”Vi kan inte garantera att staten alltid har resurserna för kulturen”

Mer privat kapital måste in i kulturen för att skapa en stabilitet på lång sikt. Det säger Liberalernas kulturpolitiska talesperson Malin Danielsson – även om hon inte ser breddad finansiering som en ”quick fix”.

Rebecka Gordan

27 maj 2026

Inför valet 2026 intervjuar Magasin K riksdagspartiernas kulturpolitiska talespersoner. Läs alla publicerade intervjuer här.

Ett par dagar innan Liberalernas omtalade landsmöte är Malin Danielsson en av flera tongivande liberaler som meddelar att hon avgår om partiet öppnar för ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna.

I ett långt inlägg på Linkedin skriver hon att frihet och medmänsklighet varit skälen till hennes engagemang och att det var en chock att se sin partiledare prata om en värderingsgemenskap med partiledaren för ett ”nationalistiskt, populistiskt parti som byggt sitt väljarstöd på att skapa ett vi mot dem-samhälle”.

Knappt två månader senare i kulturutskottets paranta sessionssal uttrycker hon sig mjukare, men beslutet att lämna står fast:

– Partiet har tagit en lite annan väg än vad jag själv känner mig helt bekväm med. Och det är lite sorgligt. Men då är det bättre att man ser möjligheten att göra någonting annat i livet, det är det jag har valt i stället.

Du har varit Liberalernas kulturpolitiska talesperson i drygt ett år. Hur känns det att lämna redan nu?

– Det är ju lite tråkigt. Det hade varit jätteroligt att fortsätta jobba med de här frågorna såklart. Men det ska också vara rätt för en på alla plan, och nu var det inte riktigt det.

Sedan hon blev riksdagsledamot 2020 har Malin Danielsson suttit i arbetsmarknadsutskottet och konstitutionsutskottet. Det senare ser hon som ”väldigt närliggande” kulturutskottet, där hon är vice ordförande sedan februari förra året.

– För mig handlar kulturfrågor om yttrandefrihet, möjligheten att kunna utveckla sig som människa och att skapa friheter där friheter inte finns.

Hon är kommunikatör i grunden och jobbade på en organisation för unga synskadade innan hon inledde sin politiska bana i Huddinge. Uppväxt med en ensamstående mamma som var servitris säger Malin Danielsson att hon inte kommer från ett hem ”där man gått på museer eller varit på teater”. Utan att det var skolan som gav mötet med kulturen.

– Och det är en sådan sak brinner jag för, att fler ska kunna få upptäcka kulturen via skolan när man kanske inte har de socioekonomiska förutsättningarna eller intresset hemma.

Under skolgången i Halmstad började hon med improvisationsteater och sjöng i kör. Men störst betydelse fick biblioteket: ”där var jag alltid, det känns som jag läste mig igenom hela det”.

Biblioteken är också prioriterade i Liberalernas valmanifest, där partiet vill se ett ”bibliotekslyft” med statliga utvecklingsmedel.

– Vi har stärkt upp skolan med skolbibliotekarier och litteraturinköp, men vi behöver också stärka upp folkbiblioteken med resurser för utveckling. Vi tror att biblioteken kan spela en ännu större roll, men då måste de få möjlighet att inte bara klara basuppdraget.

Stärkta bibliotek var ett statligt bidrag just för utveckling, men något sådant har ni alltså inte fått igenom under mandatperioden?

– Nej, vi har ju prioriterat skolan och skolbiblioteken och böcker hos barnen. Vi tänker ändå att vi lägger grunden där för en läsande befolkning. Men nästa steg är ju naturligt att också titta på folkbiblioteken.

Satsningen på läsning för unga är också det som Malin Danielsson lyfter som en av Liberalernas viktigaste satsningar inom kulturpolitiken i Tidö-samarbetet. Den andra huvudfrågan som partiet prioriterat, säger hon, är den breddade finansieringen.

– Där handlar det för vår del om att vi fortfarande ska ha en stabil offentlig finansiering, men att vi måste skapa möjligheter för mer pengar in. För vi ser – om vi ska titta framåt och vara långsiktiga – att vi inte alltid kan garantera att staten har resurserna som krävs för att ge kulturen en bra, stabil finansiering.

De finns de som ser de här stora möjligheterna till privat finansiering som lyfts som ett önsketänkande. Vad säger du om den kritiken?

– Ja, men det är ingen quick fix. Det är ju inte så att det kommer strömma in pengar i morgon för att vi skruvar i de här regelverken. Men jag tror ju att det här är något som på sikt kommer kunna ge mer medel. Som kanske kan bygga upp någonting för framtiden, så att det finns större fonder eller stiftelser till exempel, som kan ge ut medel varje år till kultur.

Ja, ni vill se stora stiftelser för kultur och har jämfört med Danmarks, men de grundades för omkring hundra år sedan. Hur ska den här typen av stiftelser kunna skapas i Sverige i dag?

