Tidigare publicerade inlägg i debatten:
20/2 2026: ”Riksarkivets image kan aldrig ersätta tillgängliga arkiv”
27/11 2025: ”Vill Riksarkivet samarbeta med Shurgard istället för forskare?”
20/11 2025: ”Riksarkivet har stärkt positionen som en viktig samhällsaktör”
18/11 2025: ”Riksarkivet riskerar att förlora sin kompetens och sitt samhällsuppdrag”
I arkivutredningen som överlämnades till kulturministern i december 2019 konstaterade vi bland annat att Riksarkivets (RA) uppdrag var kraftigt underfinansierat. Detta ledde till att regeringen ökade RA:s anslag med 20 miljoner kronor per år – en viktig men inte tillräcklig förstärkning, tyckte jag då. I dag ser jag att RA i grunden står bättre rustat än 2019, samtidigt som man har fått en rad nya regeringsuppdrag, inte minst inom beredskapsområdet. Glappet mellan uppdrag, behov och resurser består alltså.
Den diskussion om RA som pågår här i Magasin K missar därmed en viktig faktor: den politiska viljeinriktningen, eller rättare sagt bristen på politisk vilja att ge den statliga arkivmyndigheten inte bara formella uppdrag utan också reella ekonomiska möjligheter att utföra dem. Denna bristande vilja speglar i sin tur ett specifikt svenskt förhållningssätt till vårt gemensamma kulturarv. Jag brukar ibland kalla det för välviljans likgiltighet.
”Det säger något att de enda spår som arkivutredningen har avsatt efter drygt sex år är en anslagsförstärkning och en mindre ändring i arkivförordningen.”
Svenska politiker av skilda kulörer talar gärna varmt om kulturarvets betydelse. Men till skillnad från våra nordiska grannar är de sällan beredda att gå från ord till handling, till exempel i budgetsammanhang. Kulturarvets centrala väktare, inte minst RA, framstår därför som kulturpolitikens fattiga kusiner från landet. Det säger något att de enda spår som arkivutredningen har avsatt efter drygt sex år är en anslagsförstärkning och en mindre ändring i arkivförordningen.
Lars Ilshammar, tidigare biträdande riksbibliotekarie vid KB samt arkivutredare.
Vi föreslog en helt ny moderniserad arkivlag anpassad för ett digitalt samhälle, vi föreslog en start på massdigitalisering av pappershandlingar, vi föreslog ökade resurser för att säkra också de enskilda arkiven. Från Kulturdepartementet har svaret hittills varit – tystnad. Den tystnaden är talande för bristen på politiskt intresse för arkiven och för kulturarvsområdet som helhet. Sverige är snart det enda europeiska land som inte verkar ha förstått arkivens centrala betydelse, inte bara för en fungerande offentlig förvaltning, utan också för demokrati, kultur och medborgarskap.
”Om arkiven inte fungerar, kommer samhället i stort men också våra egna vardagsliv långsamt att sluta fungera.”
Om arkiven inte fungerar, kommer samhället i stort men också våra egna vardagsliv långsamt att sluta fungera. Arkiven är en garanti för att skola, vård och omsorg håller vad de folkvalda lovar, liksom för att den gemensamma minnesbank som tidigare generationer människor har byggt upp inte förskingras. Det är ingen slump att historiens erövrare som velat kuva ett besegrat folk ofta har börjat med att bränna arkiven. Vi har sett det nu senast i Ukraina.
I dag när faktaresistensen breder ut sig och alla kan skriva sin egen historia blir oförvanskade källor särskilt viktiga. Men på vägen till det digitala samhället står arkiven samtidigt inför stora utmaningar. Att samla in, bevara och sedan tillgängliggöra det enorma digitala informationsflödet är den kanske största enskilda prövning som arkivsektorn någonsin har ställts inför. Parallellt växer förväntningarna på digitalisering av de gamla pappersarkiven. Utan hårda och ibland smärtsamma prioriteringar går den ekvationen inte ihop när de nödvändiga budgettillskotten uteblir.
I arkivutredningen konstaterade vi att bristen på ekonomiska resurser för den digitala transformationen ofta är ett större problem i den svenska arkivsektorn än organisation och lagstiftning. Den kritik som nu riktas mot RA, berättigad eller inte, bör därför komma ihåg att myndigheten inte befinner sig i en egen exklusiv sfär, utan i ett politiskt rum där villkoren ytterst bestäms av uppdragsgivare med tämligen svag känsla för RA:s uppgifter.
Vill man förbättra RA:s möjligheter att fullgöra sitt breda och samhällsviktiga uppdrag är det också i huvudsak ditåt man bör rikta sina energier.
Lars Ilshammar, tidigare biträdande riksbibliotekarie vid KB samt arkivutredare (SOU 2019:58: ”Härifrån till evigheten. En långsiktig arkivpolitik för förvaltning och kulturarv”).
