”Extremt lågt i tak på Världskulturmuseerna”

Det stormar kring Världskulturmuseerna efter ledningens förslag om att stänga Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Nu berättar ett tiotal anställda om tystnadskultur, åsidosatt kompetens och en rädsla för att förlora jobbet om de lyfter kritik.

Rebecka Gordan

21 oktober 2026

Sedan beskedet att Världskulturmuseernas ledning vill säga upp Medelhavsmuseets och Östasiatiskas hyreskontrakt är stämningen uppriven på myndigheten. Magasin K har pratat med ett tiotal anställda som samstämmigt anser att ledningen nedvärderar de två museerna i den rapport som nyligen lämnades till regeringen.

– Jag förstår att vi har en pissig ekonomi. Vår överintendent sitter i en rävsax. Men man har inte gjort ett ärligt försök att rädda de här museerna. Det är jätteledsamt, säger en anställd.

– Det är svindyrt att flytta och bygga nytt. Det billigaste är ju att museerna är kvar. I rapporten skriver ledningen ner Medelhavsmuseet och Östasiatiska, att det är så otroligt dåliga lokaler. Jag tycker inte att det stämmer, säger en annan anställd.

De anställda som vi intervjuat representerar ett flertal yrkeskategorier, hör till olika avdelningar och arbetar både i Stockholm och Göteborg. De berättar om en toppstyrd arbetsplats, där det är lågt i tak och där man upplever att kompetens inte tas om hand.

– Om personalen får göra egna utställningar så blir de oftast väldigt bra. De har kompetens och vet vad som finns i samlingarna. Men det verkar ofta som att ledningen inte är intresserad, eller ens förstår, att man kan använda våra egna samlingar, säger en anställd.

En annan säger:

– Flera av våra chefer kommer inte ens från museivärlden. Jag skulle önska att de var lite mer ödmjuka inför sin uppgift. Vi har fått höra att våra samlingar inte har samtida relevans. Men problemet, skulle jag säga, är att chefer inte förstår att de faktiskt har det.

– Min upplevelse är att det inte finns något intresse för våra kunskaper och perspektiv, säger ytterligare en.

”Är man jobbig så petar de en”

Samtliga vi har pratat med vill vara anonyma. Skälet, som alla utom en nämner, är en oro över att den som lyfter kritik riskerar jobbet.

– Det känns ju verkligen som ett läge där… är man jobbig så petar de en. Om jag ska vara rent krass, säger en anställd.

En annan beskriver hur ”alla mer eller mindre går runt och väntar på en omorganisering”:

– Och om ledningen tycker att man varit jobbig under åren, om man ställt kritiska frågor eller lyft saker, så känns det som att det absolut skulle spela roll om de ska dra ner på folk.

Ytterligare en säger:

– Även om jag själv inte har råkat ut för det, så har jag flera gånger under de senaste åren reagerat på att det är uppenbart att kollegor inte vågar lyfta vissa saker med sina chefer, som att man är överhopad med jobb, av rädsla för att det ska drabba dem negativt.

En annan anställd är inne på samma spår:

– Den som försöker stå upp för någonting, det kan vara fakta, ett perspektiv eller att något är ensidigt, får ofta problem. Som att man blir uppläxad, får en smäll på fingrarna så att säga, eller så ignoreras man helt enkelt.

”Den som försöker stå upp för någonting, det kan vara fakta, ett perspektiv eller att något är ensidigt, får ofta problem.”

Tystnadskulturen har inte alltid funnits där, men de senaste åren har det blivit allt svårare att vara öppen med vad man tycker, säger en till:

– Man har lyft kritik förr, men det är inget man vågar i dag. Det är extremt lågt i tak skulle jag säga.

Kompetens som negligeras

Samtliga Magasin K varit i kontakt med säger att stämningen mellan kollegor är god. Problemen de ser har i stället att göra med hur myndigheten är strukturerad och med hur ledningen agerar.

Utvecklingen, säger de, startade under dåvarande överintendent Ann Follins tid då bland annat museicheferna togs bort och anställda i samma yrke delades upp på olika avdelningar.

I princip alla vi pratar med säger att de upplever att tongivande chefer inom dagens myndighet saknar intresse för museernas historia och samlingar, liksom de anställdas expertis och kompetens.

– Det är ganska ofta vi i vårt arbete stöter på att vår chef inte förstår vad det är vi gör. Kollegor som jobbar som intendenter får numera sällan prata med ambassadörer och åka på konferenser och prata. Som annars är en kärna i det uppdraget, säger en anställd.

