Inför valet 2026 intervjuar Magasin K riksdagspartiernas kulturpolitiska talespersoner. Läs alla publicerade intervjuer här.
Socialdemokraterna gjorde nyligen klart att man går till val som enskilt parti. De två mandatperioderna när man regerat tillsammans har Miljöpartiet fått kulturministerposten, men i dag säger partiets kulturpolitiska talesperson Björn Wiechel att det är viktigt att Socialdemokraterna får kulturministerposten.
– Den är väldigt viktig för oss. Jag vill att Socialdemokraterna ska ha alla ministerposter.
Är du kulturministerkandidat om ni vinner ha valet i höst?
– Jag skulle säga att jag inte tänker så mycket på det, utan jag är här och nu. Jag vill att vi ska byta ut den här regeringen. Det är mitt enda fokus.
När Björn Wiechel kom in i riksdagen 2014 var det som ledamot i kulturutskottet han började. Efter åtta år i EU-nämnden och finansutskottet är han tillbaka i kulturutskottet sedan i höstas, den här gången som kulturpolitisk talesperson.
– Jag tycker det är ett fantastiskt område. Framförallt för att det handlar om att förverkliga människors yttrandefrihet, att de praktiskt kan nyttja den. Och då behöver vi ha ett offentligt åtagande som ser till att det finns möjligheter för folk att ta del av kultur, ta del av andras viljor och syn på samhället, och att utöva kultur, att skapa och göra sin grej.
För det här krävs att spelplanen jämnas ut, som Björn Wiechel uttrycker det, en fördelningspolitik för att inte bara den med pengar ska ha makten.
– Därför måste det finnas kulturskolor, scener och studieförbund. Folk måste få möjlighet att sätta ord på världen. Som socialdemokrat ser jag kulturpolitiken som en del av ett välfärdsbygge.
Att hyran blivit en av de mest avgörande frågorna för många kulturverksamheter menar Björn Wiechel är ”primärt en Stockholmsfråga”. "Kulturverksamheter i övriga landet har ju inte riktigt samma problem."
Foto: Jonas Eng
Han är utbildad kulturgeograf och har arbetat som lärare på en Waldorfskola och politisk sekreterare i region Västerbotten. Journalist- och forskarföräldrar, trummis på fritiden och aktiv i Socialdemokraterna redan som ung i hemstaden Umeå, som lägger störst andel i landet av sin budget på kulturen.
– Det är en stad där människor är med i föreningar, där man gör saker för varandra, lär sig demokratisk praktik. Det är en motståndskraft mot auktoritära tendenser. Och det skapar en beredskapsförmåga: att vi har upptrampade stigar till varandra.
Jag frågar vad som skiljer Socialdemokraternas kulturpolitik från de andra oppositionspartiernas, men Björn Wiechel vill först lyfta det som är gemensamt.
– Det är en styrka, att vi ser de här grundläggande riktningarna och värdena. Jag skulle säga att borgerligheten tidigare i mycket högre grad var med på det här. Men sedan SD kom in har högerpartierna förändrats, de står inte lägre upp för borgfreder kring viktiga områden som public service eller studieförbunden.
Är det ändå något som du tycker att S är särskilt starka på när det gäller kulturpolitik?
– Socialdemokraterna är folkrörelsemänniskor, och vi ser ett starkt allmänt organiserat folkliv som en styrka. Det kan vara idrotten, det kan vara föreningslivet.
Vad kan det vara inom kulturen?
– Allt det här är ju kultur. Vi är ju strukturbyggare och det gör att vi bygger helheter som hänger ihop. Om vi tar mitt eget län, Västerbotten, så har vi länsmuseerna, länsteatrarna, biblioteken… det finns ett väldigt starkt engagemang hos Socialdemokraterna i de här frågorna, för de är en sådan otroligt viktig del av folklivet och lokalsamhället.
Björn Wiechel (S) och Magasin K:s reporter Rebecka Gordan.
Foto: Jonas Eng
En annan central fråga för S är att tech-företagens ”politiska och ekonomiska intressen” dominerar kulturen, som Björn Wiechel formulerar det.
– Jag vill ha en kultur i Sverige som är av oss och för oss. Som inte ska tjäna andra syften än att folk ska få hålla på. Och det kräver en helt annan riktning än den här regeringens, där man skär ner på offentliga gemensamma stora kulturinstitutioner.
Visst är det kärva tider, tillägger han, men för en stark kultur finns det ”alltid många starka argument”.
När Björn Wiechel i höstas presenterade partiets kulturpolitik sade han att ”när det kommer till pengar, så faller regeringen kort”. Samtidigt lägger Socialdemokraterna bara en marginellt högre andel på kulturen, 0,63 procent mot regeringens 0,62 procent, i sin skuggbudget.
I reda pengar rör det sig om 279 miljoner kronor mer, som S vill lägga på kulturskolan, regional kulturverksamhet, kulturmiljövård och ett nytt förslag om kulturgaranti i skolan.
Men Björn Wiechel tycker inte att siffran är rättvisande. Han vill istället räkna på hela utgiftsområde 17 i stadsbudgeten, som också inkluderar medier, trossamfund och fritid. Räknat så, lägger Socialdemokraterna 750 miljoner kronor mer än regeringen i sin skuggbudget för 2026.
– Folkbildningen och studieförbunden är – precis som folkbiblioteken – första linjens kultur. Det är de som finns i varje kommun, dit professionell kultur kan komma ut, där människor själva kan göra sin grej.
Han understryker också att S lägger större stöd till kommuner och regioner, 12,5 miljarder mer i generella statsbidrag och riktade satsningar i senaste skuggbudgeten än regeringen.
