliotek.

Men när jag frågar Parisa Liljestrand hur hon tänker framåt kring det blir svaret att hon ”tycker att man behöver börja i en annan ände”.

– Jag har varit kommunalråd i åtta år. Jag vet att man måste, med de skatter och medel man tar in ifrån kommuninvånarna, bestämma sig för att prioritera folkbiblioteken. Vi måste börja i tanken och lagstiftningen att folkbiblioteken faktiskt är en kommunal uppgift, som kommunerna behöver ta på allvar.

Dessutom finns det ett statligt stöd till folkbiblioteken, betonar Parisa Liljestrand, i form av det riktade stöd som handlar om att stärka barns och ungas läsning. Jag frågar hur hon ser på kritiken att stöden hon nämner riskerar att bränna inne, när det saknas personal som kan köpa in böckerna. Om inte staten borde rikta en del av anslagen till kommunerna mot biblioteken. Men Parisa Liljestrand säger att kommunerna inte vill ha öronmärkta pengar och att staten har lyssnat.

– Den största potten i statens i vårbudget är generella statsbidrag till kommunerna. De har fått enormt stora anslag från regeringen för att själva göra sina prioriteringar. Här skulle jag vilja slå ett slag för att jag tycker att kommunpolitiker i större utsträckning också måste ta ansvar. Både för folkbiblioteken, men också för kulturen runt omkring i sina egna kommuner.

Under morgonens presskonferens i det ljuddämpade rummet i Rosenbad bar Parisa Liljestrand en striktare outfit och såg mer samlad ut. Hon förtydligade att bakgrunden till sammanslagningen av Arkdes, Konstrådet och Moderna var att ”försöka hitta de här synergieffekterna som vi vet finns där”.

”Tvångsäktenskapet” som det kallades, väckte skarp kritik i kultursektorn där många rasade över att hon inte lyssnade på sina expertmyndigheter, som var emot förslaget. Men så har Parisa Liljestrand också sagt att hon inte är ”branschens bästa kompis”.

På invigningen på biblioteket i Täby lyser hon med hela ansiktet, ombytet är ledigare, klackarna bredare. Kanske är det hemkänslan i det genomblåa Täby, eller så är det biblioteksrummet, som hon sagt att hon trivts i sedan hon var liten. I småbarnsdelen, där ljuset är bäst och porträttet ska tas, stryker hon med handen över bilderböckerna som om hon ville stanna.

– Mina barn är för stora för det här. Och det här var liksom det roligaste tycker jag, när man fick gå med ungarna…

Hennes pressekreterare bryter in, säger att det tyvärr inte finns tid för småprat. Parisa Liljestrand ställer upp sig, säger att bli fotad är ”det absolut svåraste med jobbet”.

Jämfört med andra statsråd är hon ute mycket. Politiska motståndare har lyft att hon bara ”klipper band”. En genomgång av den officiella kalendern visar att hon är på besök och invigningar nästan lika ofta som statsministern.

Det är något som hon valt, har hon sagt tidigare under intervjun, samt att hon i stor utsträckning själv väljer vad hon lägger sin tid på.

– Det har känts viktigt för mig att resa runt och se hela Sverige.

Varför?

– Därför att jag har alltid fungerat så som politiker, att jag vill kunna ha örat mot rälsen. Någonstans möta verkligheten, i det som jag också ska fatta beslut om. Både för att se vilka svårigheter och problem man möter i sin vardag och vad politiken kan göra. Men också för att samla på med goda exempel såklart.