Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Vid den här tiden är han förmodligen både Europas mest hyllade och mest fruktade person. Den svenske krigarkungen har dragit runt i segerrika och till synes planlösa fälttåg kors och tvärs i Polen och Sachsen under flera år och den 2:a juli 1707 befinner han sig i slottet i Altranstädt nära Leipzig.
Det ödesdigra fälttåget mot Ryssland, som kommer att avslutas i Poltava och sätta punkt för den svenska stormaktstiden, är bara ett par månader bort. I det här läget finns en hel del att fundera över och förbereda sig på. I högkvarteret i Altranstädt tar Karl XII:e tillfället i akt och inviger sin fältbok.
Till slut blir det 268 sidor, som täcker in tiden från sommaren 1707 till hösten 1717, året innan slutet vid Fredrikstens fästning. Flera av kapitlen är underskrivna av kungen själv med signaturen ”Carolus”, andra är signerade av närmaste rådgivaren Carl Piper och Samuel Åkerhielm, som ansvarar för kungens kansli.
I boken avhandlas olika reglementen kring arméns vardagsliv i fält. Allt ifrån hur man svänger med bruten bataljon till konkreta instruktioner om olika ansvarsområden. Här finns också regler för vilka soldater som får bära vilka hattar i kungens skvadroner och bataljoner. Liksom prydliga ritningar av olika truppformationer.
Några spår av remlästade kroppar och svåra förluster finns dock inte. Trots det monumentala nederlaget i Poltava finns inte heller några tecken på sorg, tvivel eller självrannsakan.
Vad som händer med fältboken efter den sista anteckning i Lund i november 1717 är oklart. Klart är dock att ett par avskrifter gjordes, varav den äldsta hamnade i Hvitfeldtska samlingen som överfördes till Göteborgs universitetsbibliotek på 1960-talet där den hamnade i den okatalogiserade avdelningen och föll i glömska.
Tills Antoaneta Granberg, universitetslektor i slaviska språk vid Göteborgs universitet, kommer in i bilden. Hon forskar om fornkyrkoslaviska, ett skriftspråk som bredde ut sig på 800-talet, och i början av förra året gick hon igenom den okatalogiserade delen av den Hvitfeldtska samlingen. Med hjälp av universitetsbibliotekets kulturarvspersonal fick hon en maskinskriven förteckning över handskrifterna och beställde fram fältboken eftersom hon visste att Karl XII hade varit i dagens Ukraina.
”Det var först när jag frågade runt bland kollegerna på historiska studier som jag insåg att detta var ett fynd.”
Snabbt kunde hon konstatera att där fanns inget av värde för en slavist.
– Ska jag vara ärlig kändes det inte så speciellt när jag höll boken i min hand. Jag trode att den var välkänd. Det var först när jag frågade runt bland kollegerna på historiska studier som jag insåg att detta var ett fynd, berättar Antoaneta Granberg.
KONNUNG CARL XII FÆLT-BOOK lyder titeln på bokryggen i inbundet läderband med förgyllda mönster. Flera andra avskrifter är kända, bland dessa en i Skoklostersamlingen och en i De la Gardieska arkivet vid Lunds universitetsbibliotek, men den Hvitfeldtska är den mest detaljerade. Vem som har donerat den och när är frågor som Antoaneta Granberg ska försöka ta reda på.
Svenska stormaktstiden är som sagt inte hennes forskningsområde, men nyfikenheten har gjort att hon ändå tagit del av innehållet. Fram träder bilden av en ung krigarkung som är närmast besatt av ordning och reda bland sina officerare och mannar.
– Han visar en närmast omänsklig känsla för struktur. Här finns inga problem eller tveksamheter, trots att texten är skriven under riktigt svåra förhållanden. Men det kan ju vara så att boken bara är ett utdrag ur originalet. Det kan ha funnits andra delar som man inte ville ha med när man sammanställde fältboken, funderar hon.
Förhoppningen är nu att historiker och språkhistoriker sätter tänderna i materialet och gör jämförande studier av de sinsemellan ganska olika bevarade versionerna av fältboken. Den Hvitfeldtska handskriften är redan digitaliserat och kan läsas i sin helhet av både forskare och allmänhet på kulturarvsplattformen Alvin.
För Antoaneta Granbergs del blev arkivfyndet starten på en omtumlande tid. Att som slavist plötsligt hamna i mediernas strålkastarljus och svara på frågor om Karl XII hör inte till vanligheterna.
– Jag var orolig för att det skulle bli för mycket uppmärksamhet. Det finns ju trots allt andra avskrifter och egentligen hade jag bara tur. Men det är klart att jag är tacksam att jag fick vara med om det här.
