I mitten av januari publicerade Dagens ETC en intervju med populärhistorikern Tommy Lundmark, vars senaste bok om den svenske geografen Sven Hedin kom i december. I ingressen framstod det som att Etnografiska museet plockat ner delar av sin basutställning som en följd av nya uppgifter om Sven Hedins nazisympatier.
Ett stort antal medier hakade på nyheten, där bland annat TT förde vidare bilden av att beslutet togs efter att uppgifterna blivit kända genom boken. Men det var inte så det gick till. Basutställningen Med världen i kappsäcken stängde för allmänheten redan i augusti.
– När utställningen stängde hade jag inte ens hört talas om boken. Vi är gärna med och diskuterar de här frågorna; vi har dem på näthinnan hela tiden. Men att det framställs som att vi tog ner den på grund av nya data som kommit fram är direkt fel, säger Anna Lundström, etnolog och tillförordnad chef för Världskulturmuseernas avdelning Innehåll och lärande.
Hon möter upp utanför Etnografiska museet tillsammans med Michael Barrett, antropolog, forskare och intendent för Afrikasamlingarna vid Världskulturmuseerna sedan 2005. Även han är brydd över nyheten som spreds i mitten av januari.
– Arbetet med att ta ner Med världen i kappsäcken var planerat sedan länge. Utställningen handlade om hur samlingarna kom till museet i ett antal kapitel, där Sven Hedin var med som ett exempel på en typ av insamlare. Och redan då visste man att han hade kopplingar till den nazistiska regimen, säger Michael Barrett.
I intervjun i Dagens ETC kritiserar Tommy Lundmark också Etnografiska för att missleda besökarna då en av texterna jämför Sven Hedins förkärlek för nazister med att han även uttryckt sig positivt om kommunistiska ledare. Och i det här fallet håller Anna Lundström och Michael Barret med om problematiken.
– Jag minns att denna text debatterades bland personalen och att vissa tyckte den var märklig, säger Michael Barrett.
Han berättar att delen om Sven Hedin krympte och förseddes med nya texter när basutställningen, som invigdes 2002, uppdaterades 2009. Och att det var då den omdebatterade texten kom till. Samtidigt understryker Michael Barrett att museiutställningar är en svår genre, eftersom mediet är så begränsat.
– Titta på en monter och se hur lite text man kan ha för att berätta om ett objekt. Det är därför vi nu funderar över hur vi kan byta perspektiv och texter löpande, säger han.
Michael Barrett är antropolog, forskare och intendent för Afrikasamlingarna vid Världskulturmuseerna sedan 2005.
Och faktum är att även om Etnografiska samarbetat med ursprungsländer sedan 1970-talet, har arbetet intensifierats de senaste åren.
– Det är ett paradigmskifte som sker här och nu och på många liknande museer runt om i världen, och som vi är en del av. Där man går in och utmanar samlingarna, tittar på deras proveniens och ursprungskontext. Där man förstår att vi behöver berätta om de ideologiska sammanhangen, säger Anna Lundström.
Som exempel tar Michael Barrett de plundrade bronserna från kungariket Benin, i nuvarande Nigeria.
– Vi har pratat om återlämningen i tio år, men det är först det senaste året som det har skett faktiska återlämningar. Och det är inte bara vi, även tyska, brittiska och amerikanska museum har lämnat tillbaka sina föremål.
Beninbronserna utgjorde ett av de två nya kapitel som Etnografiska lade till basutställningen 2009. Kapitlet om bronserna lyfte insamlingshistorien kring föremålen, men också återkraven som kommit.
– Att museet varit delaktigt i ren plundring – hur kan vi adressera den typen av övergrepp i dag? säger Michael Barrett.
