”Jag kan tycka att SD ska ha kulturministerposten”

Sverigedemokraterna ska få ministerposter om Tidöpartierna vinner valet i höst. Partiets kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson säger att han själv inte är en kulturministerkandidat i dagsläget, men tycker att partiet borde vilja ha posten vid en valvinst.

Rebecka Gordan

20 april 2026

Inför valet 2026 intervjuar Magasin K riksdagspartiernas kulturpolitiska talespersoner.

Om Tidöpartierna vinner valet i höst kommer Sverigedemokraterna för första gången få ministerposter. SD:s kulturpolitiska talesperson har pekats ut som en av partiets profiler som Moderaterna kan tänka sig att dela Rosenbad med. På frågan om SD vill ha kulturministerposten säger Alexander Christiansson att det inte varit uppe för diskussion.

– Men jag kan ju tycka det, som kulturpolitisk talesperson. Jag tycker att kulturfrågorna är superviktiga för nationen. Jag brukar kalla det för blodomloppet i kroppen Sverige, det är det som gör Sverige till Sverige. Det är så otroligt viktiga frågor. Så det skulle jag anta att vi skulle vilja.

Är du kulturministerkandidat?

– Inte just nu. Det är jag den dagen jag får frågan. Men det är ju en väldigt stor omställning, jag skulle inte se mina barn. Så jag vet inte om jag är beredd att göra det.

Magasin K träffar Alexander Christiansson i Ledamotshuset i Stockholm där Sverigedemokraterna har sitt kansli. Hans presskontakt har bokat partiets intervjurum, men Alexander Christiansson vill visa en tavla i kulturutskottets sessionssal. På vägen passerar vi hans arbetsrum. I bokhyllan står inga böcker, men däremot några diplom, ett foto på Jimmie Åkesson och en inbjudan till kungens traditionsenliga supé för riksdagsledamöter.

Efter en kort promenad genom riksdagens kulvertar slår vi oss ner i kulturutskottets pampiga sal. Hit tog Alexander Christiansson sin mamma, som är konstnär, i samband med att han blev kulturpolitisk talesperson. Hon kände direkt igen den stora tavlan som en Sven Sahlberg: Alexander Christianssons pappas mormors bror.

– Det var ju lite förvånande, men ganska häftigt ändå. Men ska jag vara ärlig så är det inte min stil.

Alexander Christiansson kommer från en frikyrklig familj och var länge manager åt sin pappas kristna hårdrocksband. Sverigedemokraterna gick han med i 2018 där han först var partiets talesperson för småföretagarfrågor. Men det var ”ett självklart ja” till att växla om till kulturen när Jimmie Åkesson ringde.

En anledning, säger han, är att kulturen väcker känslor.

– Jag upplever att kulturen ofta präglas av vänstern, vilket gör min roll som Sverigedemokrat lite speciell. Kulturen är inte en plats där jag känner mig uppskattad när jag träffar branschen. Det är något som triggar mig i det.

I Tidö 2.0, tankesmedjorna Oikos och Timbros reformprogram, står det att de nationella kulturpolitiska målen ska ses över. Mål som säger att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft och att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

Men på frågan hur han ser på reformprogrammets förslag säger Alexander Christiansson att det är helt irrelevant vad Oikos säger.

– Jag får ofta den frågan, som om det vore någon slags visionsplan för oss, och det är det verkligen inte. Men vi har drivit den frågan under ganska lång tid i riksdagen, att vi vill se över målen.

Så är det något du skulle vilja ändra?

– Vi har inte sagt något konkret, vi har inte tagit fram nya mål. Utan mer kanske fokus på att vi lever i en mångkulturkontext i dag i Sverige, med många människor som inte förstår den svenska kulturen, vårt arv, var vi kommer ifrån. Och där behöver vi nog vidga målen med fokus på sammanhållning.

Vad för slags sammanhållning?

– Som nation, som folk. Att kulturen är en samlande kraft.

När det kommer till resurser säger Alexander Christiansson att SD prioriterar kulturarvet, som han beskriver som ett stort begrepp som kan innefatta ”allt från immateriellt kulturarv, musik och Nationalmuseum”.

– Vi kommer alltid prioritera kulturarvet före samtidskulturen när vi ska fördela resurser.

Var drar du gränsen mellan kulturarv och samtidskultur?

– Ja, men den är svår. Det finns teater som skulle kunna klassas som kulturarv, absolut. Men det finns också en hel del teater som inte skulle klassas som kulturarv.

Alexander Christiansson börjar sedan förklara hur han tycker att kulturen finansieras på ett ”socialistiskt sätt” i Sverige, där kulturen gjorts beroende av det offentliga för att politikerna ska kunna ”styra över den”, som han ser det. När jag upprepar frågan om var gränsen går säger han skämtsamt: ”ja, det var den frågan som jag försökte prata bort”.

Har du någon tidsgräns, som i kanon?

– Nej, det skulle jag inte vilja säga. Det vi skapar nu är framtidens kulturarv.

Men om man vill förstå er kulturpolitik, där ni vill satsa på kulturarvet?

– Okej, men tänk så här då. Det som framhåller det som är Sverige på olika sätt. Kulturkanon är en jätteviktig del av det. Och museerna, länsmuseerna och de statliga museerna, är jätteviktiga delar av det. Operan: jätteviktig.

