Folk och kultur 2026 blev den hittills största, med rekordstort program och rekordmånga talare. Att den nionde upplagan i Eskilstunas gamla industrikvarter slår besöksrekord är nog att vänta. Att valåret spelar in är ingen vild gissning, men att intensiteten under samtalen skruvats upp beror nog också på en mer pressad sits, där ekonomin och en skakig omvärld kräver nya tag.
Här är fem ämnen som dominerade på Folk och kultur:
Barnens rätt som grundplåt
Att våra yngsta invånare inte har en rättvis tillgång till kultur var något som lyftes gång på gång under dagarna i Eskilstuna. Region Halland var en av många som vittnade om att det varit ”otroligt ojämlikt” mellan kommunerna när det gäller kultur för barn och unga, som Kulturskolan. De stora skillnaderna lyftes också som ett exempel på avsaknaden av ett slags fundament eller miniminivå, samt ett resultat av nedskärningarna på kulturens område som bland annat DIK kunde berätta om.
På temat konstaterade justitieminister Gunnar Strömmer (M) att rekryteringen av barn och unga är hans största bekymmer för tillfället. Att anslagen inom folkbildningen inte i större utsträckning går till den här målgruppen såg han som ”uppseendeväckande”, där han menade att kulturens resurser borde kunna utnyttjas på ”ett ännu bättre sätt”.
Instrumentalisera mera, eller?
Att justitieministern möttes av applåder från publiken efter att han lovat att ta på sig att vara värd för ett möte – redan i april – med kulturlivets företrädare säger nog något om den breda uppslutningen för att komma tillrätta med kriminaliteten och utsattheten bland unga. Men att Gunnar Strömmer tycker att vi mer ”på djupet och systematiskt” borde prata om ”hur kulturen kan användas preventivt” säger också något om att allt fler är sugna på att använda kulturen som verktyg.
På ett seminarium om EU:s långtidsbudget, som just nu förhandlas, konstaterade KRO:s Sara Edström som nyss varit i Bryssel att det är ”guldläge för kulturen” på grund av det säkerhetspolitiska läget i världen. Samtidigt gäller det att vara på sin vakt, så att kulturskapare tillåts vara fria, det sade Scen & Films ordförande Simon Norrthon som varnade för ett ”mått av imperialism” i EU-kommissionens nya kultursatsningar: ”Vi ska inte vara naiva, det här är ett projekt för att stärka Europas roll i världen”.
Privata pengar – vem hittar en mecenat?
Att kultursektorn känner sig ekonomiskt trängd var uppenbart under dagarna i Eskilstuna. Och även om kulturminister Parisa Liljestrand (M) under sitt invigningstal betonade att det hon kallar ”kulturens rätt till breddad finansiering” inte handlar om att offentligt stöd ska ersättas, luftade många en oro över hur alla utan Nobelcentrets glans ska hitta sin mecenat. Från andra scener lyftes också att den offentliga finansieringen garanterar långsiktighet – och att projektifiering kan leda till en känsla av svek när projektet tar slut.
På ett seminarium om privat kulturfinansiering i Norden konstaterade Liv Ramskjær, generalsekreterare för Norges Museumsforbund, att vinnarna blir de större institutionerna ”som har goa givare och samarbetspartners runtom sig”. Mikael Brännvall, vd för Svensk scenkonst, höll med och lade till att de som har störst chans till extern finansiering är de som vill satsa på det, som prioriterar det och som dessutom har medel att göra det. Följaktligen är förlorarna små och fria aktörer, de som ”inte kan planera och inte har resurserna”.
Nyttan av en karta – och data
Fördelen med att ha en karta – att följa eller att lägga på bordet för att samlas kring – var något som kom upp i flera skilda samtal. Kanske är behovet extra starkt i en tid när många vill komma ur sina stuprör, men också där bilden av världen är mer splittrad än förr. Och för att kunna rita en karta behövs mer strukturerad data och statistik, det menade flera.
På region Hallands fullsatta seminarium beskrevs ett årslångt projekt där man tagit ett nytt steg mot ”en mer kunskapsbaserad kulturutveckling”. Den öppna plattformen med kulturdata om regionen, från tillgång till användning, har varit suverän – inte minst i samtalet med politiker – tyckte förvaltningschefen Karin Wettermark Jonsson. Kollegan Viveka Sverkerson, chef för avdelningen Kulturinstitutioner, lade till att det finns ett symbolvärde i transparensen, så att folk förstår ”att kultur inte är något flummigt”.
Oundgängliga samarbeten
Trångt i publiken var det också när kulturdirektörerna i Stockholm, Göteborg och Malmö förklarade att kulturen bör betraktas som en del av den kommunala välfärden, på samma sätt som vård, skola och omsorg. Malmös Annica Cedhagen beskrev den här synen på kulturens roll – som förebyggande och främjande för en hållbar samhällsutveckling – som ett ”viktigt paradigmskifte” där de numera jobbar tätare med stadens andra förvaltningar och bolag. Skälet stavas allt mer komplexa samhällsutmaningar och som exempel tog Göteborgs Anna Rosengren ett nytt samarbete med skolan och utbildningsförvaltningen: ”vi erbjuder kulturutbud – men de ansvarar för att barnen tar del av kulturen”.
I en annat rum diskuterades kultursektorns handlingsutrymme i teknikskiftet, där innovationskonsulten Mercedes Nadjafi Holmgren underströk att Sverige inte saknar tech-kompetensen ”utan tankekraften bakom”. Det som krävs av kulturlivet är därmed inte tekniskt kunnande, menade hon, utan att man är en bra beställare som kan planera för framtiden. Där man samarbetar med datavetare, återtar relationen med publiken och bygger en digital gemenskap. Och alltså inte bara springer efter jättarna i Silicon Valley. Vilket betyder att det, med Filminstitutets tidigare vd Annette Novaks ord, skulle behövas ”lite mer radikalt motstånd från kulturens sida”.
