Överintendenten på Statens museer för världskultur (SMVK) Britta Söderqvist har i dagarna gjort ett uppmärksammat utspel om att lägga ned Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Detta på grund av att Statens fastighetsverk (SFV), som förra året gick med nästan 700 miljoner i vinst, förväntas höja hyran rejält. Hon har helt rätt i att chockhöjningarna av hyrorna står i vägen för museets kärnuppdrag.
Samtidigt är det inte Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet som slukar pengar; det framgår med all önskvärd tydlighet om man tar en titt på SMVK:s budgetunderlag för 2026. Istället är det Etnografiska museet och framförallt Världskulturmuseet i Göteborg som kostar. Frågan är då varför just de två förstnämnda ska läggas ner.
Det stämmer också att det befintliga systemet med marknadshyror inte är hållbart. Det är absurt att staten genom SFV debiterar sig själv marknadshyror för museilokaler i vilka det inte bedrivs konkurrensutsatt verksamhet. Inte bara för att kostnaderna trissas upp och äter upp en allt större del av museernas budget, utan också för att det lett till att SFV enligt egen utsago i minst tio år “fört dialog” med SVMK för att på olika sätt samlokalisera de fyra museerna som ingår i myndigheten. Det är Sveriges riksdag som beslutat att Östasiatiska och Medelhavsmuseet ska fortsätta att drivas som separata museer, inom myndigheten SMVK, med totalt fyra museer. En underordnad förvaltningsmyndighet som SFV ska inte bedriva en egen museipolitik med hyreshöjningar som påtryckningsmedel.
”Det är absurt att staten genom SFV debiterar sig själv marknadshyror för museilokaler i vilka det inte bedrivs konkurrensutsatt verksamhet.”
Den akuta hyresfrågan skymmer dock ett underliggande problem med SMVK:s ledning och dess uppenbara brist på engagemang för museernas kärnuppdrag och samlingar. Medan Östasiatiska museet varit stängt för renoveringar i två år har SMVK inte bara passat på att kassera flera containrar med böcker och tidskrifter ur museets bokbestånd. Man har också valt att riva ut en av museets basutställningar, ”Kina före Kina,” där delar av museets unika arkeologiska samlingar förevisats i tjugo år. I stället har man inriktat sig på att bygga upp en diffust definierad interaktiv utställning som enligt ett förarbete ”bjuder in till reflektion över vad det innebär att vara människa i en globaliserad och mångfacetterad värld.” I ett annat internt dokument uttrycker en mellanchef en svävande tanke om att ”utställningen ska ha visst samband eller länka mot ÖM samling” och längre ned i samma text säger mellanchefen att ”dagens samling skapar ingen länk till samtiden, ger ingen ingång till hur vi ska förstå samtiden.” Tydligare kan man knappast uttrycka en total historielöshet.
Vad mera är – låter det här som en museiledning som månar om just det här museets kärnverksamhet att förevisa och utforska unika samlingar ur Östasiens kultur, konst och arkeologi? Eller låter det som en ledning som förlorat tron på det egna uppdraget och drömmer om att använda Östasiatiska museets lokaler till allmän utställningsverksamhet som handlar om dagens Sverige?
Naturligtvis måste museer förändras med sin tid och samlingar kunna ställas ut i nya sammanhang. Utställningar får också väcka kritik och debatt; det är ett sundhetstecken. Men det som länge saknats för de enskilda museernas identiteter är en ledning som faktiskt tar sakkunskap på allvar och ställer samlingarna i centrum. Enligt museilagen (2017:563) ska ”ett museum […] bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att ha hög kompetens inom sitt ämnesområde” (8 §). De museer som ingår i Statens museer för världskultur sitter på unika samlingar och det är dags att de förvaltas av personer som faktiskt intresserar sig för samlingarna och har sakkunskap om dem. Detta är också i enlighet med museilagen: ”ett museum ska aktivt förvalta sina samlingar för att nå verksamhetens mål” (9 §). Det målet bör knappast vara att lägga ned dem, eller – som i fallet med gallringen på Östasiatiskas bibliotek – kasta dem i containrar.
”Det första steget är att båda museerna får egna sakkunniga chefer som kan förvalta samlingarna, leda forskning och föra museernas talan. ”
Nej, riksdagens beslut ska respekteras och Östasiatiska och Medelhavsmuseet ska tilldelas de resurser och den personal som fordras för en livskraftig verksamhet. Det första steget är att båda museerna får egna sakkunniga chefer som kan förvalta samlingarna, leda forskning och föra museernas talan. Att museerna har utbyte och samarbete med universiteten måste vara självklart. Det finns alla förutsättningar för att museernas samlingar och bibliotek samtidigt kan vara folkbildande, grund för ledande forskning och ett kulturarv vi delar med andra länder och kulturer. Det handlar inte bara om att förvalta ett unikt kulturarv utan också om Sverige som kunskapsnation.
Vi ser det därför som nödvändigt:
- att statens museer befrias från systemet med marknadshyror;
- att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet får egna ämneskunniga chefer;
- att anställningen av personal och forskare med områdes- och ämnesexpertis prioriteras på museerna;
- att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseets ställning som forskningsinstitutioner säkerställs;
- att museernas forskningsbibliotek bevaras och utvecklas.
Göran Aijmer, professor emeritus i socialantropologi, Göteborgs universitet
Pär Cassel, historiker, associate professor, University of Michigan
Anna Gustafsson Chen, översättare
Joakim Enwall, professor i kinesiska, Uppsala universitet
Magnus Fiskesjö, Associate professor, Cornell university, f d chef Östasiatiska museet
Fredrik Fällman, docent i sinologi, Göteborgs universitet
Marja Kaikkonen Meiling, professor emerita i sinologi, Stockholms universitet
Dr. Uta Lauer, Art Historian of East Asian Cultures, Center for the Study of Manuscript Cultures (CSMC), Hamburg University.
Gunilla Lindberg Wada, professor emerita i japanologi, Stockholms universitet
Jan Romgard, fil. dr. i Asiens språk och kulturer, forskare, Stockholms universitet
Michael Schoenhals, professor emeritus i kinesiska vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet.
Peter Sivam, Studierektor för kinesiska och japanska, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet
Marina Svensson, professor, Lunds universitet
Martin Svensson Ekström, docent i sinologi vid Göteborgs universitet och f.d. redaktör för Östasiatiska museets bulletin (BMFEA)
