– Vi har fantastiska samlingar och det känns otroligt kul att de blir tillgängliga för publiken igen.
Si Han är disputerad konstvetare från Göteborgs universitet, Kina-expert och har bland annat varit gästprofessor vid Central Academy of Fine Arts i Beijing. På Östasiatiska museet, som nyöppnar på lördag efter att ha varit stängt för renovering i över två år, har han curerat utställningar som Kinas Terrakottaarmé, Secret Love om hbtq–samtidskonst från Kina och Paper Stories med Sven Hedins Loulan-papper.
– Trots att Sverige är ett litet land är många av världens mest kända sinologer och konstvetare, som var pionjärer inom den kinesiska konst- och arkeologiforskningen, härifrån. Det har gjort att vi har några av de främsta samlingarna i världen utanför Kinas gränser.
En regnig onsdag i mitten av september möter han och kollegorna på Östasiatiska museet pressen, på plats i de olika utställningarna som de ansvarar för.
I det kinesiska målerirummet, med originalinredning från när Östasiatiska öppnade 1963, visar Si Han en tuschmålning av konstnären Qi Baishi vars stora separatutställning – som skulle ha öppnat på museet på lördag – nyligen ställdes in.
Qi Baishi skulle ha varit Si Hans nästa stora projekt. I stället visar han delar av det material och den konsthistoriska kontext som var tänkta att ingå i Qi Baishi-satsningen, bland annat i presentationen Fyra perfektioner – poesi, kalligrafi, måleri och sigillkonst, tänkt som en akademisk ledtråd genom hela utställningen.
Si Han, som var den som föreslog Qi Baishi som öppningsutställning, berättar att teamet på Östasiatiska arbetade intensivt fram till kvällen de fick beskedet.
– Vi har jobbat med skyltar och textat film, möblerat om och fått grejerna på plats. Så är det mycket med utställningar, att man jobbar i sista sekunden.
Teamet väntade också på att originalverken skulle komma. Nu gapar den stora salen tom, liksom några mindre rum intill. I ett står stora trälårar packade, med ”fragile”-klistermärken och kinesiska tecken tryckta i svart. De innehåller projektorer från Kina, berättar Si Han, som nu ska skickas tillbaka. Att det skulle bli så här, var inget som han hade på känn.
– Nej, vi har haft ett jättebra samarbete med kollegorna i Kina.
För den som varit på Östasiatiska tidigare, är mycket sig likt. Från det kinesiska målerirummets träpaneler till den dunkelt belysta utställningen Mittens rike, som kompletterats med en audioguide. Även utställningarna med samlingar från Korea och Japan är nära oförändrade, där den senare fått ett tillskott som bygger på den prisade utställningen Boro – nödens konst, om japanska trastextilier. Helt ny är däremot I våra liv, som handlar om hur konstformer och traditioner från Asien, som yoga, meditation och matkultur, blivit en del av vardagslivet i Sverige.
Men det är den taiwanesiska konstnären Kao Jun-Honns The sun of Zeelandia, på plats vid museets entré, som rönt mest uppmärksamhet de senaste veckorna. Konstverket valdes ut på konstnärliga meriter via en internationell utlysning och är en del av myndighetens satsning på avkolonialisering.
I augusti rapporterade DN att Världskulturmuseernas kinesiska samarbetspartner ställt frågor om konstverket och att den kinesiska ambassaden i Stockholm ville få ”bekräftat att ingen personal från det så kallade taiwanesiska representationskontoret blir inbjudna” till en förhandsvisning av museet. I augusti meddelade Världskulturmuseerna att Qi Baishis-utställningen ställs in efter att konstverken inte levererats från Kina.
I den efterföljande debatten har kritiker anklagat myndigheten för att ha prioriterat att anställa personer ”som inte kan något om Östasiens komplexitet”, vilket man menar kan ha påverkat förloppet. Men det tillbakavisar Världskulturmuseernas överintendent Britta Söderqvist bestämt.
– Så är verkligen inte fallet, jag har jättekompetent personal. Vi hade vissa saker i samarbetet, som gör att utställningen inte blev av. Mina medarbetare har varit oerhört professionella.
”Vi längtar efter vår publik. Det känns ju otroligt roligt att få välkomna dem in på lördag”, säger Britta Söderqvist, överintendent. Till vänster Rani Kasapi, chef innehåll och lärande.
Foto: Jonas Eng
Ser du att ni kunde ha agerat annorlunda? Så att utställningen hade kunnat visas ändå?
