Europa präglas av geopolitiska spänningar och höjd försvarsberedskap. I linje med andra samhällsområden påverkar detta kulturarvssektorn. Anställda förväntas i allt högre grad analysera risker som kan påverka samlingar, byggnader, arkiv eller kulturlandskap. Detta arbete omfattar beredskap inför väpnade konflikter, sabotage, cyberattacker och andra samhällsstörningar.
Skyddet av kulturarvet är högt på agendan. I ljuset av det lyfter styrelsen för Blue Shield Sverige en viktig fråga (Magasin K, 8 oktober 2026). Beredskap måste byggas i fredstid.
Baserat på erfarenheter från Ukraina post 2022 ger de sju råd till hur detta kan göras. Dessa handlar bland annat om skydd, dokumentation och bevarande samt fungerande samverkan mellan kulturarvssektorn, civilsamhället och totalförsvarets olika aktörer. Deras text tydliggör att Sverige har mycket att lära av länder som befinner sig i krig.
Samtidigt är det viktigt att addera andra perspektiv. Sverige är inte i en väpnad konflikt. Det innebär att vi har möjlighet att utveckla vårt arbete under andra villkor än de som råder i ett akut krigsskede. Beredskap kan alltså byggas, inte bara på andras erfarenheter av förstörelse och räddningsinsatser, utan också på Sveriges långa historia av fred och på de samhälleliga praktiker som har bidragit till kontinuitet, tillit och demokratisk stabilitet. Detta rymmer flera kulturarvsaspekter, här berör jag två av dem.
Kulturarvsprocesser i fokus
Kulturarv är det materiella och immateriella från förr som – medvetet eller omedvetet – aktiveras för att forma mening och handling i nuet och som därigenom bidrar till att skapa specifika framtider.
”Lika välkänt är att kulturarv också kan användas för att förstärka motsättningar och ställa grupper mot varandra.”
När kulturarv används kan det bidra till social sammanhållning, skapa sammanhang när vardagen förändras och ge människor redskap att hantera osäkerhet och förlust. Detta är välkänt. Men lika välkänt är att kulturarv också kan användas för att förstärka motsättningar och ställa grupper mot varandra. Flera exempel från 1900- och 2000-talet visar hur kulturarv reduceras till ett verktyg för exkluderande nationalism, etniskt särskiljande politik och andra former av ”toxisk” identitetspolitisk mobilisering. I sådana processer förvandlas kulturarvet från en källa till gemenskap, till ett verktyg för polarisering och konflikt. Det undergräver kulturarvets breda kulturella och sociala värden och försvårar arbetet med att skapa socialt hållbara samhällen.
Därför behöver beredskapsarbetet, utöver de råd från Ukraina som Blue Shields styrelse lyfter fram, också bestå av diskussioner om vilka kulturarvsprocesser som aktiveras, hur man menar att dessa skapar gemenskaper och vilka mångfalder av framtider som kulturarvsinstitutionerna möjliggör för samhället att föreställa sig genom beredskapsarbetet. Anledningen till varför detta är viktigt är enkel. Det är kontraproduktivt att skydda kulturarv i beredskapssyfte om detta används i kulturarvsprocesser som underminerar samhällets förmåga att bygga social hållbarhet.
Förmåga att hantera förändring
Vi vet att allt kulturarv inte kommer att kunna räddas. I en forskningsartikel publicerad förra året i tidskriften npj Climate Action uttrycks det så här: ”Heritage conservation recognizes that losses and damages cannot be entirely prevented, that decisions about what to keep and what to let go are fundamental to maintaining values for future generations; even when what is valued is gone”.
”Beredskap behöver alltså handla om hur förlust och förändring kan hanteras på ett genomtänkt sätt.”
Beredskap behöver alltså handla om hur förlust och förändring kan hanteras på ett genomtänkt sätt. Detta innebär att skapa kunskap om hur värden som förknippas med kulturarv kan leva vidare eller kan komma att behöva omförhandlas och förändras i en framtid som är olik vår samtid (en väpnad konflikt riskerar ju att i grunden förändra Sveriges politiska, humanitära och säkerhetspolitiska situation). På så sätt kan samhället stärka sin anpassningsförmåga, ha beredskap för att hantera såriga konflikter kring förluster och utveckla kulturarvsvärden som är viktiga för många, även när materiella eller immateriella kulturarv går förlorade.
Styrelsen för Blue Shield Sverige uppmanar oss att bygga kapacitet i fredstid. Det är viktigt. Men denna kapacitet behöver vara bredare än att skydda kulturarv och samverka över organisationsgränser, eller andra aspekter som ryms i råden de lyfter fram. Beredskapsarbetet behöver också omfatta kapacitet att bygga kunskap och förmågor att arbeta med kulturarvsprocesser som kan motverka splittring och polarisering och som utvecklar sätt att hantera förändringar som möjliggör ett socialt hållbart samhälle. Detta gäller såväl före, som under och efter en väpnad konflikt.
Anders Högberg
Professor i arkeologi och verksam vid UNESCO Chair on Heritage Futures, Linnéuniversitetet.