”Det finns en djupt rotad kultur i den här organisationen att museiföremål är utdaterat.”

En annan lyfter att ledningen är ”mån om att hela tiden köpa in utställningar”, i stället för att använda ”det vi har”.

– När det blir tal om att göra en ny utställning är det väldigt vanligt att man först tittar efter vad det finns ute i världen som vi kan köpa eller låna in. Och så låter man våra egna samlingar stå.

Visserligen agerar ledningen ibland som att gör de anställda en tjänst, att inköpta utställningar skulle spara tid, säger personen, men tillägger att de sällan gör det:

– Utan det här har att göra med att det finns en djupt rotad kultur i den här organisationen att museiföremål är utdaterat. Att det är mossigt.

Ytterligare en säger:

– Tidigare hade personalen större möjligheter att delta i utformningen och diskussionen av övergripande strategiska frågor. I dag har både insynen och delaktigheten, enligt min upplevelse, minskat märkbart.

Världskulturmuseernas överintendent Britta Söderqvist säger i en intervju med Magasin K att hon inte känner igen att det ska finnas en tystnadskultur på myndigheten. Hon säger också att expertis på myndigheten tillvaratas. Samtidigt bekräftar Saco S-ordförande Magnus Johansson att facket lyft frågorna till ledningen.

”Nu tappar vi ännu mer kunskap”

Magasin K har nyligen kunnat berätta om personalnedskärningar inom organisationen, där de första förhandlingarna avslutats i oenighet med facket. Att man väljer att dra ner på personal, innan ett formellt beslut tagits om museernas framtid, är samtliga vi pratat med starkt kritiska till.

– Det känns som att det har gått lite för långt, lite för fort, innan vi vet om museerna får vara kvar. Innan regeringen har hunnit säga sitt utifrån de här alternativen, säger en anställd.

”Det känns som att det har gått lite för långt, lite för fort.”

En annan betonar att förslaget, om det blir verklighet, kommer påverka såväl samlingsbesök som projekt och nyförvärv.

– Det går inte ihop med vad överintendenten står och säger, att vi ska satsa på kunskap och digitalisering. För nu tappar vi ännu mer kunskap om vad som finns i våra samlingar och hur de kan aktiveras och visas.

– Vad jag tycker är mest frustrerande, är att ledningen framställer det som att det bara finns en väg framåt. Att det inte går att göra något åt situationen, säger ytterligare en.

”Märkligt att vi stänger våra två billigaste hus”

De anställda Magasin K pratat med ifrågasätter också Britta Söderqvists beskrivning av rapporten om Medelhavsmuseets och Östasiatiskas lokalförsörjning som ”saklig”. Snarare är den ensidig, menar de.

– Det målas upp att Världskulturmuseet i Göteborg har så fantastiska magasin, men det är en sanning med modifikation. Man snackar ner fördelarna i Stockholm, det är väldigt vinklat känns det som, säger en anställd.

En annan lyfter att Östasiatiska må ligga i en gammal byggnad, men att den totalanpassats för museal verksamhet:

– Visst skulle husen kunna vara bättre, men många statliga museibyggnader är sämre. Jag fattar att vi har jätteansträngd ekonomi, men det är märkligt att vi stänger våra två billigaste hus.

Ytterligare en önskar att fler förstod hur viktiga museerna är, för Sveriges diplomatiska kontakter men också för att samlingarna är så värdefulla, inte bara för Sverige utan också i ett internationellt perspektiv.

– Det känns som att ledningen försöker tona ner det genom att prata om hur dåliga byggnaderna är, säger den anställda.

En annan ser risken att en stor del av verksamheten och samlingarna kommer flyttas till Världskulturmuseet i Göteborg, om de två Stockholmsmuseerna stänger.

– Det skulle vara en katastrof för museerna och de anställda, säger personen.

”Visst skulle husen kunna vara bättre, men många statliga museibyggnader är sämre.”

Enligt uppgifter ska minst två ambassader ha uttryckt så stark oro för att samlingarna flyttas eller magasineras och därmed görs otillgängliga för allmänheten att frågan om eventuella återlämnandekrav – att föremål lämnas tillbaka till sina ursprungsländer – ska ha lyfts.

Anställda lyfter vidare att de anser att prislappen om 15 miljoner kronor är kraftigt underdimensionerad för att flytta de föremål som finns utställda på Medelhavsmuseet och Östasiatiska samt Östasiatiskas samlingar, där omkring 80 000 föremål är magasinerade i byggnaden på Skeppsholmen.

