Att samla in och dokumentera är ett av museernas kärnuppdrag. Ändå är det just samtiden som gång på gång får stå tillbaka när resurserna krymper. Det är ett strategiskt misstag. Nätverket DOSS (Dokumentation av samtida Sverige) vill därför rikta en tydlig uppmaning till landets museichefer: prioritera samtidsdokumentationen – det är möjligt även inom befintliga ramar.
För att kunna visa en mångfald av berättelser krävs aktiv insamling, men mycket tyder på att samtidsdokumentationen minskar. I Sveriges Museers rapport från 2022 varnar museichefer själva för utvecklingen och beskriver hur ”samhällets minne runt om i landet vittrar sönder”. Vår egen bild bekräftar detta. Samtidsdokumentation blir allt oftare beroende av enskilda eldsjälar eller tillfälliga projekt, snarare än att den är en integrerad del av verksamheten. Konsekvensen är att vi riskerar att stå utan material för att förstå vår egen tid. Visst går det att samla in i efterhand, men att återskapa hur människor faktiskt upplever något innan minnen bleknar och berättelser formas om, är bara möjligt i samtiden.
”Samtidsdokumentation framställs ofta som en kostnad i ett redan pressat läge. Det är att underskatta dess potential.”
Samtidsdokumentation framställs ofta som en kostnad i ett redan pressat läge. Det är att underskatta dess potential. Rätt använd är den snarare en hävstång för hela verksamheten. Genom att arbeta med samtida insamling i nära koppling till utställningar, program och publik verksamhet kan museet ta en aktiv roll i pågående samhällssamtal. Det handlar inte om nya stora satsningar, utan om att använda det som redan görs på ett mer medvetet sätt, till exempel genom att låta en utställning fånga in samtida erfarenheter, göra publika aktiviteter till en del av samlandet eller låta samtiden bli en ingång till historien. I det arbetet utmanas också bilden av museet som en plats enbart för det som varit, och ersätts av en institution som hjälper oss att förstå både dåtid och nutid i relation till varandra.
När människor får bidra med sina egna erfarenheter förändras relationen till museet. Samtidsdokumentation skapar engagemang och delaktighet på ett sätt som få andra arbetssätt gör. Den som intervjuas eller bidrar med sin berättelse blir inte bara besökare, utan också medskapare. Det bygger långsiktiga relationer, öppnar dörrar till nya grupper och ger tillgång till perspektiv som annars riskerar att saknas i samlingarna. I en tid där många museer arbetar aktivt med att bredda sin publik är detta ett av de mest träffsäkra sätten att göra det.
”Att välja bort samtiden är också ett val – med konsekvenser för samlingarna, för relevansen och för framtidens möjligheter att förstå vår tid.”
Det finns också en kommunikativ dimension som ofta underskattas. Samtidsinsamlingar genererar inte sällan medialt intresse, just för att de tar avstamp i frågor som människor lever med här och nu. En frågelista, ett upprop eller en insamling kopplad till ett aktuellt ämne kan ge genomslag långt utanför museets egna kanaler. Det stärker inte bara synligheten, utan bidrar också till att positionera museet som en relevant aktör i samtiden. Samlandet blir synligt, och därmed också begripligt och angeläget.
Mot den bakgrunden menar vi att frågan inte längre är om samtidsdokumentation ska prioriteras, utan hur. Hur kan den integreras i befintlig verksamhet snarare än läggas ovanpå? Vad kan prioriteras annorlunda inom dagens resurser? Och hur kan museer samverka och dela ansvar, så att arbetet blir både effektivt och långsiktigt? Här finns i dag stora skillnader i kunskap och arbetssätt mellan museer, vilket gör behovet av ett gemensamt samtal desto större.
Att välja bort samtiden är också ett val – med konsekvenser för samlingarna, för relevansen och för framtidens möjligheter att förstå vår tid. Samtidsdokumentation är inte något som kan vänta tills resurserna blir bättre. Då är det redan för sent. Frågan är inte om museerna har råd att göra det, utan om de har råd att låta bli.
DOSS styrgrupp:
Minja Hjorth, Stadsmuseet Stockholm
Cecilia Bygdell, Stiftelsen Upplandsmuseet
Sofia Breimo, Statens historiska museer
Karolina Hedström, Stockholms läns museum
Ida Rådegård, Arbetets museum
Sophie Nyblom, Norrbottens museum
Petter Engman, Västerbottens museum
