Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Tänk dig Stockholm vid det förra sekelskiftet. Könsrollerna huggna i sten, unisex-modet inte påtänkt och begreppet queer ligger ännu längre bort.
Men där kommer Janken cyklandes nerför Engelbrektsgatan. Det är en syn som får folk att vrida på nackarna; en kortklippt kvinna med krusiga lockar i sportkjol och blus svischar ner mot Stureplan på väg till jobbet på Norstedts & Söner på Riddarholmen.
I dag är det inte många som känner till Janken Wiel-Hansen. Kanske har en och annan nutida besökare på Millesgården på Lidingö funderat över den livfulla kvinna som skulptören Carl Milles porträtterade, men när det begav sig var hon en snackis bland stockholmarna.
Framför allt är det idrotten som gör henne känd. Hon cyklar, gymnastiserar, rider, ror, seglar, åker skidor och yr omkring på Nybrovikens is. I en tid då kvinnor enligt gängse normer inte bör syssla med sport, verkar Janken behärska alla upptänkliga grenar och hon utför dem med en elegans och grace som blir omtalad.
1903 upptäcker hon ”den ultimata sporten för kvinnor”. I en intervju i Dagens Nyheter förklarar hon att fäktningen ”utvecklar i hög grad smidighet och mjukhet i rörelserna, den tvingar till självbehärskning, beslutsamhet och koncentration, driver upp snabbheten i tanke och handling och manar fram ridderlighetskänslan”.
Janken Wiel-Hansen studerar fäktning i England och Frankrike och tar initiativ till Stockholms Kvinnliga Fäktklubb. Hon vinner internationella tävlingar och blir känd som Stockholms d’Artagnan.
Men det är inte bara idrottandet som väcker uppmärksamhet. Tidningarnas krönikörer beskriver gärna hennes ”manligt kortklippta huvud” eller den praktiska grå promenaddräkt som hon lät sy upp i samma modell år efter år. Till fest hade hon svart dräkt eller herrkavaj med skjorta och slips och lång kjol.
”Munter och pigg, lika gossaktigt spänstig som någonsin i sin släta, grå promenadkjol och sitt breda sportbälte.” Så beskriver signaturen Nitouche henne i Svenska Dagbladet.
Vid sin sida har hon ständigt livskamraten Ida von Plomgren. De umgås i kretsen kring Fredrika Bremer-förbundet och Sällskapet Nya Idun där samkönade relationer inte är ovanliga. Det är en högborgerlig grupp radikala kvinnor som står på barrikaderna för rösträtt och jämlikhet.

Resväskan som hittades i samlingarna i Haldens museum innehöll brev, idrottsmedaljer och fotografier, bland annat dessa studiofotografier.
Foto: Østfoldmuseene, Alexis Brandt & Co
Allvarlig reumatism gör att Janken Wiel-Hansen måste lämna arbetslivet redan vid drygt 40 års ålder. Känslorna för fäktning svalnar dock aldrig och hon har fortfarande mycket att lära ut även om lektionerna med de yngre adepterna får ske från rullstolen.
När hon dör 1938 uppmärksammas hon i samtliga stockholmstidningar. Men hennes tillhörigheter stuvas undan i arkiv, lådor och resväskor och minnesbilderna av ett märkvärdigt liv bleknar. Janken Wiel-Hansen glöms helt bort enkelt.
84 år senare ska Haldens historiska samlingar vid Östfoldmuseet vid norska gränsen till Sverige utrymma sitt magasin. De ska lämna lagerlokalen vid Fredrikstens fästning där tiotusentals föremål hade staplats på hög genom åren.
Ansvaret att inventera och sortera kaoset föll på konservatorn Juliane Derry:
– Allt var en enda röra, vi var tvungna att riva väggar för att få ut vissa saker. Där fanns allt från kyrkorglar och vedspisar till teskedar och synålar, berättar hon.
Längst in under en hylla får hon syn på en resväska märkt ”W-H, resegods Stockholm”. Den bruna kofferten i lackad papp är knökfull av fotografier, böcker, brev och idrottsmedaljer.
– När jag tittade på bilderna blev jag helt fascinerad, hon hade en sådan otrolig utstrålning. Det var liksom wow, vad är det här för människa?

