Sverige har under flera olika regeringar shoppat kultur på krita. Den offentliga kulturfinansieringen har krympt och andra har betalat priset: kulturen med eftersatt underhåll, allmänheten med begränsad tillgång och kulturarbetarna med orimliga arbetsförhållanden. Det är ohållbart. Tids nog måste kulturskulden betas av och den grundlagsstadgade kulturella välfärden byggas. Den tiden är nu.
DIK har undersökt skuldberget i en rapporttrilogi om kulturens finansiering. Resultatet är dystert. Finansieringen har urholkats under lång tid och sedan Tidöregeringen tillträdde har situationen förvärrats dramatiskt.
Tillgången till kultur är numera ett postnummerlotteri och Sverige spelar i kulturfinansieringens knatteliga. Vi är tillsammans med Finland sämst i Norden och ligger långt under snittet i EU27+. Vi är också sämst i Norden på privat kulturfinansiering. Dessutom har anslagen till folkbildningen, en viktig kulturarena, slaktats.
Ute i verkligheten är konsekvenserna tydliga. Biblioteket har stängt när Hasse slutar jobbet. Amals band har ingen replokal. Klass 5B får inga museibesök. Leo måste åka tjugo mil för att gå på teater. Ingen sjunger för Märta på äldreboendet. Allt medan silverfiskarna knaprar i sig kommunarkivet.
Regalskeppet Vasa är nu belånat upp över märskorgen för att hon inte ska kapsejsa ännu en gång. Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet riskerar att hamna på gatan när staten leker marknad med hyrorna. Bohus fästning har stått pall i 700 år och överlevt fjorton krig, men rämnar nu inför den förda kulturpolitiken.
Tidigare rapporter från DIK visar att bara cirka en av tio av dem som arbetar på museer och bibliotek anger att de har resurser att utföra uppdraget – alltså följa musei- och bibliotekslagen – fullt ut. Bara 4 procent säger att de har resurser nog att arbeta med beredskapsfrågor. Det är oroväckande i dagens säkerhetsläge.
Effekterna av den galopperande kulturskulden är många. Men kulturminister Parisa Liljestrand och regeringen har växlat sitt politiska ansvar mot ett väl optimistiskt hopp om att privat finansiering och en svensk kulturkanon ska fungera som en kulturpolitisk skuldsanering.
”Privat finansiering kan vara ett välkommet tillskott, men en Picasso-utställning är och förblir mer attraktiv att sponsra än kulturskolans löpande kostnader i Ånge.”
Privat finansiering kan vara ett välkommet tillskott, men en Picasso-utställning är och förblir mer attraktiv att sponsra än kulturskolans löpande kostnader i Ånge. Det krävs stark offentlig finansiering i botten för att donatorer alls ska vilja öppna plånboken. Det säger både regeringens utredare och de potentiella privata donatorerna själva.
Kulturen är mer än en smal kanon som är praktisk att ge bort i studentpresent när fantasin tryter. Den är ett ekosystem. Stark offentlig kulturfinansiering ger ekosystemet goda möjligheter att frodas – även via privat finansiering. Men hela ekosystemet måste må bra för att delarna ska fungera. Det räcker inte att då och då panikvattna kulturen som vore den en bortglömd krukväxt och hoppas på det bästa.
Det är bedrövligt att höra kulturministern prata om vikten av en stark offentlig kulturfinansiering när hon själv dragit åt kulturens svångrem bortom bristningsgränsen. Lika bedrövligt är det att se kulturministern kränga kulturkanon i pocket på Instagram.
Kulturskulden är ingen naturlag. Den är resultatet av politiska prioriteringar — och den kan betalas av med andra politiska prioriteringar. Därför presenterar DIK nu en slutrapport med en snitslad bana för politiker som har ansvaret att bygga kulturell välfärd.
I den finns fjorton konkreta kulturpolitiska prioriteringar med särskilt fokus på barn och unga, likvärdig tillgång och kulturens styrka i fred, kris och krig. Att engagera yngre och bygga kulturell välfärd öppnar tusen och åter tusen dörrar in i kulturen. Oavsett vem du är och var du bor kommer det att finnas en väg in för just dig. Men då måste kulturen vara robust och inte ständigt stå på ruinens brant.
Därför rymmer rapporten också en ny finansieringsmodell som garanterar 1 procent av statsbudgeten till kulturen – 5 miljarder kronor mer i 2025 års prisnivå – och ytterligare 6 miljarder i riktade statsbidrag till regioner och kommuner.
”DIK anser att staten bör ta kostnaden, men hur staten omprioriterar måste politiken avgöra.”
Satsningen skulle kosta staten 11 miljarder extra. Det är mycket pengar, men trots allt en modest kostnad i statsbudgeten. DIK anser att staten bör ta kostnaden, men hur staten omprioriterar måste politiken avgöra. Varje investering i kulturen tenderar dock att blåsas upp som helt orimlig i debatten. Därför är det värt att ställa satsningens storlek i relation till andra budgetposter.
2025 kostade ROT- och RUT-avdragen 31 miljarder kronor. Förstärkningen av jobbskatteavdraget kostade 11 miljarder. Den totala kostnaden för jobbskatteavdraget var 202 miljarder – mer än 18 gånger DIK:s kultursatsning.
DIK:s satsning är inte ett vilt försök att spränga kulturfinansieringen genom stratosfären. Den skulle faktiskt bara putta upp Sverige till en andraplats i Norden och en blygsam åttondeplats i EU27+.
Frågan är inte om Sverige har råd. Frågan är varför vårt mänskliga behov av kultur förväntas tillgodoses med luft och kärlek, medan betydligt större budgetposter behandlas som om de vore oundvikliga naturfenomen.
För politiker som oroar sig för väljarnas reaktion finns ett tydligt besked. Väljarna är redan där. Hela 82 procent av allmänheten tycker att det är viktigt att hela landet har tillgång till kulturverksamhet. 83 procent tycker att det är viktigt även i tuffa tider. Väljarna förstår det politiken glömt: kultur är inte en lyx utan en nödvändighet.
Kulturen är vår infrastruktur för att känna, tänka, förstå och föreställa oss saker – på egen hand och gemensamt. Utan den hämmas människors och samhällens förmåga att tolka sig själva och omvärlden. Samtalen blir grundare. Vi pratar förbi varandra och glider isär.
Vi blir inte automatiskt bättre människor eller bättre samhällen för att vi har tillgång till kultur. Men vi blir garanterat sämre utan den.
De fina ordens tid är förbi. Kulturskulden måste betalas och den kulturella välfärden byggas. Här är handboken. Använd den.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
