Det är valår och det haglar olika valfläskbitar i luften – men inte så mycket till kulturen”, sade Sveriges Museers generalsekreterare Gunnar Ardelius under invigningen av Kultur i Almedalen men tillade att ”det kanske kommer”. Och lite konkreta löften blev det också, när partierna under en utfrågning i DIK:s regi fick svara på vad de skulle göra först som kulturminister.
Nike Örbrink (KD), lovade att ta tag i SGI-reglerna för kulturarbetare, marknadshyrorna och upphovsrättsfrågorna. Marie-Louise Hänel Sandström (M) hade läsning för barn och unga som första prioritering medan Ami Kronblad (L) skulle införa kulturdagar i skolan, sätta av pengar för att garantera konstnärlig frihet och det fria ordet och satsa på folkbildning igen.
Även Björn Wiechel (S) skulle stötta upp studieförbunden som första sak på kulturministerposten, men även ”fixa marknätet för public service”. Även Mats Berglund (MP) lovade att ta tag i SGI-utredningen samt en ”kulturell allemansrätt för unga” i hela landet.
Spåret Kultur i Almedalen, som anordnades på Länsteatern i Visby, utökade programmet i år med 125 medverkande i 33 seminarier. Magasin K var på plats – här är frågorna som brände till mest:
Bidragsberoende eller basnäring?
Under dagarna i Almedalen kokade frågan om kulturens finansiering ner i två olika världsbilder: kulturen som bidragsberoende eller basnäring.
”Man säger att kulturen inte ska vara så bidragsberoende – som att sjukvården och skolan är bidragsberoende”, sade Björn Wiechel under en debatt med Linda Obiezinsky, vice ordförande MUF, som i sin tur menade att ”det är väldigt mycket fina ord om synen på kulturen” från det offentliga men att det i praktiken leder till satsningar som inte matchar efterfrågan.
Även Adam Danieli, chef för Timbro Idé, tyckte att kulturen borde frigöras från staten. ”Någonstans kan man egentligen inte prata om armlängds avstånd eftersom kulturen är så beroende av det offentliga”, sade han.
Svenska Tecknares Josefine Engström konstaterade att de kreativa näringarna drar in 650 miljarder om året, att man i andra sektorer pratar om investeringar och stimulans – ”men när man pratar om vår sektor pratar om bidrag och stöd”.
Kanske finns nya lösningar. I ett samtal om kultur och innovation sade Frida Boklund från Företagarna Gotland, Småland och Östergötland att hon tror att pengarna finns där hightech-företaget till exempel kopplas ihop med de som håller på med video-installationer. Och under Sveriges Museers presentation av en första delstudie om ett möjligt museikort öppnade sig en ny intäktskälla, där rapportförfattarna Jaakko Rytsölä och Perttu Rytsölä kunde visa hur intäkterna från det finska kortet blivit ett ekonomiskt komplement vilket ökat intäkterna kraftigt på totalen. Nu väntar en fortsatt utredning av hur ett svenskt museikort skulle kunna se ut, kanske som app och abonnemang.
Kultur som en del av välfärden
Kulturell välfärd, från regeringsformen och inhamrat i debatten av DIK:s Anna Troberg under de senaste månaderna, verkar ha fått fäste och lyftes av flera under veckan.
Bland annat ramade konserthuschefen Roger Noréns mening ”kultur ska inte bära sig, den ska bära oss in i framtiden” in ett samtal om hur kulturen kan skapa mer välmående samhällen. ”Vi såg att musik i palliativ vård kan ha stor påverkan för ångest och oro. Nu har vi kultur på recept där vi samarbetar med vårdcentralerna i alla de skånska kommunerna”, som primärvårdsnämnden i Skånes ordförande Lisa Flinth (L) formulerade det.
Men även om forskningen visar att kulturen förbättrar folkhälsan är det inte resultat som omsätts brett i praktiken. Skälet, eller problemet, enligt Lisa Flinth, är att ”den ena handen inte vet vad den andra gör”, en spaning som återkom i flera samtal där man konstaterade att andra förvaltningar och departement – utanför kulturen – inte ser eller förstår vad kulturen kan ge.
I ett annat seminarium om kultur och innovation, efterlyste också Ulrika Lind, kulturprojektledare på Piteå Science Park, en gemensam bas kring vad kulturen bidrar med för effekter: ”Går man till psykologen får man inte ett recept på körsång eller sitt kulturarv – och där tror jag att man måste tänka om”.
Fredrik Lund Sammeli (S), från riksdagens socialutskott, noterade att alla andra seminarier han varit på i Almedalen (om life science och läkemedel) i grunden handlade om hur samhällsnyttan räknas hem. Men blir vi för fokuserade på att räkna hem kulturen, då är förstås den eviga frågan – som senare lyftes Författarförbundets Anja Gatu – vad som i så fall sker med kulturens egenvärde.
Mingel i fornsalen på Gotlands museum.
Foto: Karl Melander
Vilken politisk styrning är legitim?
På ett seminarium om armlängds avstånd gav forskaren Jenny Johannisson från Bibliotekshögskolan publiken perspektiv på den nordiska kulturpolitiken.
