Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Skriften och ornamentiken tyder på att runstenen är ristad och rest vid 1000-talets mitt. Då bör den ha tronat som ett mäktigt riktmärke väl synlig på en udde vid farleden in mot Mälaren.
Den runkunniga sjöfarare som klev i land kunde läsa sig till att föräldrarna Gunne och Åsa hade låtit resa stenen på det gamla gravfältet och gjort valv över sin döde son Agne och att Fastulv hade ristat runorna.
Vilka som sedan dess har läst och tytt stenens budskap vet vi inte. Senaste gången den dyker upp i de historiska källorna är i slutet av 1600-talet när riksantikvarien Johan Peringskiöld dokumenterar stenen ”Wid Bogesundz bryggia”.
Sedan blir det märkligt tyst om den så kallade Bogesundsstenen. Rykten går och arkeologerna spekulerar, men vart minnesmärket över Gunnes och Åsas son har tagit vägen är det ingen som vet.
Men en vårdag i april 2013 rätas plötsligt frågetecknen ut. Arkeologen Torun Zachrisson leder en exkursion med ett tiotal studenter från Stockholms universitet. Det är en femveckorskurs i landskapsarkeologi och rundturen avslutas vid järnåldersgravfältet vid Bogesunds brygga.
– Jag gick runt och berättade om skelett, brandgravar, vikingatida begravningar och att det en gång hade funnits en berömd runsten här som ingen sett till på 300 år.
Bara cirka 30 centimeter av runstenen stack upp ur marken när Torun Zachrisson fick syn på den.
Foto: Torun Zachrisson
Solen är på väg ner och det börjar bli dags att bryta upp. Torun Zachrisson ska lämna tillbaka minibussen och studenterna har tider att passa. När de traskar tillbaka på den smala grusvägen från bryggan får hon en plötslig ingivelse; hon vrider huvudet upp mot en slänt med hasselsnår och marken täckt av höstens löv och vårens blåsippor.
– Solen stod lågt och eftermiddagens släpljus föll precis rätt. På en sten som stack upp ett par decimeter ur marken såg jag en böjd linje som väckte mitt intresse. Jag rafsade bort löven och insåg att det måste vara Bogesundsstenen även om det kändes helt orimligt, berättar Torun Zachrisson.
Jo, allting stämde med Johan Peringskiölds bild. Hon hade hittat fotänden av den runsten han hade dokumenterat och insåg samtidigt att den faktiskt stod kvar på samma plats där den restes för tusen år sedan.
Omtumlande, det är ordet som Torun Zachrisson använder när hon beskriver känslorna. Hon tog kontakt med runexperten Magnus Källström och två dagar senare hade de fått tillstånd av länsstyrelsen att ta bort jorden kring stenen. Efter ett par timmars grävande hade de avtäckt ristningsytan ned till skoningsstenarna.
Alla runor som Peringskiöld hade avbildat på den nedre delen av stenen fanns lyckligtvis kvar. Dessutom kunde de upptäcka delar av ytterligare ett par tecken som den gamle riksantikvarien hade missat.
– Den måste ha varit fantastisk anslående. Stenen stod i den farled som ledde in i Mälarområdet och än i dag passerar Ålandsbåtarna utanför Bogesunds brygga. Det är inte vilken plats som helst, konstaterar Torun Zachrisson.
Hur bedömer du det kulturhistoriska värdet av Bogesundsstenen?
– Jag tycker att den smäller väldigt högt. Inskriften skildrar en brytningstid då man både gravlägger människor på de gamla gravfälten och på de första kyrkogårdarna. Därför är det en ikonisk runsten som beskriver komplexiteten kring de vikingatida begravnings- och minnesritualerna.
Cecilia Ljung, då doktorand i arkeologi, Torun Zachrisson och hennes söner Styrbjörn och Kettil som deltog i utgrävningen som gjordes sommaren 2013.
Foto: Magnus Källström
För Torun Zachrisson är det ljusa minnen när hon tänker tillbaka på den där vårdagen för tolv år sedan. Karriären har fört henne vidare till Upplandsmuseet och rollen som forskningschef, men bland runologer och arkeologer är hennes namn fortfarande förknippat med fyndet i Bogesund.
– Det känns som en fantastisk förmån att jag var där den där dagen. Vi hade tur med vädret och jag slängde en blick över axeln när solen stod perfekt. Det var ingen ren slump, men det var väldigt många tillfälligheter som spelade in, säger hon.
Hur lyder insidertipset till andra som vill hitta försvunna runstenar?
– Många har gett sig ut för att leta, men det är svårt, mycket handlar om tillfälligheter. Men längs äldre vägsträckningar där det står kända runstenar är oddsen i alla fall lite bättre.
Står på sin ursprungliga plats
- Runstenen, som har beteckningen U170, står på sin ursprungliga plats i Bogesund i Vaxholms kommun öster om Stockholm. Den hade varit försvunnen sedan slutet av 1600-talet då den dokumenterades i sin helhet av riksantikvarien Johan Peringskiöld.
- Ornamentiken tyder på att stenen bör vara ristad vid 1000-talets mitt.
- Översatt till modern svenska lyder inskriften: ”Gunne och Åsa reste denna sten och valv efter Agne, sin son. Han (blev) död på Ekerö. Han är begravd på kyrkogården. Fastulv ristade runorna. Hustrun reste denna stenhäll.”
- År 2020 föreslog Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, att det sista ordet ”stenhäll” skulle kunna tydas ”stennål”. Det skulle i så fall syfta på en långsmal bautasten intill runstenen som kunde ses från vattnet och fungera som inseglingsmärke.
- Runstenen är unik i det vikingatida Norden då inskriften berättar att den döde är begravd på en kyrkogård. Det anses också vara den äldsta skriftliga uppgiften om Ekerö i Mälaren. Den tolkningen är dock omtvistad, det kan vara Eckerö på Åland som avses.
