I regeringens nya regleringsbrev till de nio statliga centralmuseerna finns ett nytt krav på återrapportering, där museerna ska redogöra hur de arbetar för att bredda sin finansiering. Regeringens förhoppning, som kulturminister Parisa Liljestrand (M) beskriver det för Magasin K, är att regeringen ska få en bättre bild av hur förutsättningarna för det här arbetet ser ut. Svåra – visar det sig när vi pratar med tre av de museer som omfattas av det nya kravet.
På Världskulturmuseerna genomgick delar av personalen redan 2023 en utbildning om sponsring och samarbeten, med målet att få till en större extern finansiering. Men trots att arbetet pågått sedan dess kunde man varken 2023 eller 2024 redovisa några sponsringsintäkter.
– Vi har upplevt det som en ganska besvärlig väg framåt. Det har visat sig svårt att hitta sponsorer, säger Karl Magnusson, tf överintendent på Världskulturmuseerna.
Att det varit så svårt tror han har att göra med hur det svenska skattesystemet är upplagt samt att vi inte har en sådan tradition i Sverige. Men också för att Världskulturmuseerna är en offentligt finansierad institution:
– Så incitamenten för potentiella sponsorer är kanske inte jättestort.
"För att kunna utveckla verksamheten, och bedriva mer verksamhet, behöver vi hitta andra finansieringskällor som det ser ut nu", säger Karl Magnusson, tf överintendent på Världskulturmuseerna.
Mot den bakgrunden har museet därför tänkt om – istället för att leta en ”storsponsor” ser man det som en mer framkomlig väg att hitta sponsorer för konkreta aktiviteter, som programserier och enskilda utställningar.
– Förhoppningsvis har vi en plats med det internationella som vi representerar och de värden vi står för, som nyfikenhet för världen, social hållbarhet och mänskliga rättigheter, säger Karl Magnusson.
Det nya återrapporteringskravet ser han som en indikation från regeringen att den offentliga finansieringen inte har möjlighet att växa så mycket.
– Så för att kunna utveckla verksamheten, och bedriva mer verksamhet, behöver vi hitta andra finansieringskällor som det ser ut nu, säger Karl Magnusson.
Samtidigt vill han betona att en stor del av verksamheten inte är kommersiellt gångbar, som samlingsförvaltningen.
– När det gäller finansiering tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att vi förvaltar ett kulturarv som tillhör alla. Och att det finns en rimlighet att det också är finansierat via det offentliga.
Även på Scenkonstmuseet har man arbetat intensivt med att få in privata medel, utan större framgång. I samband med att museet renoverades och återinvigdes 2017 inrättades en tjänst helt inriktad på att få in extern finansiering, men i princip gav det ingenting och uppdraget drogs in, berättar museichefen Nadia Izzat.
– Till skillnad från det fria kulturlivet har vi ju privilegiet att ha en grundfinansiering och lokaler. Samtidigt krymper det fria kapitalet som vi har i och med att vårt anslag inte räknas upp så mycket, eller ibland inte alls. Så där gäller det att vara kreativ med att hitta alternativa finansieringsformer, säger Nadia Izzat.
"Själva administrationen, för att någon ska vilja öppna plånboken, måste vara så enkel det bara går utan att bli rättsosäker. Och så tolkar jag inte att det är i dag", säger Nadia Izzat, museichef på Scenkonstmuseet.
Sedan hon tillträdde för två år sedan har det arbetet handlat om allt från att söka bidrag till att hitta samarbetspartners, där de senare främst varit kulturföreningar och fria kulturaktörer.
– Att hitta någon som långsiktigt vill sponsra oss, det kanske går. Men det finns en ovana bland kapitalstarka individer i Sverige och det jag har sett när det gäller stiftelser är att de oftast är väldigt specifika, samtidigt som vi behöver ha ett handlingsutrymme och en frihet. Men det är mycket möjligt att det går. Jag är bara tveksam.
Det Nadia Izzat nu tror behövs är en lagstiftning som gör det enklare att ha någon form av sponsringssystem eller mecenatsystem.