Den nordiska modellen, berättade hon, är inspirerad av fransk kulturpolitik, som brukar kallas ”arkitektmodellen” där staten ska vara aktivt neutral, det vill säga ge möjligheter men inte aktivt påverka vad kulturlivet gör. Vissa mål har ändå funnits, som en stärkt demokrati, att kultur ska bidra till mer tillväxt och att vi genom kulturen ska bildas och utvecklas som individer.
Sverige är också inspirerade av Storbritannien, där man talar om ”mecenatmodellen”, där den offentliga finansieringen kompletteras med mecenater eller donatorer. I USA har man i stället haft den så kallade ”underlättarmodellen”, där staten ska vara mer passivt neutral och undanröja hinder.
Det finns också en ”ingenjörsmodell”, där staten tar full kontroll över kulturen och använder den aktivt ”för att forma samhället och människa”, främst i autoritära stater, enligt Jenny Johannisson.
Riksteaterns Susanna Dahlberg konstaterade att hon på senare tid mött personer som sagt att de är helt för armlängds avstånd ”bara det inte gäller skattemedel”, trots att principen just handlar om det offentliga.
Alexander Christiansson (SD) tyckte att man kan tacka hans parti för att ”vi börjat prata väldigt mycket kultur de senaste åren” och förtydligade att SD inte vill in och styra. ”Men vi kommer säga ifrån när vi upplever att det finns en politisk kultur eller styrning sedan tidigare”, sade han och nämnde jämställdhet och mångfald inom public service och filmen: ”Vi har ägnat de här fyra åren åt att tvätta bort vänsterstyrningen inom kulturen, det är mitt sätt att se på det”.
Björn Wiechel (S) menade att syftet med kulturpolitiken i grunden inte är instrumentellt, alltså att kulturen inte ska ”leda till någonting särskilt utan att människor ska kunna säga var av vad hjärtat är fullt” samtidigt som han såg en ”legitim styrning” som vill ”jämna ut spelplanen” för demokrati och jämlikhet.
I dag ser forskarna en rörelse mot en passiv neutralitet i Sverige, där man drar tillbaka finansiering, sammanfattade Jenny Johannisson. Men också ”en rörelse mot perfektionism”, där staten har väldigt tydliga mål med det man väljer att finansiera.
Plundringen av kulturarvet
Beredskapsfrågan för kultursektorn har varit högaktuell sedan februari 2022 och ett stort fokus har legat på att planera och förbereda för händelse av kris eller krig. Men plundring av kulturarvet sker redan nu – ofta i det tysta. Nina Eklöf, museichef på Västerås museer, lyfte i ett panelsamtal plundringarna av Anundshög, Gamla Uppsala, och utmaningarna med att utreda kulturarvsbrott. Den mest effektiva åtgärden för att förebygga brotten, menade Nina Eklöf, är att informera och ta hjälp av allmänheten – kanske framförallt i frågan om användningen av metalldetektorer. ”När man köper ett pack om fyra rosa metalldetektorer för att dina barn ska kunna leka ute i trädgården och leta skatter, då har det hänt något i samhället”, sade hon och tryckte på att kunskapsspridningen kan bli bättre.
Riksantikvarie Susanne Thedeen lyfte också möjligheterna med kameraövervakning: ”Viss typ av kameraövervakning på vissa mer spektakulära platser, det tror jag är en åtgärd man kan börja titta på. Vi kan inte sitta och titta 24-7 men det blir ett sätt att få bevismaterial och lagföra.”
Plundringen av kulturarvet pågår också under havsytan. I ett samtal om det maritima kulturarvet ville Kustbevakningens Pierre Wilson gärna se ett samarbete med sportdykare och -fiskare som kunde få rollen som tillsynsmän för att lättare upptäcka kulturarvsbrott. Marinarkeolog Jim Hansson från Vrak menade också att brotten i flera fall nog handlar om okunskap hos allmänheten. ”Det är i många fall ovetande människor som tar en souvenir på botten, de skulle aldrig ta med sig en spade efter en visning på Birka – men under ytan så gör man det.”
Vem kör AI-tåget?
Diskussionen om AI, kulturskapare och upphovsrätten fortsätter. Den sker med bakgrund i bland annat vårens konflikt om KB:s språkmodell, diskussionen om Författarförbundets deltagande i utvecklingen av en annan statlig modell och kulturskapare som larmar om uteblivna uppdrag.
”Det finns ingen mer spännande tid att vara upphovsrättsjurist än nu”, sade STIM:s chefsjurist Lina Heyman i ett samtal om bland annat AI-slop (ett samlingsbegrepp för massproducerat digitalt innehåll med låg kvalitet) hos Spotify. Hon betonade vikten att slå vakt om mänskligt skapande, annars kommer bränslet i de kreativa branscherna att ta slut. ”Det är precis det som upphovsrätten är där för att skydda och det kommer hålla för AI-eran också, men vi behöver ha det på plats i alla rum”.
På politisk nivå behöver man fundera på vad det innebär att bli en ledande AI-nation sade Mats Berglund (MP)i ett annat samtal på samma tema och sade att man behövde göra mer för att skydda de kreativa branscherna och inte rusa fram.
Där fanns även Lina Heyman som menade att det kan finnas ett behov av att pausa och tänka igenom vad man vill med tekniken: ”Ibland kan jag tänka på Långben på julafton, vem är det som kör egentligen? Är det det vi ska diskutera först kanske och kan vi bestämma oss för att det är människorna som kör?”
