Hon räknar med dem. De rasistiska mejlen och telefonsamtalen, som kommer så fort hon syns i samband med en politiskt laddad fråga. Så har det varit de senaste tio åren, åren hon haft offentliga roller.
– Nu är jag inte rädd. Jag triggas nästan att kliva ut ännu mer. Men när man går hem, släcker ner datorn för dagen, det är klart att det blir känslomässigt. För återigen kommer ett bevis på att man är annorlunda. Och då är jag medveten om att jag är ganska förskonad, eftersom jag har ett svenskt namn.
Linda Bengtsson är presschef på Attendo, ett av Sveriges största omsorgsbolag med över 30 000 anställda. Hit kom hon i april förra året och här känner hon ett genuint stöd från sina chefer. Det är första gången. Hon har jobbat med kommunikation i över tjugo år.
– Vi pratar om integration, att kommunikationsavdelningen ska spegla hur samhället ser ut, att det är viktigt. Men branschen är trögflytande. De som har ledande befattningar är politiskt korrekta i det de säger, men lever inte upp till det som står i policydokumenten, säger Linda Bengtsson.
Hon hörde av sig efter Magasin K:s granskning, som visar att andelen arbetslösa inom kommunikation är drygt tre gånger högre för de som är utrikesfödda. Samt att 13 procent av de anställda i branschen är födda utomlands – en klart lägre andel än inom akademikerkåren och i arbetskraften i stort.
– Jag reagerade ganska starkt, det var många igenkänningsfaktorer. Samtidigt blev jag glad att läsa om frågan, för det är så sällan vi pratar om den i det offentliga rummet.
Linda Bengtsson har haft ”alla roller man kan ha” på en kommunikationsavdelning, varit kommunikatör, projektledare och strateg. Det senaste decenniet har hon haft ledande positioner, med fokus på pressfrågor och kriskommunikation.
– Jag vet att jag sätter mig ute på kanten, att jag utsätter mig. Men det är inte därför jag valt det här spåret, utan för att det passar mig. Visst hade jag kunnat jobba med internkommunikation. Men då hade jag inte använt mig av min kompetens, det jag är bra på.
”Jag är trygg i mig själv, jag har en hög integritet, en stark röst”. Linda Bengtsson om vad som gör att hon klarat vara offentlig i tio års tid.
Foto: Rebecka Gordan
Hon säger att hon alltid känt sig som en udda fågel i branschen. Att det alltid varit väldigt vitt, monotont. Framför allt på myndigheterna, där hon varit den största delen av sin karriär.
– Jag har inget bra uttryck för det, men min bild är att alla ska vara lika och passa in. Jag är ändå supersvensk, jag är adopterad och har bott i Sverige i hela mitt liv. Ändå har jag upplevt i olika sammanhang att min bakgrund spelat roll.
Hon tar ett exempel: en kommentar på en tidigare arbetsplats om att hon inte skulle vara kapabel att knyta an till sitt barn på samma sätt med tanke på att hon själv adopterats – apropå att hon ville jobba i högre omfattning än de andra mammorna där.
Hur reagerade du då?
– Jag blev bara förbannad. Då ville jag vara på jobbet extra mycket.
Men du anmälde det?
– Nej, det ansågs inte ens som klantigt sagt. Det var en sådan kultur och jargong över lag. Ingen av mina kollegor reagerade.
Hon beskriver myndigheternas kommunikationsavdelningar som en arbetsplats många valt för trygghetens skull, där man jobbar länge och ger plats för varandra i omorganisationerna. Visserligen är frågan om mångfald mer på agendan nu än när hon var ny i branschen, men när hon lämnade myndighetsvärlden för fem år sedan var det ändå som att inget hänt i realiteten.
– Jag upplever att det handlar om strukturer, att de på ledande positioner är rädda för förändringar, att allt som är nytt är jobbigt och främmande. Att cheferna helst premierar den som är lik en själv.
– Chefer till mig har sagt ”jag ser inte färg”. Det gör mig jätterädd. För då har de ingen förståelse för att var man kommer ifrån, och vilken bakgrund man har, spelar roll.
I den privata sfären är man bättre på utveckling, mer nyfiken på det som är nytt. Och det i sin tur ger ofta större mångfald i personalgrupperna.
För att få till en förändring tror Linda Bengtsson att alla måste våga se sig i spegeln och bli varse om de egna fördomarna. Sedan gäller det att fundera på vad man kan göra annorlunda, särskilt om man sitter på en ledande roll.
– Jag tror att den här resan börjar inifrån. Kommunikationsavdelningen är ansiktet utåt i många frågor, man jobbar nära HR, kan sätta agendan. Det är sorgligt att man inte har kommit länge.
Till skillnad från åren på myndigheter och i riksdagen, där hon var pressekreterare en kortare tid, tycker hon att det funnits en större öppenhet i den privata sektorn. Kanske har det att göra med en större rörlighet, funderar hon, eller att arbetsgivarna helt enkelt vill ha rätt kompetens, ambition och energi – oavsett om de har mångfald på agendan.
– I den privata sfären är man bättre på utveckling, mer nyfiken på det som är nytt. Och det i sin tur ger ofta större mångfald i personalgrupperna. På Attendo är det ingen grej att man ser annorlunda ut.