– Hela processen med upphandling om man ska ta emot sponsring är ganska tungrodd, som jag känner den från min tid på Malmö konsthall. Så jag tänker att själva administrationen, för att någon ska vilja öppna plånboken, måste vara så enkel det bara går utan att bli rättsosäker. Och så tolkar jag inte att det är i dag.
På Naturhistoriska riksmuseet säger överintendent Lisa Månsson att det längre tillbaka i tiden förekommit sponsring av enstaka utställningar. Men att museet i princip inte fått någon sponsring på senare år – vilket hon vill ändra på.
– Redan förra året lät vi medarbetare utbilda sig i fundraising – hur kan vi jobba med den här frågan på ett bra sätt, ta fram en strategi och bli mer attraktiva för sponsorer? Hur synliggör vi vårt värde?
Det låter ändå som det varit svårt för er?
– Ja det stämmer, det har varit något av en uppförsbacke. En del av det svåra handlar om att vi är en statlig myndighet och det regelverk vi behöver följa, men i vår dialog märker vi att det också handlar om en attitydfråga. Det kan sitta lite längre in att ge sponsring till en myndighet.
Vad säger ni då?
– Att de medel som täcker den långsiktiga driften, det får vi via anslagen. Men det är ju inte den finansieringen som får oss att växa, göra något visionärt och storslaget och därmed bli ännu mer relevanta. Det räcker ju sällan statskassans medel till för, och det kanske inte är så det är meningen heller, säger Lisa Månsson och tillägger:
– Så där tänker jag att det är jättebra om vi kan gå i armkrok med näringsliv, privatpersoner eller vad det nu är för intressenter som vill vara med och förverkliga någon typ av resa eller vision.
"En del av det svåra handlar om att vi är en statlig myndighet och det regelverk vi behöver följa, men i vår dialog märker vi att det också handlar om en attitydfråga", säger Lisa Månsson, överintendent på Naturhistoriska riksmuseet.
Vid sidan om fortsatt utbildning av personalen inom området arbetar Naturhistoriska nu med en strategisk plan för hur museet ska bli mera attraktivt för sponsorer och donatorer. Något som Lisa Månsson understryker inte handlar om att förändra någon färdriktning.
– Det stora värde som vi bidrar med till samhället behöver vi kunna formulera och presentera på ett tydligare sätt. Kan vi göra det, både i generella termer och i konkreta satsningar, är jag övertygad om att fler skulle vilja vara med och ge finansiellt stöd.
Under förra året påbörjades också en översyn av museets policydokument och rutiner för extern finansiering, ett arbete som väntas bli klart 2025.
– Man måste vara väldigt tydlig med att de externa medlen inte får vara villkorade på ett olämpligt sätt. Det är det som är det viktigaste med de här dokumenten. Trovärdigheten är det som är basen för vår relevans, vår attraktivitet. Börjar man tro att vi springer någon annans ärenden förbrukas det ganska snabbt. Så det behöver vi slå vakt om.
Och sannolikt är det också här, tillägger Lisa Månsson, som förklaringen till deras begränsade erfarenhet av extern finansiering ligger:
– Jag tror att det är en försiktighet som vi som museum har haft, att inte vilja gå in i en gråzon. Och då har det här avståndet skapats – mellan den här typen av finansiering och oss som statlig myndighet.
Så mycket fick museerna i sponsring
Förutom intäkter via sponsring mottar en del av museerna externa medel i form av donationer, stiftelsemedel, utställningsstöd, med mera. Tabellen nedan visar endast sponsringsintäkter för 2023.
Nationalmuseum: 500 000 kr
Moderna museet: 600 000 kr
Arkdes: 0 kr
Naturhistoriska riksmuseet: 0 kr
Statens historiska museer: 732 000 kr
Statens maritima och transporthistoriska museer: 0 kr
Statens försvarshistoriska museer: 1 900 000 kr
Världskulturmuseerna: 0 kr
Scenkonstmuseet: 0 kr
Källa: Respektive museums årsredovisning för 2023