Till våren blir det en utställning om Janken på Haldens museum. Både Juliane Derry och Bodil Andersson drömmer om att göra en filmdokumentär som kan ta ett större grepp på fäktarpionjärens liv.
Foto: Niklas Lindstedt
Kollegan Bodil Andersson, seniorkonsulent på museet, tillkallades och detektivarbetet tog sin början. Visst kände de till Haldens stora industrifamiljer Wiel och Hansen, men Janken var ett oskrivet blad.
Fynden i resväskan gav några ledtrådar. Genom olika arkiv, samlingar och artiklar växte bilden fram av ett ovanligt och gränsöverskridande kvinnoöde.
– Det är spännande att se att Janken var en så välkänd person i Stockholm. Hon stack ut, folk visste vem hon var helt enkelt, konstaterar Bodil Andersson.
– Det är också fascinerade att hon visade upp sig i sina manliga kläder i offentligheten. Hon var som en herreman med slips och skjorta med kragsnibbar, säger Juliane Derry.
I analysen av Janken Wiel-Hansens liv har de anlagt ett queerperspektiv. Det betyder inte nödvändigtvis att de utgår från att hon var lesbisk.
– Vi kan inte veta vilken typ av relation hon hade med Ida von Plomgren, vi vet inte om de var älskare. Men vi ser att de levde ett liv utanför de gängse könsnormerna och att de till synes blev respekterade för det, säger Bodil Andersson.

Den bruna resväskan i lackad papp rymde ett ovanligt och färgstarkt levnadsöde.
Foto: Niklas Lindstedt
Varifrån kom modet att bryta med tidens hårt snörda konventioner och trampa upp en egen väg? Det är en fråga de två har grunnat på och Juliane Derry har en teori:
– Jankens pappa dog tidigt och så småningom dör också systern, och mamman och brodern flyttar. Hon blir helt ensam i Stockholm. Det är naturligtvis en svår situation, men det ger också en frihet att välja vem du vill vara och hur du vill leva ditt liv.
Nu arbetar de med en utställning om Janken Wiel-Hansen som ska öppnas till våren. Det blir en mindre fotobaserad utställning med ett undervisningsprogram för skolelever. De ska också göra en vandringsutställning som de hoppas kommer att visas i Sverige.
– Drömmen vore att också göra en dokumentär. Historien om Janken är så visuell och mångbottnad. Med en film skulle vi kunna fånga flera aspekter av hennes liv, säger Bodil Andersson.
Efterlysning
Har du stött på Janken Wiel-Hansen i någon bok, dagbok, arkiv eller samling? Vet du något som kan fördjupa bilden av henne? Bodil Andersson på Östfoldmuseet, Haldens historiska samlingar tar gärna emot dina Janken-relaterade tips.
Jobbade på Norstedt & Söner i Stockholm
- Johanne Sophie Wiel-Hansen föddes 1868 i norska Fredrikshald, dagens Halden, vid gränsen till Sverige. Fadern var del av stadens förmögna patricierfamiljer, modern katolik från Bayern i Tyskland.
- Familjen flyttade till Stockholm där Janken, som hon kallades, tidigt stack ut ur mängden. Hon ägnade sig åt cykling, ridning, rodd, segling, skidåkning och skridskor och väckte uppmärksamhet med sin sportiga och manliga stil och kläder.
- Störst avtryck gjorde hon som pionjär inom fäktning och tog initiativ till bildandet av Stockholms Kvinnliga Fäktklubb. Framgångarna, även internationellt, gav henne smeknamnet Stockholms D’Artagnan och bidrog till att sporten accepterades som en idrott lämplig för kvinnor.
- Tillsammans med livskamraten Ida von Plomgren var hon en del av den radikala kvinnorörelsen kring Fredrika Bremer-förbundet och Sällskapet Nya Idun, som stred för kvinnlig rösträtt kring de förra sekelskiftet.
- Allvarlig reumatism gjorde att hon fick sitta i rullstol och lämna jobbet på Norstedt & Söner drygt 40 år fyllda. Idrottsintresset och den karaktäristiska klädstilen behöll hon till sin död 1938.
- Hur hamnade resväskan i Halden? Efter Jankens död ärvdes hennes tillhörigheter av Ida von Plomgren. När hon dog 1960 lämnades en del av hennes saker till Nordiska museet. En anställd på museet konstaterade att de föremål som rörde Janken Wiel-Hansen inte hörde hemma i samlingarna, varpå kofferten skickades till Haldens historiska samlingar där den stuvades undan i magasinet.