Barn och unga och en breddad finansiering är två andra områden Sverigedemokraterna kommer vilja satsa på. Det senare inte nödvändigtvis i pengar, tillägger han, men genom matchningar och incitament. Angående barn och unga lyfter han Socialdemokraternas kulturgaranti som ett bra förslag.

En vanlig uppfattning är att SD vill att staten ska lägga mindre pengar på kultur, men det stämmer inte, säger Alexander Christiansson.

– Jag vill inte att den offentliga finansieringen ska minska. Utan jag menar att den behöver öka. Arkivfrågan är superviktig, digitaliseringen, beredskapen.

Han tar bidragsfastigheterna som exempel.

– Pratar du med Riksantikvarieämbetet säger de att vi vill inte ens veta hur illa det är. Skulle jag bli kulturminister så är en av de första grejerna jag skulle göra, att utreda kulturarvsskulden.

Som ett exempel på SD:s avtryck i kulturpolitiken lyfter han pengarna till plattformen om kulturkanon som Riksantikvarieämbetet nyligen fick i vårändringsbudgeten.

– Kulturkanon är ju vår grej. Och nu, när vi har fått se resultatet, vill ju alla säga att det är deras, det är min uppfattning. Jag tror sossarna är ganska avundsjuka på att de inte kom på den här idén själva.

Hur tycker du kulturkanon ska tas vidare?

– Jag vill inte se någon proposition. Men distributionen är en annan sak och där pratar vi skolplanen och hur man skulle kunna implementera den i SFI. Att göra om den till en stiftelse ställer vi oss väldigt positiva till, men det kräver ganska stora lagförändringar, så det är inget vi kommer hinna göra innan valet.

Lokala SD-politiker som velat ställa in sagostunder med dragartister, som polisanmält kritiska utställningar och velat ändra inriktningen för museers verksamhet. Att Sverigedemokraterna upprepade gånger brutit mot principen om armlängds avstånd är ett konstaterande som kommer från såväl professionen som forskare och organisationer som DIK.

Alexander Christiansson har tidigare sagt att små barn ”inte ska tänka på normkritik” och att definitionen av armlängds avstånd är olika ”beroende på vem man pratar med”. Jag frågar honom hur han formulerar en definition av armlängds avstånd som han ställer sig bakom.

– Att kulturen är fri är en central del av yttrandefriheten och grundläggande för demokratin. Med det sagt, så kommer vi ganska snabbt in i en komplex värld när vi börjar prata om skattepengar. När vi använder skattepengar på ett sätt som kommer att skapa reaktioner bland mina väljare, då måste jag ha rätten att svara dem.

Vad ska du svara dem?

– Att jag tycker det är orimligt om man till exempel skulle vilja göra en stor blå penis här utanför för 50 miljoner. Då kommer jag säga till mina väljare att jag inte tycker det är rimligt och inte kommer att gå med på det, så långt jag kan.

Men är det inte en sak att säga till väljarna vad du tycker och en annan att säga till tjänstemännen, som arbetar med offentlig konst, att de inte ska sätta upp den?

– Ja men då kan man ju säga att då får ni anordna en folkomröstning kring det då. Någonstans måste en väljare, som ska betala för det här kalaset, kunna ha rätten att säga sin sak.

Så när ska politiker ha åsikter om kulturen?

– Vi kan komma in i mängder av enskilda exempel där det blir klurigt. Jag köper det. Men någonstans handlar principen, i grunden, om att en kulturskapare måste kunna göra satir och häckla mig som makthavare, kunna driva med mitt parti, göra om Jimmy till en clown. Det är helt centralt. När det sedan kommer till att skattebetalarna ska betala för projekt som de upplever är provocerande, då måste jag som politiker kunna säga det.

Åtta snabba frågor till Alexander Christiansson (SD)

Vill du ha fri entré på statliga museer?
– Nej, museerna vill inte ha det själva. Vi vill ha museikortet, det är skitbra.

Ska Sverige ha en kulturkanon?
– Absolut. Det är ju jätteviktigt att vi är tydliga med vad som är svensk kultur.

Borde Stärkta bibliotek återinföras?
– Det är inget vi föreslår nu.

Behöver folkbiblioteken stöd?
– Ja, det behöver de, men jag har inget konkret förslag. Det är en kommunal fråga.

Behöver kulturmyndigheterna bli färre?
– Inte nödvändigtvis. Nu har vi gjort några rockader, och det har väl varit bra tror jag. Men för vår del är det inget självändamål.

Ska statliga museer betala marknadshyror till SFV?
– Ja, det är ju det vi gör nu, vi tar ju bort den andra modellen. Sedan kan man tycka att hela upplägget är lite märkligt med Statens fastighetsverk. Det är ju bara ett slutet system. Men det är det vi har nu.

Borde alla kulturverksamheter bredda sin finansiering?
– Ja, absolut. Men det finns massvis av kulturverksamheter som inte kan bredda sin finansiering, det måste man ju vara medveten om.

Tycker du att museilagens princip om armlängds avstånd även borde införas i biblioteks- och arkivlagen?
– Nej, det finns inget behov av att förtydliga det som jag ser det.