Och det här är den stora frågan som personalgruppen nu arbetar med. Klart är att Med världen i kappsäcken, som invigdes för närmare tjugo år sedan, hade blivit gammal – basutställningar sitter sällan uppe längre än tio år. Men hur framtidens utställning ska utformas, den uppgiften kräver ett utforskande arbetssätt, menar Anna Lundström:
– Nu stannar vi upp och verkligen analyserar de olika projekten och samarbetena vi jobbat med för att kunna gå vidare mer samlat och strategiskt genomtänkt. Det är inte så att vi inte gjort det tidigare, men behoven har blivit skarpare och angelägenhetsgraden har ökat, säger hon.
Anna Lundström är etnolog, tf chef för avdelning Innehåll och lärande och har arbetat på Världskulturmuseerna sedan 2011.
En bit på väg har de kommit. Anna Lundström och Michael Barrett berättar om vad de kallar ”aktiv bas”, ett arbetssätt som hittills implementerats på Världskulturmuseet i Göteborg där det ska vara lättare att byta ut föremål, addera nya forskningsrön och lägga till berättelser som saknas.
– Utställningar har traditionellt varit en ganska statisk gestaltningsform, basutställningar inte minst. Man hamrar och spikar, trycker texter. Men nu jobbar vi mer med intervjuer och rörlig media. Det är inget färdigt recept, men vi prövar oss fram, säger Anna Lundström.
Hon betonar att aktiv bas är i sin linda, men också att satsningen hänger samman med att de bestämde sig för att riva kappsäcken, som basutställningen på Etnografiska kallats internt.
– Det här museet står på en grund som kom till under kolonialtiden, och mycket under ett rasbiologiskt paradigm. Det kan stundtals vara ganska jobbigt att läsa de rasistiska och koloniala idéer som omger föremål i våra samlingar, säger Michael Barrett.
Anna Lundström nickar.
– Sverige har varit framträdande på det rasbiologiska området, och vi har samlingar som har starka kopplingar till det.
Arbetet med projektytan och dialogrummet Afrika pågår, som Michael Barrett curerat, inleddes 2017.
Foto: Rebecka Gordan
Vi har tagit trapporna till övervåningen, till projektytan och dialogrummet Afrika pågår som öppnade 2018 och som Michael Barrett ansvarar för. Här ryms utställningar i mindre format, men också seminarier och samarbeten med konstnärer, forskare och organisationer, många gånger från ursprungsländerna.
– För att berätta om våra afrikanska samlingar i samtiden måste vi belysa hur de samlats in och hur man använt dem för att berätta om världen. Afrika pågår är vårt första namngivna projekt med ett uttalat metodutvecklande perspektiv, säger Michael Barrett.
Sedan 2017 får svenska museer själva besluta om att lämna över föremål till andra museer inom det allmänna museiväsendet. Härom dagen skedde också ett sådant överlämnande, där Etnografiska museet formellt överlät en samling med samiska föremål till Ájtte – Svensk fjäll- och samemuseum. De 477 föremålen har funnits på Ájtte sedan 1980-talet som för tre år sedan lyfte frågan om att få överta äganderätten.
Alla insamlingskontexter är inte problematiska, en del är inköp och gåvor.
Michael Barrett och Anna Lundström berättar att de ofta får frågan om Världskulturmuseerna alls kommer ha några föremål kvar i framtiden, om inte museerna kommer bli tömda. Men någon risk för det ser de inte.
– Alla insamlingskontexter är inte problematiska, en del är inköp och gåvor. Vår proveniensinventering, att vi behöver ha koll på om föremålen förvärvades på ett regelvidrigt eller oetiskt sätt eller inte, det är ett ständigt pågående arbete, säger Anna Lundström.
Michael Barrett tillägger att Världskulturmuseerna har runt 500 000 föremål och att det bara rör sig om en liten del som de akut måste lämna tillbaka:
– Det som är viktigt är att vi tar tag i föremål som vi vet är plundrade, som är av stor vikt för den lokala kulturen och där det finns fleråriga krav på återlämnade. Det är där vi ska sätta in krutet.
Och vid sidan om inventeringen pågår alltså arbetet med vilken historia Etnografiska ska föra fram, nu när kappsäcken rivits. Michael Barrett förtydligar:
– Vad är det stora narrativet, vad är det här museets berättelse?