Men även om Linda Bengtsson har stöd från ledningen på sin nuvarande arbetsplats upplever hon att tonläget i samhället blivit värre. För de senaste två, tre åren har de blivit fler, de rasistiska mejlen och telefonsamtalen. Särskilt när det varit infekterade frågor, som när hon i våras och gick ut och försvarade rösträtten för människor med demens. Sedan en tid har hon också börjat spara alla hatmejl och meddelanden hon tar emot, för att kunna räkna, hålla koll.
– Det är arga människor som hör av sig, som är ganska svartvita i sin syn. Jag tänker att det visar hur Sverige ser ut i dag, de krafter som finns.
Hon säger att de flesta är orubbliga i sina uppfattningar, då är det ingen idé att svara. Men påverkad blir hon, även om hon har som princip att inte visa känslorna på sin arbetsplats.
– Jag blir absolut berörd, men det tar jag hemma, i mitt privata. Man måste tillåta sig själv att bli ledsen. Den dagen jag inte blir det, då har jag stängt av. Där vill jag inte vara.
Att hon ser annorlunda ut och är liten – 146 cm lång – samtidigt som hon tar plats och har en stark röst, kan i olika sammanhang ”trigga människor” och ”stöka till det”, som hon uttrycker det.
– Många säger att du ska vara glad som ser så ung ut, men de vet inte hur det påverkar att behöva kämpa för att göra sin röst hörd. Om jag ska prata offentligt brukar jag börja med att säga att ”jag fyller femtio om tre år, så nu behöver ni inte fundera på det”.
De berömda första tre sekunderna, då man bildar en uppfattning om andra, vet hon också att hon måste spränga väldigt fort.
– Även om jag blivit tryggare med åren och bryr mig mindre så måste jag se till att den andra förstår att jag har stor erfarenhet inom området. Och jag behöver vara duktig helt klart, men det beror inte bara på mitt ursprung, utan kanske framför allt för att jag är kvinna, säger Linda Bengtsson.
”Jag har alltid tyckt om dialogen i kommunikationen, kraften som finns i den”.
Foto: Rebecka Gordan
En anledning till att hon nu väljer att berätta om sina erfarenheter är att hon tycker att det finns för få förebilder med annan bakgrund inom kommunikation som får synas och höras. På Attendo upplever hon att hon blivit just något av det:
– Om jag åker ut till ett äldreboende där personalgruppen är blandad, då märker jag att man i det tysta krokar min arm. Att jag blir en förebild såtillvida att jag jobbar på huvudkontoret. Men nu jobbar jag i en bransch där många har en annan bakgrund.
Att se till att även kommunikationsbranschen blir mer heterogen handlar inte om att det ska vara politiskt korrekt – utan för att mångfald berikar och för att olika erfarenheter och kompetenser behövs för att kunna göra bra kommunikation, anser Linda Bengtsson.
– Jag tycker det är viktigt att lyssna in andra, det blir man större av. Jag har själv med mig de perspektiven. Man behöver inte säga först av alla vad man själv tycker.
Du ska uppleva att du tas tillvara för den du är och för det du bär med dig. Då har du hamnat rätt.
Vad skulle du vilja säga till ditt tjugofemåriga jag? Som var ny i yrket.
– Det var svårt… att man lär så länge man lever? Att det finns en plats även för dig.
Linda Bengtsson tar en kort paus, tänker efter. Och jag flikar in alldeles för snabbt, där vi sitter i höstsolen på en uteservering vid Hötorget i centrala Stockholm, frågar:
Eller säger du ”välj inte den här branschen” till den som är rasifierad och vill arbeta med kommunikation?
Linda Bengtsson ser förvånad ut.
– Nej absolut inte, tvärt om. Du behövs verkligen! Det gäller bara att du hittar rätt individer som ser dig. Det är lätt att säga, men svårare att göra såklart.
Vad för sammanhang ska man leta efter? Hur är den individen?
– Det är någon som lyfter dig, som inte är fast i ett system. Du ska uppleva att du tas tillvara för den du är och för det du bär med dig. Då har du hamnat rätt.
Linda Bengtsson
Arbetar: som presschef på Attendo.
Tidigare uppdrag, i urval: strateg och projektledare på Banverket, Vägverket och Trafikverket, presschef på Försvarets materielverk, presschef på SOS alarm, presschef och kommunikationschef på Kry.
Utbildning: PR och kommunikation vid IIES i Stockholm, PR och reklam vid Pace university i New York, Projektledning vid Stockholm School of Economics.
Motto: Sluta aldrig vara nyfiken och lekfull. ”Det är min grej. Man ska ha roligt!”
Viktigast för mig som ledare: Att lyssna in flera perspektiv och att ge av mig själv. ”Man växer av det”.
Kommunikation som dröjt sig kvar: Vägverkets rollup på en arbetsmarknadsmässa, med bilder på olika anställda på myndigheten. ”Studenterna som gick förbi fick gissa vilka de trodde var på bilden. Ingen gissade rätt på vem som var chef, kanske för att hon inte var så lång. Den tänker jag på ibland, på alla de omedvetna fördomar som vi har.”
Familj: En vuxen son i Luleå. Mamma och tre syskon på Sri Lanka, som hon hittade på egen hand som 18-åring. Hon lärde också känna sin pappa innan han gick bort. I Luleå bor också hennes svenska mamma, pappa och två syskon.
Min fritid, då gör jag helst: Reser och upplever nya platser. ”Jag tycker jag blir större av att ta intryck av världen”.
