”Föremålsantikvarie/konservator”. ”Museiassistent med inriktning konservering”. Den här typen av tjänstebeskrivningar i platsannonser där museer söker konservatorer har fått Nordiska konservatorförbundet Sverige, NKF-S, att reagera.
Enligt förbundet blir det allt vanligare att konservatorskompetens blandas ihop med andra yrkesroller när institutioner ska rekrytera.
– Man är antingen museiassistent eller konservator. Det är två helt skilda utbildningar, säger Nina Olivier, Lisa Nilsen och Elin Lundmark, som sitter i styrelsen för NKF-S.
– Vi oroar oss och ser allvarligt på att vår profession utarmas genom att icke-konservatorer anställs för att utföra en konservators uppgift.
Konservatorer undersöker, vårdar och bevarar kulturföremål och konst i museers och andra kulturinstitutioners samlingar – allt från måleri och textilier till arkeologiska fynd. Yrket kräver flera års specialiserad utbildning i bland annat materialkunskap, kemi och hantverkstekniker.
NKF-S menar att allt fler annonser handlar om tjänster där personer utan konservatorsutbildning förväntas göra allt från tillståndsbedömningar till att avgöra vilka vårdåtgärder föremål behöver.
”I stället för att anställa konservatorer på heltid väljer man bredare roller, vilket pressar både kompetenskrav och löner nedåt.”
Magasin K har också varit i kontakt med konservatorer som beskriver hur tjänster som utlysts för specialistkompetens ändå gått till personer utan rätt utbildning.
Något som skapar frustration i en bransch där specialisttjänsterna redan är få, berättar en konservator som Magasin K talat med.
– Istället för att anställa konservatorer på heltid väljer man bredare roller, vilket pressar både kompetenskrav och löner nedåt. Lägre krav innebär ju också lägre lön, säger konservatorn, som vill vara anonym med hänvisning till att det är en liten bransch.
Specialistkompetens tas istället in tillfälligt i projektform enligt konservatorn, vilket gör att ingen längre får ett långsiktigt ansvar.
– Det blir halvfärdiga projekt och dåliga snabba lösningar. Man tvingas uppfinna hjulet gång på gång. Föremål kan bli stående i korridorer i tio år och ingen vet vem som ställde dem där från början.
Kritiken handlar inte bara om sämre arbetsvillkor för yrkeskåren, poängterar konservatorn – som menar att svenska kulturinstitutioner måste utbilda sig och ställa tydligare krav i rekryteringsprocesser.
– De vet inte vad vi konservatorer gör eller vilken kompetens som krävs. Tar man inte in rätt expertis så får föremålen inte den omvårdnad som krävs för att hålla över tid. Det blir ett förfall av kulturarvet.
