Snart kommer Armémuseums salar på Östermalm att stängas ned. Efter beskedet om en hyreshöjning på 60 procent har museet valt att inte förlänga kontraktet, och dörrarna stängs på obestämd tid. Världskulturmuseerna har föreslagit att Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet ska stänga av samma skäl. Hyresvärden är i båda fallen Statens fastighetsverk, SFV. Enligt en rapport från Riksrevisionen har SFV samlat på sig ett myndighetskapital på närmare 8 miljarder kronor, ett kapital som byggts upp av avkastningskrav och hyror från marknadshyresfastigheter.
SFV försvarar de höjda hyrorna med att de är marknadsmässiga. Men när myndigheten själv är beställare, gäller inte marknadens villkor.
Nyligen avslutade SFV en direktupphandling om design för sin tidning Kulturvärden. Designers och byråer bjöds in att delta i pitchen, där kriterierna var att ta fram ett designkoncept med omslag, reportage och plocksidor, presenterat skriftligt och muntligt. Lågt räknat motsvarar det uppskattningsvis 80 timmars arbete – utan ersättning. Valet av leverantörer sker först efter detta arbete, där ersättning enbart utgår till den som vinner direktupphandlingen, en ersättning som dessutom ligger under det som är standard på den kommersiella marknaden.
Med ett timpris på mellan 800 och 1 400 kronor motsvarar det ungefär 64 000–112 000 kronor i obetalt arbete per deltagare. Det betyder att om det är exempelvis fem deltagare som deltar och sen inte får uppdraget, motsvarar det obetalt arbete om cirka en halv miljon kronor. En myndighet som förvaltar kulturarv och ger ut en tidning om kultur, ber i sin tur kulturskapare att arbeta i stort sett gratis.
”En myndighet som förvaltar kulturarv och ger ut en tidning om kultur, ber i sin tur kulturskapare att arbeta i stort sett gratis.”
SFV är, dessvärre, inget undantag. Offentliga beställare, oavsett om det är myndigheter, regioner eller kommuner, har ofta sämre villkor i upphandlingar än privata, trots att det offentliga ska föregå med gott exempel.
Obetalda pitchar och gratisarbete är ett återkommande problem, likaså pressade arvoden och villkor om att få ta över de immateriella rättigheterna från leverantörerna. I boken och granskningen Immaterialrätt i offentlig upphandling (2022), framgår det att i 197 offentliga upphandlingsdokument krävde myndigheterna samtliga immateriella rättigheter i 93,9 procent av fallen. En myndighet klarar sig nästan alltid med en licens att använda verket. Om den i stället tar äganderätten, låses verket in. I korthet innebär det att en illustratör kanske inte kan sälja vidare sin bild, koncept eller formgivning till andra. Och eftersom myndigheten inte får bedriva affärsverksamhet, kan ingen annan heller använda den. Värdet som verket kunde ha skapat går förlorat, både för upphovspersonen och för samhället.
Regeringen kallar de kulturella och kreativa branscherna en av Sveriges nya basnäringar, och enligt dess strategi för branscherna ska offentliga aktörer ha god kunskap om upphovsrätten och dess betydelse för företagande. Ingen skulle be en annan basnäring att leverera gratis eller lämna ifrån sig sina rättigheter. Ändå har uppdragen i regleringsbreven som berör strategin nästan enbart gått till kulturmyndigheter som Kulturrådet, och inte till de myndigheter som faktiskt köper och upphandlar kreativt arbete. Strategin når alltså dem som redan förstår branschen, men inte nödvändigtvis dem som sätter villkoren för branschen.
”Staten kan inte både kräva marknadspris av kulturen och samtidigt vägra betala det själv.”
Nu är det statens tur. Vi uppmanar SFV att utforma sina upphandlingar med bättre villkor framöver. Därtill borde regeringen i regleringsbreven för 2027 ge statliga myndigheter i uppdrag att inte kräva fler immateriella rättigheter än de behöver, redovisa hur de värnar upphovsrätten i upphandlingar, samt se över ersättningarna för kreativt arbete. Staten kan inte både kräva marknadspris av kulturen och samtidigt vägra betala det själv.
Josefine Engström
ordförande Svenska Tecknare