Redan trångt på Etnografiska

Att Etnografiska museets lokaler är tillräckligt ändamålsenliga, samt att de skulle kunna rymma ytterligare två separata museer, ger de vi pratat med inte mycket för.

– Internt pratas det inte ens om att visa föremålen annat än i mixade utställningar. Det som man skulle kunna bli bättre på är att visa samlingarna i Göteborg. De visar absolut minst, speciellt sett till kvadratmeteryta, säger en anställd.

Ytterligare en säger:

– Etnografiska får inte ens plats på Etnografiska. Vi har inte ens möjlighet att visa allt det som vi skulle vilja visa från samlingarna där. Och då trycka in två andra museer där, det kommer inte att gå.

”Etnografiska får inte ens plats på Etnografiska.”

Flera lyfter fram problemen som byggnaden dragits med, som att radon förekommer i delar av huset.

– Etnografiskas magasin har ju brunnit, det har blivit översvämningar. Avloppsrören går genom magasinen. Ett museum som framhålls av högsta chef som ändamålsenligt. Det är ju ett skämt, säger en annan.

Andra tar upp att Britta Söderqvist sagt till personalen att bara Världskulturmuseet i Göteborg och Etnografiska är lämpliga för aktiv samlingsförvaltning, vilket de menar är rent felaktigt.

– Många har reagerat på överintendentens slutsats att det inte går att bedriva aktiv samlingsförvaltning i Östasiatiska museets magasinslokaler – det stämmer ju helt enkelt inte, säger en anställd.

– Aktiv samlingsförvaltning handlar inte om lastintag eller likande. Utan hur man strategiskt jobbar med samlingen, berikar den med kunskap och gör den tillgänglig utöver utställningarna, säger en annan och tillägger att förutsättningarna på Östasiatiska samt i Medelhavsmuseets externa magasin är desamma – eller i delar bättre – än på Etnografiska.

”Kan vi vara ett museum om vi står i packlådor?”

I Världskulturmuseernas instruktion står det att det ska finnas tre museer i Stockholm.

Till Magasin K har Britta Söderqvist tidigare sagt att Medelhavsmuseets och Östasiatiskas samlingar kvarstår och att det är ”just därför myndigheten behöver komma ner i kvadratmeter, så att man kan bygga kunskap om samlingarna och tillgängliggöra dem”.

Men när anställda i möten frågat hur de tre museernas särart ska kunna behållas har överintendenten enligt uppgift ”klippt samtalet” och sagt att det är en ”museologisk fråga”, berättar anställda.

– Kan vi vara ett museum om vi är en liten utställning någonstans? Kan vi vara ett museum om vi står i packlådor? Kan vi vara Östasiatiska museet i Stockholm om vi flyttar samlingen till Göteborg? Det här samtalet dödas internt, säger en anställd.

En stor del av Medelhavsmuseets samling består av en deposition från Nationalmuseum. Östasiatiska och Nationalmuseum ingick i samma myndighet, Statens konstmuseer (ihop med Moderna museet och en tid Waldemarsudde) fram till 1999.

Flera av de vi pratat med tror att det bästa nu vore att dela upp myndigheten Världskulturmuseerna, där några föreslår att Nationalmuseum tar över Medelhavsmuseet och Östasiatiska.

”Något som gått fel”

Flera av de anställda som vi pratat med lyfter Statens fastighetsverks senaste chockhöjning av hyran och sätter sitt hopp till den framtida kulturministern och att kulturutskottet nu ska gripa in.

– Jag skulle önska att politikerna satte sig ner med Finansdepartementet och såg över Fastighetsverkets modell. De kan ta ut vilka hyror som helst och ingen kan opponera sig. Utan det är bara: Varsågod och flytta, säger en anställd.

En annan tycker att ledningen borde ”satsa sig ur krisen”.

– Nu skär man ner, lydigt skulle jag säga, och minimerar museiytorna. I stället för att säga ifrån kring hyresmodellen.

Ytterligare en säger:

– Jag har en enorm lojalitet mot verksamheten, mot samlingarna, mot mina närmaste kollegor. Men mitt förtroende för ledningen är fruktansvärt lågt. Jag vill inte gå ut med mitt namn, jag är ändå rädd om mitt jobb. Men jag känner att det är något som har gått helt fel på den här myndigheten. Sättet den sköts och sättet den styrs och de beslut som tas, någonstans har det glidit snett. Jag känner en enorm sorg över det.