Magasin K har gång på gång visat hur lokalfrågan blivit en ödesfråga för kultursektorn. Museer pressas av skenande hyror, verksamheter hotas och en växande del av resurserna går till lokaler i stället för innehåll. Mitt i denna verklighet pågår en översyn av stödet till vissa icke-statliga kulturlokaler. Här finns två tydliga linjer: Boverket vill hålla fast vid dagens snäva avgränsning, medan Kulturrådet vill öppna stödet för fler kulturformer – inklusive länsarkiven.
Det är Kulturrådet som har rätt.
Vi vill vara tydliga: detta är inte en kritik mot länsmuseerna som är prioriterade i nuvarande bidragsfördelning. Länsmuseerna har stora och väl dokumenterade lokalbehov. Det handlar inte om att ta pengar från länsmuseerna. Problemet är ett annat: staten försvarar i dag ett system där vissa kulturinstitutioner över huvud taget inte räknas – med hänvisning till att pengarna inte räcker.
Det är ett orimligt resonemang.
Vi skulle aldrig acceptera logiken på andra politikområden. Att först erkänna behov och därefter ta politisk ställning till finansieringen är själva kärnan i styrning. Här gör man tvärtom: man låter en snäv budget styra vilka behov som ens får existera.
Svenska Arkivförbundet har uppmärksammat denna obalans under lång tid, och frågan är utpekad som en prioriterad åtgärd i vårt intressepolitiska program. Det är en återkommande och tydlig signal från arkivsektorn. Museer kan i dag få stöd för arkivlokaler – men arkiv kan inte få stöd för arkivlokaler. Det är inte bara inkonsekvent. Det visar att regelverket inte längre speglar hur kulturarvet faktiskt förvaltas.
”Arkiv är inte ett smalt särintresse. De representerar en grundläggande del av vår gemensamma kunskaps- och demokratistruktur.”
Arkiv är inte ett smalt särintresse. De representerar en grundläggande del av vår gemensamma kunskaps- och demokratistruktur. Att de systematiskt hålls utanför en central kulturpolitisk stödform är helt enkelt inte rimligt.
Utredningen visar dessutom att stödet redan är kraftigt översökt. Det beror inte på att avgränsningen är för vid, utan på att anslaget är för litet. Det pekar på den egentliga slutsatsen: om fler kulturområden ska få rimliga förutsättningar, då måste staten prioritera annorlunda. Förordningen bör därför ändras i linje med Kulturrådets förslag och öppnas för fler typer av kulturlokaler. Därefter är det politikens ansvar att avgöra om ambitionerna ska följas av resurser.
Att fortsätta säga ja till museernas arkivlokaler men nej till arkiven själva är inte försiktighet. Det är inkonsekvens – och det är hög tid att ändra på det.
Amanda Vesterlund
Generalsekreterare
Svenska Arkivförbundet
