– Det fanns kompetens, vilja och resurser.
När Didem Yildirim berättar om projektet som hon leder på Världskulturmuseerna kommer orden fort. Hon beskriver kompetensen inom myndigheten: en lång erfarenhet av repatriering av föremål, samskapande med olika kulturer och publika evenemang om svåra frågor. Viljan: att lägga den egna koloniala historien på bordet, den som i mångt och mycket lagt grunden för samlingarna. Samt resurserna: där Riksbankens jubileumsfond gick in med tio miljoner kronor till projektet i vintras, samtidigt som myndigheten går in med egna medel.
– Det kändes som ett drömprojekt när jag läste om det.
Själv hade Didem Yildirim just avslutat en kurs på Kungliga konsthögskolan där termen avkolonisering användes som ram för arkitektonisk och konstnärlig forskningspraktik. Dessförinnan var hon producent för Samtidskonstdagarna 2023, i Statens konstråds regi, samt utställningsproducent på Tensta konsthall, där relationen med det omgivande grannskapet är central.
– Jag brinner för projekt där hierarkier och maktstrukturer bryts, där man ger utrymme för dialog och kollektivt skapande. För där händer det magi. Och det här projektet, som formulerades av Världskulturmuseerna, bär den här viljan och potentialen.
För att kunna bygga meningsfulla relationer med olika grupper, tillägger hon där vi sitter i Etnografiska museets bibliotek, måste tillvägagångsättet vara organiskt. Dessutom måste man dela med sig av sina egna känslor och tankar, även de personliga.
– Relationer är levande och det finns inte ett recept på vad som fungerar.
I arbetet med Att väcka föremålen till liv – och utmana museernas koloniala historier, som det nya projektet på Världskulturmuseerna heter, kommer Didem Yildirim och hennes kollegor arbeta ihop med representanter för olika kulturer, eller source communites som det heter på engelska. Målet är att skapa ett utrymme där många olika röster hörs, en så kallad polyphonic ground, för att använda en akademisk term igen.
– Det blir inte en berättelse som berättas av en curator, av en institution. Utan man involverar flera röster som kan berätta om de olika objekten.
Beredd på kritik. ”Just nu bygger vi en plattform för projektets kommunikation, det är viktigt att processen är transparent. Det är omöjligt att göra alla nöjda, det vet alla som gör utställningar, men att vara öppen för kritik är en nyckelgrej för oss i projektgruppen”, säger Didem Yildirim.
Foto: Jonas Eng
Fyra föremål kommer placeras vid vart och ett av Världskulturmuseernas fyra entréer. Arbetsnamnet är provokationer, ett begrepp som inom samtidskonst och akademin används för gestaltningar som ska väcka känslor och reaktioner hos besökaren.
– Vi vill att provokationerna ska vara det första man ser. Besökarna ska möta svåra frågor ganska tidigt, känna att museerna är koloniala platser, säger Didem Yildirim.
De fyra föremålen, en nordamerikansk tomahawk, en egyptisk basaltsarkofag, en östasiatisk sköld samt en wiphala (en symbolisk flagga) från Bolivia, är alla från samlingarna och kommer visas ihop med verk av samtida konstnärer.
Valet av de fyra föremålen, liksom projektet som helhet, grundar sig i de två forskningsprojekten Koloniala objekt och Mänsklighetens gränser av konstvetaren Mårten Snickare och idéhistorikern Linda Andersson Burnett. Under våren har de två forskarna haft regelbundna workshops med personalen som arbetar med projektet.
– De ser museerna och deras samlingar som en integrerad del av kolonialismens framväxt. Vi i projektgruppen har vår expertis, men deras forskarperspektiv är väldigt uppfriskande. Vi har haft en väldigt bra dialog, säger Didem Yildirim.
Sammantaget rymmer projektet sex delproduktioner, bland annat en ny basutställning på Etnografiska (om en kolonial historia) och en ny del av Världskulturmuseets basutställning (om återlämnande, kolonialism och försoning). Förhoppningen är att museerna ska kunna adressera, engagera och bygga relationer till nya målgrupper. Besökarna är tänkta från tolv år, vilket gör pedagogiken central.
