Tidigare publicerade inlägg i debatten:
27/11 2025: ”Vill Riksarkivet samarbeta med Shurgard istället för forskare?”
20/11 2025: ”Riksarkivet har stärkt positionen som en viktig samhällsaktör”
18/11 2025: ”Riksarkivet riskerar att förlora sin kompetens och sitt samhällsuppdrag”
Den replik som Ulf Ållebrand, avdelningschef och ställföreträdande riksarkivarie, skrivit med rubriken ”Riksarkivet har stärkt positionen som en viktig samhällsaktör” ger intryck av att den kritik som jag riktar mot myndigheten skulle handla om image, kommunikation eller framtidsoptimism. Det är en grov missuppfattning – eller ett medvetet undvikande av sakfrågan.
Min kritik gäller inte Riksarkivets självbeskrivning, utan dess faktiska efterlevnad av sitt lagstadgade uppdrag.
Riksarkivets instruktion (förordning 2009:1593) är tydlig. Myndigheten ska: säkerställa bevarandet av allmänna handlingar, främja forskningens behov, tillhandahålla kulturarvet, samt fungera som en pedagogisk resurs för skolor och universitet.
Detta förutsätter: tillgång till ordnade och förtecknade arkiv, fysisk närvaro där materialet finns, kompetent personal med arkivarie- och forskarstödskompetens, samt öppna forskarmiljöer där kvalificerad användning kan ske.
Avvecklingen av Riksarkivets verksamhet i Östersund illustrerar på ett oroande sätt hur myndigheten under nuvarande ledning saknar ett strategiskt helhetsperspektiv. Landsantikvarien Olov Amelin har påtalat att avvecklingen i Östersund inte bara slår mot forskare och kulturarvsinstitutioner utan även försvagar den lokala och samiska kulturarvsinfrastrukturen. Lyckligtvis kommer dock flera hyllmeter arkivmaterial att stanna kvar i Östersund, framför allt genom föreningsarkivets försorg. Att civilsamhället nu tar över en del av det ansvar som statens arkivväsen avhänder sig är talande – men också ett hoppfullt tecken på regionens vilja att upprätthålla ett levande kulturarv.
Denna tillgänglighetskris begränsas inte till Östersund. Även nationellt försämras möjligheterna att bedriva forskning. Beslutet att forskarsalen i Stockholm från och med 2026 ska hållas stängd på fredagar är mer än en administrativ åtgärd; det är en konkret inskränkning av studenters, forskares, journalisters och släktforskares arbetsvillkor.
Karin Borgkvist Ljung, tidigare enhetschef vid Riksarkivets forskaravdelning.
Som om detta inte vore nog har det dessutom meddelats att forskarsalen kommer att hållas stängd i ytterligare två dagar på grund av en avtackningsfest för riksarkivarien. Att tillgängligheten till landets centrala arkivinstitution begränsas för interna personalarrangemang sänder en olycklig signal om vilka prioriteringar som faktiskt görs.
Lägg därtill att de tidigare så välbesökta ”Öppna föreläsningarna” och ”Forskarseminarierna” – som visade vikten av att arbeta med primärkällor och att inte nöja sig med redan publicerat material – nu upphört.
Riksarkivets replik räknar upp visioner, samarbeten, AI-projekt och framtidsretorik upp – vilket i detta sammanhang är goddag yxskaft. Digitalisering, hur lovande den än är, kan aldrig ersätta att arkiven först är ordnade, förtecknade och tillgängliga. Utan detta är AI bara en tom teknisk fasad.
Repliken förbigår också helt de mycket konkreta problem som lyfts: att forskarsalar stängs, att regional närvaro monteras ned, att arkivarier ersätts med kundtjänstfunktioner, att utbildad fackkompetens lämnar myndigheten och att tillgängligheten till fysiskt material minskar samtidigt som digitaliseringstakten är låg.
Att påstå att Riksarkivet ”stärkt sin position” utan att visa hur detta uppdrag enligt lag faktiskt uppfylls, är inte en redovisning – det är en marknadsföringstext.
Debatten handlar inte om huruvida Riksarkivet vill vara viktigt. Den handlar om huruvida myndigheten fullgör sitt uppdrag enligt lag. Och på den punkten är tystnaden i Riksarkivets replik talande.
Karin Borgkvist Ljung, filosofie magister
Tidigare enhetschef vid Riksarkivets forskaravdelning
