Att det inte hänt något inom kulturpolitiken under den senaste mandatperioden, som oppositionen säger i Magasin K:s intervjuer, stämmer inte. Snarare har kulturminister Parisa Liljestrands (M) fyra år präglats av en hel del förändringar, både ideologiska och konkreta, där den största rent ekonomiskt är neddragningarna på studieförbunden. Det säger Tobias Harding, professor i kulturpolitik på Universitetet i Sørøst-Norge.
– Parisa Liljestrand har varit ganska aktiv om man jämför med tidigare kulturministrar. Det går ofta ganska långsamt i kulturpolitiken och jag kan hålla med om att det inte har skett några väldigt radikala förändringar. Å andra sidan så har det faktiskt hänt en del, kanske mer än under många andra mandatperioder.
Som exempel nämner Tobias Harding de sammanslagningar av kulturmyndigheter som genomförts, att det skett en del omprioriteringar av kulturbudgeten samt att det delvis skett en ideologisk förändring.
– Jag skulle säga att regeringen haft en på många sätt klassisk moderat politik, med tydligt fokus på kulturarv, stora institutioner och extern finansiering. Medan kulturkanonprojektet delvis representerar något nytt i svensk kulturpolitik, med ett fokus på nationell identitet.
Även Linnéa Lindsköld, docent i biblioteks- och informationsvetenskap samt föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning vid Högskolan i Borås, tycker att en tydlig borgerlig kulturpolitik har utkristalliserat sig under Parisa Liljestrands fyra år vid makten. Där prioriteringarna som ministern själv ofta lyfter – barn, bildning, beredskap och breddad finansiering – är ”tydligt kompatibla” med Moderaternas intressen i kulturfrågor, sett till de senaste decennierna.
– Samtidigt rör det sig om väldig breda begrepp. Om vi ska ta bildning, så tror jag nog att alla partier skulle säga att det är ett viktigt område man vill satsa på. Men att det kan skilja sig åt ganska mycket vad det blir rent konkret i politiska åtgärder.
För Socialdemokraterna spelar till exempel folkbildningsrörelsen och studieförbunden en viktig roll för bildningen, säger Linnéa Lindsköld.
– Men där har medlen minskat betydligt de senaste åren. Däremot så har ju kulturkanon kommit, vilket man kan se som ett svar på frågan vad bildning innebär i en borgerlig kulturpolitik.
Med ett väsentligt större sverigedemokratiskt inflytande tror Tobias Harding, professor i kulturpolitik på Universitetet i Sørøst-Norge, att vi kommer få se mer riktade satsningar på kulturarv som kan uppfattas stärka nationell identitet.
Foto: Veronika Possek
Både Linnéa Lindsköld och Tobias Harding tror att Parisa Liljestrand kommer fortsätta på samma inslagna linje om hon får fortsatt förtroende och att inga stora förändringar är att vänta med en kulturpolitik signerad Moderaterna, Kristdemokraterna samt Liberalerna.
Däremot ser de en nyorientering under mandatperioden när det kommer till ideologi, en förändring som drivs av Sverigedemokraterna och som de båda tror kommer få starkare fäste med en regering där SD får ministerposter.
– Jag tror det spelar mycket stor roll vem som blir kulturminister. Får vi en sverigedemokratisk kulturminister kommer vi få se en mycket större förändring i kulturpolitiken, säger Tobias Harding.
Den stora skillnaden, tillägger han, blir sannolikt inte ekonomisk eftersom budgetbeslut tas i riksdagen och behöver breda stöd.
– Däremot är makten att utnämna myndighetschefer och styrelsemedlemmar en viktig aspekt av regeringsmakten. Kulturministern och kulturdepartementet ger också utredningsuppdrag och skriver instruktioner till myndigheterna, och det spelar ganska stor roll för deras inriktning och kulturpolitiken.
Om Socialdemokraterna bildar regering kommer retoriken handla om kulturens koppling till välfärden, studieförbunden och folkrörelserna, tror Linnéa Lindsköld, docent i biblioteks- och informationsvetenskap samt föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning vid Högskolan i Borås.
Foto: Suss Wilén
Linnéa Lindsköld betonar att det dels finns en ”smal” kulturpolitik, den som kulturdepartementet bestämmer över och som handlar om arkiv, bibliotek, museer, scenkonst, bildkonst, film och public service.
– Sedan finns det kultur i bredare bemärkelse – som det talas väldigt mycket om i politiken – som handlar om värderingar och traditioner och hur vi ska leva våra liv tillsammans. Och där är det framförallt Sverigedemokraterna som sticker ut med en tydlig nationalistisk ideologi, där man vill skilja ut det som är svenskt från det som inte är det.