– Då behöver du inte ställa en vårdplats mot en kulturskola.
Men om vi håller oss till den vedertagna definitionen av kulturbudgeten lägger ni långt mindre än både V och MP. Varför?
– Om du till exempel vill stärka regionernas möjligheter att ha en bra kulturpolitik, då kan du göra det antingen direkt till vissa kulturområden, till kultursamverkansmodellen eller genom generella stöd till regionerna.
Där du tänker att det senare är bättre?
– Vi gör både och. Om vi ger regionerna friare tyglar så får vi också utveckling på kulturlivet, för de regionala och kommunala politikerna ser hur viktigt det är för ett levande samhälle.
Björn Wiechel växlar mellan tre olika tygkassar: Medlefors folkhögskola, ABF och det egna facket Handelsanställdas förbund (från tiden som butiksbiträde på Clas Ohlson). I kassen finns alltid en papperskalender, laddare och snus.
Foto: Jonas Eng
Björn Wiechel har positionerat S med att ha en väldigt annorlunda kulturpolitik jämfört med regeringens. Samtidigt vill partiet bara ändra 4 av 29 poster i kulturbudgeten. Men när jag konstaterar att de inte verkar vilja ändra särskilt mycket på den lagda politiken säger han att skillnaden är stor.
– Vad har den här regeringen gjort? Jo, den har skurit ner på den nära kulturen, på de nationella kulturinstitutionerna och försökt få en mer en marknadsbaserad kulturpolitik där företag ska gå in utifrån vad de tycker är trevligt. Jag vill åt en helt annan riktning. Man ska inte se det här bara från år till år, utan vart är vi på väg. Ge det tio år till, då får du helt olika samhällen.
Det bästa under Parisa Liljestrands (M) mandatperiod är att regeringen satsat på barns läsande, säger Björn Wiechel. Men när han ska summera hennes tid som kulturminister säger han att det inte finns mycket att sammanfatta.
– Det har ju inte hänt särskilt mycket.
Du har sagt att hennes fokus är storstäderna och höginkomsttagarna.
– Ja, exakt. De pengar de har använder de till att sänka skatten för förmögna människor i storstäder. Och det betalas av vanligt folk i deras lokala välfärd och lokala kultur.
På väg till votering i kammarsalen visar Björn Wiechel sitt favoritverk, skulpturen Flicka av Lena Cronqvist. ”Varje gång jag ser den tänker jag: det kommer att bli bra. För varje gång du har en ny människa som har en vilja, en nyfikenhet och en livskraft, finns det en ny möjlighet för världen att gå i en bättre riktning”.
Foto: Jonas Eng
Det har gått nära en trekvart i det avskalade mötesrummet i Ledamotshuset på Mynttorget i Stockholm, där Socialdemokraterna har sitt kansli. Björn Wiechel tycker inte att det är någon idé att Magasin K får se hans arbetsrum, att det inte säger något om hans person.
– När jag kommer hit från Umeå med Arlanda express på tisdag morgon tar jag på mig min uniform, min Superman-dräkt, och sedan så är jag på möten och far runt. Det är inte så att jag sitter på kontoret.
Apropå Superman-dräkten, en grafitgrå kostym, berättar han att han funderade mycket på sitt klädval när han kom tillbaka till kulturutskottet efter åtta år i finanspolitiken. Att han noterade att många kulturpolitiker ” vill se ut som kulturarbetare”.
– Jag är här för att förvalta väljarnas och medborgarnas förtroende att göra gott i samhället, oavsett om det är kulturen eller finansen. Kulturpolitiken är inte lite skönare, mer avslappnad eller roligare – och därmed lite mindre viktig. Absolut inte. Jag vill signalera att kulturen är precis lika viktig som alla andra samhällsområden. Så därför är det samma uniform här som där.
Åtta snabba frågor till Björn Wiechel (S)
Vill du ha fri entré på statliga museer?
– Vi driver inte det längre. Varje gång vi infört det och det blir en borgerlig regering så tar de bort det. Det blir ryckigt och inte schysst mot museisektorn.
Ska Sverige ha en kulturkanon?
– Sverige har ju uppenbarligen en kulturkanon. Vi har dock ingen proposition. Jag tycker att det är intressant med diskussionen, snarare än produkten.
Borde Stärkta bibliotek återinföras?
– Ja, något sådant eller stärka dem via andra vägar.
Behöver kulturmyndigheterna bli färre?
– Jag har ingen uppfattning om de ska bli fler eller färre. De måste vara ändamålsenliga och i takt med tiden och de behov man har.
Ska statliga museer betala marknadshyror till SFV?
– Vi hade en modell som inte funkade, nu måste man hitta en ny. Men jag tror att den här diskussionen egentligen handlar om vilka städer vi vill ha.
Borde alla kulturverksamheter bredda sin finansiering?
– Det vi ser när privata aktörer glider in, är att det gärna går till statusfyllda byggnader i stora städer utifrån vad de här donatorerna tycker är intressant. Kul för Operan. Men det är inte så vi bygger en kulturskola i Dorotea.
Men borde alla jobba för det?
– Ja, men det gör man redan. Du har biljettintäkter, du har event, folk kan köpa en stol i ett bokcafé. Man har olika sätt att försöka få in pengar. Men riktningen måste vara att vi säkerställer att kulturen är ett offentligt uppdrag.
Tycker du att museilagens princip om armlängds avstånd även borde införas i biblioteks- och arkivlagen?
– Man kan tänka sig det. Men i grunden är det enda sättet för medborgarna att säkerställa att vi har en armlängds avstånd till kulturen att inte rösta på politiker som vill in och pilla. För det finns ingen lag i världen som kan hindra dem.