Vår strategi är att jobba mycket med pedagogisk förmedling, det underlättar när det är svåra och komplexa frågor.
– Vår strategi är att jobba mycket med pedagogisk förmedling, det underlättar när det är svåra och komplexa frågor. Texterna måste vara tillgängliga för en tolvåring, men de kan samtidigt inte vara superförenklande. Det är en utmaning i sig.
Projektgruppen, eller innehållsproduktionsgruppen som den egentligen heter, utgörs av tjugo personer och sammantaget är det cirka femtio personer som kommer jobba för projektet under processens gång, där Didem Yildirim just nu är den enda på heltid. I den museiöverskridande gruppen finns såväl pedagoger, intendenter, utställningsproducenter och föremålsantikvarier som konservatorer, kommunikatörer, programkoordinatorer och värdar.
”Vi vill att besöksupplevelsen ska vara för alla och då måste vi berätta den här historien på ett bra sätt, annars kan det få traumatiserande konsekvenser. Det är ett ansvar vi har”, säger Didem Yildirim.
Foto: Jonas Eng
– Vi har olika erfarenheter och perspektiv, det har varit viktigt. Att vi är en sådan stor grupp som arbetar tillsammans – och med två forskare – det är ett ganska unikt sätt att jobba på.
För Didem Yildirim kan avkolonisering av museers samlingar ske på flera olika sätt. En viktig del handlar om repatriering, alltså återlämning av föremål. Men det kan också vara att skildra nya historier eller bygga relationer med ursprungsbefolkningar, andra institutioner eller konstnärer.
– Därför börjar det med hur öppna museerna är beredda att vara. Att erkänna att museer inte är neutrala platser. Att man måste erkänna museerna som koloniala platser. Erkänna makten och privilegierna, och utmana de strukturerna.
För att få till det, fortsätter hon, krävs mycket jobb och omsorg. Omsorg mot andra och mot en själv. Det är också arbetsmässigt krävande, mer krävande än att bara berätta en enda berättelse. Samtidigt nödvändigt, eftersom kolonialismen inte bara har format vår fysiska värld utan också vår mentala.
Didem Yildirim
Aktuell: Projektledare och utställningsproducent för Att väcka föremålen till liv – och utmana museernas koloniala historier på Världskulturmuseerna.
Tidigare uppdrag: Kulturproducent, Statens konstråd, programcurator, Göthe-institutet i Istanbul, utställningsproducent och produktionskoordinator, Tensta konsthall.
Utbildning: Decolonizing architecture vid Kungliga konsthögskolan, performance studies vid Stockholms universitet, teatervetenskap, dramaturgi och kritiska studier vid Ankaras universitet.
Född: 1986 i Ankara.
– Sverige har inte varit en stor kolonialmakt som Nederländerna eller Spanien, men även här finns en historia. Så jag ser det som att vi alla måste bearbeta de här historierna.
Själv kom hon till Sverige 2016 för kärleken, uppväxt i Turkiet med kurdiska och armeniska rötter. Men det är egentligen oviktigt i sammanhanget, säger hon, eftersom alla människor är påverkade av kolonialismen och dess konsekvenser.
Vilken plats tycker du att museerna borde ta i framtiden? Vad är er roll i det här svåra ämnet, som den koloniala historien är?
– Museer har ett ansvar att bygga upp en medvetenhet, att öppna upp för debatter och skapa andra slags narrativ. För att vara relevanta i framtiden kan de inte vara platser för en enda sanning, en som är superneutral. För det är superproblematiskt: vems sanning är det?
– Sedan hoppas vi som jobbar med projektet att våra museer ska kännas som trygga rum där man kan diskutera svåra frågor som kolonialism och rasism, som brukar gå hand i hand. Att alla ska känna sig välkomna och hitta något från sin egen historia.
Om Världskulturmuseerna
Världskulturmuseerna består av fyra museer: Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i Stockholm, samt Världskulturmuseet i Göteborg. Tillsammans förvaltar myndigheten cirka 500 000 föremål från hela världen som samlats in på olika sätt, i olika syften och vid olika tidpunkter. Insamlingen speglar olika tidsåldrars syn på kulturer, vetenskap, etik, samlingar och museer.
Källa: Världskulturmuseerna