– Nej. Vi försökte från båda håll in i det sista, men det blev för stora osäkerheter så vi kunde inte genomföra samarbetet. Och det är vi jätteledsna för. Men nu går vi vidare. Ja, det kan hända saker när man samarbetar internationellt. I 99,9 procent av fallen går det jättebra och blir väldigt bra för publiken.
Vad har arbetet kostat? Ni kom ju ändå ganska långt.
– Ja, där är vi inte färdiga, så det behöver vi återkomma till. Nu har vi satsat på öppningen, det är det vi är taggade på.
På trappan i museets ljusgård har hon berättat för den samlade pressen att det blev ett samarbete som de ”trots väldigt mycket ansträngningar”, helt enkelt inte tog i mål.
– Och det beklagar vi jättemycket. Men det är sådant som händer när man jobbar med relationer och Världskulturmuseerna jobbar ju i princip med någon form av samarbeten i allt vi gör.
Men det är inte bara kring museets innehåll och konstnärliga val som det stormat senaste tiden. Tidigare i år gick myndigheten ut med att man kan behöva säga upp lokalerna för Östasiatiska och Medelhavsmuseet under 2027, eftersom Statens fastighetsverk aviserat en hyreshöjning på 57 procent för Etnografiska, vilket skulle innebära en ökning om drygt 12 miljoner kronor.
Världskulturmuseernas egen utredning av lokalfrågan ska snart redovisas. Britta Söderqvist berättar att det i regeringens uppdrag ingick att beskriva tre möjliga alternativ.
– Så då har vi försökt göra så gott vi kan.
Det första alternativet ska svara på frågan om vad som krävs att vara kvar i de nuvarande lokalerna, det andra att samlokalisera samlingarna till färre platser. Alternativ tre är att titta på möjligheten till en utbyggnad av Etnografiska på Gärdet.
Kommer ni föreslå ett av alternativen?
– Det återkommer vi till den första oktober. Jag vill inte föregå någonting. Det är ju ett regeringsuppdrag och det är i första hand till regeringen jag ska redovisa, säger Britta Söderqvist.
På lördag 19 september blir det fri entré när Östasiatiska museet öppnar igen för allmänheten efter att ha varit stängt för renovering i två års tid.
Foto: Jonas Eng
I början av sommaren blev det också klart att Världskulturmuseerna får ett insynsråd, något som drygt hälften av myndigheterna som sorterar under kulturdepartementet har. Britta Söderqvist träffade insynsrådet för första gången i mitten av augusti, då hon bland annat introducerade dem till museilagen, museets verksamhet och instruktion.
– De ska få insyn, men de är inte beslutande, de är ingen styrelse, utan det är ju samtalspartners med olika kompetenser helt enkelt. Jag ser det som en jättemöjlighet att ha människor med andra erfarenheter och kompetenser, som kan stå lite utanför, att bolla med. Så det är positivt.
Just nu pågår också en genomlysning av myndigheten som Statskontoret gör, också den beställd av regeringen, som ska redovisas i februari nästa år. Senast Statskontoret genomlyste Världskulturmuseerna var 2015.
Arbetet, som drog igång i juni, sker enligt en bestämd metodik där Statskontoret tittar på allt från delegationsregler till hur myndigheten tar beslut och vilka riktlinjer och policys som finns.
– Så det är väl jättebra också, tänker jag, jag tycker bara att allt är en hjälp, säger Britta Söderqvist.
Si Han är disputerad konstvetare från Göteborgs universitet, Kina-expert och har bland annat varit gästprofessor vid Central Academy of Fine Arts i Beijing samt undervisat vid flera svenska lärosäten.
Foto: Jonas Eng
I det kinesiska målerirummet frågar jag Si Han hur han känner inför att Östasiatiska kanske måste lämna byggnaden, som museet varit i sedan 1963. Han svarar att det ännu inte är bestämt, och att de i personalen ”hoppas på det bästa”.
– Kanske kan nästa regering lösa hyresfrågan, som drabbar många institutioner. För mig som kinesisk intendent är det här museet, med sina ändamålsenliga lokaler, jätteviktigt som kunskapsplattform för våra svenska besökare. Politikerna borde satsa mer på museer som Östasiatiska, för vi behöver förstå omvärlden för att Sverige ska blomstra.
Man får inte heller glömma, tillägger Si Han, att Östasiatiska är en del av vårt svenska identitetsbyggande, hur vi samlade omvärlden.
– Så man ska absolut inte marginalisera museer som det här till något utomeuropeiskt. Utan det är vår svenska kulturskatt, en del av svensk historia.