Med ett väsentligt större sverigedemokratiskt inflytande tror Tobias Harding att vi kommer få se mer riktade satsningar på kulturarv som kan uppfattas stärka nationell identitet. Samtidigt blir det sannolikt neddragningar i offentliga medel till kultur som SD menar kan uppfattas som provokativ eller kontroversiell.
– Vilket verkar vara väldigt mycket av den oberoende konsten i dag, säger Tobias Harding.
Ytterligare en förändring som troligen är att vänta är att principen om armlängds avstånd inte kommer respekteras på samma sätt som tidigare.
– Det verkar inte alls som att Sverigedemokraterna uppfattar det vi vanligen beskriver som armlängdsprincipen – det vill säga att det offentliga finansierar konst som man inte styr och som kan vara mycket kritisk till förd politik till exempel – som särskilt viktig eller som en princip som man inte kan ändra på, säger Tobias Harding.
Barns rätt till konst, kultur och läsning är en kulturpolitisk fråga som alla partier är överens om är viktig. Men bara för att man tycker det är bra betyder det inte att det ramlar in mer pengar.
Om det i stället blir Socialdemokraterna som får bilda regering kommer retoriken på det kulturpolitiska området förändras, säger Linnéa Lindsköld.
– Då kommer det handla om kopplingen till välfärden och studieförbunden och folkrörelserna, skulle jag säga.
Tobias Harding tippar också på att kulturens andel av statens budget kommer bli större och att det är ”väldigt troligt” att det blir mer pengar till kulturen med en rödgrön regering än med en borgerlig.
– Det verkar som att de flesta av de rödgröna partierna vill se en större kulturbudget än vad de borgerliga vill se. Och det talas ju om satsningar och återställningar av vissa bidrag. Sedan är förstås budgetläget pressat på olika sätt, så det är inte självklart att det blir väldigt mycket mer pengar än vad det har varit tidigare.
Pengar som – även om det inte rör sig om så många miljoner sett till hela statsbudgeten – samtidigt kan göra stor skillnad på vissa områden, tillägger Linnéa Lindsköld.
Samtidigt betonar hon att en del prioriteringar inom kulturpolitiken kommer att bestå, oavsett regering, som kultur för barn och unga.
– Barns rätt till konst, kultur och läsning är en kulturpolitisk fråga som alla partier är överens om är viktig. Men bara för att man tycker det är bra betyder det inte att det ramlar in mer pengar eller genomgripande åtgärder.
Det kan vara så att vi kommer se mindre satsningar på mångkultur och kanske mer på integration i en mer assimilatorisk mening.
I grunden ser varken Tobias Harding eller Linnéa Lindsköld några avgörande stötestenar inom kulturpolitiken, när det kommer till de rödgröna partierna inom nuvarande opposition.
– Nej, jag ser faktiskt inte någonting där. Utan det finns nog snarare en samarbetsvilja, säger Linnéa Lindsköld.
De tror båda att den politik som väntar vid ett maktskifte kommer fortsätta ungefär som under förra mandatperioden och Tobias Harding tippar på att det yttersta ansvaret går till Miljöpartiet om de får ministerposter.
– Ja, det finns Socialdemokrater som är intresserade av kulturministerposten. Men vi vet också att de i tidigare regeringsbildningar med Miljöpartiet har gett upp kulturministerposten eller inte prioriterat den.
Möjligen kan uttalanden från Socialdemokraterna tyda på att de rör sig mot sitt systerparti i Danmark, som har ett tydligare fokus på nationell identitet, minskad invandring och integration i en mer assimilatorisk mening, säger Tobias Harding.
– Det kan vara så att vi kommer se mindre satsningar på mångkultur och kanske mer på integration i meningen att stärka svenska språkets ställning och liknande.
En avgörande skillnad mot förra valet, som de båda forskarna lyfter, är att kulturen tagit en större plats i den allmänna debatten.
– För fyra år sedan blev jag intervjuad inför valet med temat ”varför pratar ingen om kulturpolitik”. Och så var det ju, det fanns inga som helst satsningar eller uttalanden innan valet, säger Linnéa Lindsköld.
Att det förändras, tillägger hon, beror inte på att kulturen blivit en fråga man vinner val på, utan det har bland annat att göra med det säkerhetspolitiska läget vi nu befinner oss i, med kriget i Ukraina och inträdet i Nato.
– Exempelvis har representanter från försvarsmakten uttalat sig om vikten av kultur i samhället. Det blir ett viktigt argument, inte minst för ABM-sektorn där arkiv, bibliotek och museer synliggörs som viktiga beståndsdelar för samhället som behöver skyddas, för att bevara vår historia. Men som också kan användas, som samlingspunkter för att sprida information och för att skapa gemenskap.