– Jag tänker att det finns mycket pengar här och nu också – men att vi kanske inte alltid kanaliserar det till kulturen för att det inte riktigt finns incitament eller strukturer. Och har vi inga strukturer så kommer det ju inte att ske alls, så låt oss försöka med det här, tänker jag.

Månaderna i kulturutskottet har gått fort, och i Malin Danielssons rymliga arbetsrum med utsikt över Stockholms ström är väggarna fortfarande kala. På två hyllplan ligger Lars Leijonborgs och Ola Ullstens biografier, ett par utredningar, kulturtidskrifter och ett exemplar av kulturkanon i raka travar.

I år är det trettio år sedan Liberalerna kom med förslaget om en litteraturkanon, som skulle ge fler tillgång till viktiga verk i svensk litteratur. I dag säger Malin Danielsson att hon tycker att den stora behållningen av dagens kanon är diskussionen i samhället: ”från kultursidorna ner till köksborden”.

– Sedan tycker jag att det är bra att det finns ett uppdrag att man ska bevara den digitalt och upprätthålla den.

Regeringen har också bett Skolverket föreslå hur den kan införlivas i skolans läroplaner och undervisning?

– Ja, men det är väl bra att vi får en gemensam grund och kunskap att stå på. Det är ju en del i vår kritik mot hur skolan har utvecklats, att vi alla inte får en gemensam kunskapsgrund med oss.

Vad tänker du om kritiken att lärare eller aktörer inom kulturen, som kanske framåt får i uppdrag att implementera kanon, blir överkörda i sin expertis?

– Jag tänker att det är stor skillnad mellan att kulturen ska få vara fri och vad som ska ingå i basutbildningen för alla barn och unga i Sverige. Jag tror det kan finnas en stor poäng att vi har en gemensam grund. Sedan ska det såklart vara fritt och frivilligt för kulturaktörer att använda kanon om man vill.

I Liberalernas kulturpolitiska skrivningar återkommer armlängds avstånd som en grundläggande del, där kärnan enligt Malin Danielsson handlar om att kulturen ”ska få vara fri och kunna provocera och kritisera”.

När jag frågar hur Liberalerna kan garantera armlängds avstånd i en regering där Sverigedemokraterna ingår lyfter hon att principen ingår i vissa lagar – men också i Tidö-avtalet och Sverigelöftet, den nya överenskommelsen mellan de två partierna.

– Så vi kommer inte släppa den principen, utan hålla kvar. Jag tycker det är helt förkastligt och det tycker partiet också, när vi märker att man försöker gå in och styra eller ta bort någonting som provocerar eller där det är politiker som ska välja mellan vad som är fint och fult. Där ska vi hålla oss borta.

Alexander Christiansson (SD) menar att skattepengar inte ska gå till det som väljarna upplever som provocerande.

– Det är ett helt förkastligt sätt att se på det. Vi måste ha en lång arm till innehållet i kulturen som produceras med skattemedlen som vi ger. Det är en självklarhet för oss och det tror jag vi behöver samtala mer om, speciellt på lokal nivå. Ibland kommer det som kulturskapare gör att provocera oss och ibland kommer vi inte förstå meningen med det. Men så får det vara, för så är det i en demokrati.

Åtta snabba frågor till Malin Danielsson (L)

Vill du ha fri entré på statliga museer?
– Vi har ju traditionellt varit för fri entré och framförallt för barn och unga. Men vi är också nyfikna på det här museikortet, så vi utesluter inte museikort framför fri entré.

Ska Sverige ha en kulturkanon?
– Det tycker jag verkligen, det finns någonting i att vi har något gemensamt att utgå ifrån. Inte som facit, utan mer som inspiration.

Borde Stärkta bibliotek återinföras?
– Någon form utav förstärkning till våra folkbibliotek, ja. För att utveckla projekt, programverksamheten, nå nya målgrupper och så.

Behöver kulturmyndigheterna bli färre?
– I vissa fall kan det bli mer pengar till verksamhet och kultur med en gemensam administration. Då kan vi tycka att det är vettigt, men det är inget självändamål.

Moderna, Arkdes och Statens konstråd slogs ihop fastän de själva var emot en sammanslagning. Vad tänker du om det?
– Det har ju legat i regeringens mål att minska antalet myndigheter. Då behöver man ibland fatta lite tuffare beslut. Men för oss är det viktigaste är att vi har bra verksamheter, inte antalet myndigheter.

Ska statliga museer betala marknadshyror till SFV?
– Både kostnadshyran och marknadshyran har ju för- och nackdelar. Kanske behöver man hitta ett annat system för just kulturfastigheter.

Borde alla kulturverksamheter bredda sin finansiering?
– Jag tror inte det är möjligt för alla kulturverksamheter att göra det. Och jag tror inte det är effektivt heller, ifall alla ska springa på den bollen samtidigt. Däremot behöver vi ha system så att vi ser till att få in mer finansiering till kultur.

Tycker du att museilagens princip om armlängds avstånd även borde införas i biblioteks- och arkivlagen?
– Ja, men det tycker jag. Den bör finnas i samtliga lagar som gäller kultur.