Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Redan som femtonåring blir Steve Danielsson punkare. Året är 1980 och den rebelliska subkulturen har spridit sig från England och USA och fått sitt epicentrum i Kungsträdgårdens tunnelbanestation under Gallerian i Stockholm.
Det är här man hänger. På golvet i ett hörn av biljetthallen sitter tjejer och killar i mohikanfrisyrer, trasiga jeans och skinnjackor dekorerade med bandnamn och säkerhetsnålar och chockerar de mer ordningsamma Svenssons som passerar till och från jobbet i sina ekorrhjul.
Punken har kommit till staden. Den är inte bara en musikstil utan lika mycket en rebellisk attityd med udden riktad mot allt och alla och inte minst det etablerade samhällets förljugenhet.
Steve Danielsson växer upp på Lidingö och känner tidigt att han inte passar in. Upprorisk och långhårig var han redan på mellanstadiet. Han är annorlunda, sticker ut på rikemansön och blir mobbad i skolan.
I nian får han börja ett ungdomsprogram som innebär praktik på en reprofirma tre dagar i veckan. Där finns en äldre kollega som introducerar honom till punkmusiken; till kaxiga och samhällskritiska låtar med några få enkla ackord i högt tempo.
– Det var så det började. Sedan blev jag förmodligen den enda punkaren på Lidingö, berättar Steve Danielsson i en intervju med Bo Larsson, antikvarie och vetenskaplig redaktör på Stadsmuseet Stockholms enhet för kunskapsutveckling.
Till att börja med behövs inte så mycket för att ska sticka ut. Det räcker med trasiga jeans, hennafärgat hår och en andrahandskavaj för att folk ska vända sig om.
Men efter hand krävs starkare provokationer. När han blir en del av gemenskapen i Gallerian stärks modet och uttrycken blir mer utstuderade och extrema.
– Man inspirerade och pushade varandra att gå längre och längre. Min slutliga frisyr var tredelad – jag hade tre mohikaner, två på sidorna, en i mitten och så rakat emellan.
”Jackan berättar en spännande historia som några av oss minns men många bara har hört talas om.”
Kronjuvelen för en äkta punkare är dock jackan. Nu är det tack och hej till den gamla kavajen och i en secondhandbutik i Gamla stan köper han en begagnad skinnjacka för 200 kronor.
Bo Larsson och Petter Smedberg vid Stadsmuseet Stockholm hoppas att punkjackan kommer visas upp på en kommande utställning om 1980-talet.
Foto: Niklas Lindstedt
Sedan är det dags för en total makeover. Han skriver dit Akupunktur på framsidan, namnet på det egna bandet. Klassiska punkband som Exploited, Angelic Upstarts och Dead Kennedys får trängas med pins på Sex Pistols basist Sid Vicious, anarkistiska slagord och döskallar.
– Det var som att man letade efter förfall. Man såg ut som man blivit anfallen av en björn. Jag skar i jackan så att det såg ut som revor efter klor och lagade med säkerhetsnålar. Utseendet var ett slags – du kan inte komma åt mig, berättar Steve Danielsson.
Åren går och en brokig yrkeskarriär följer. Efter att ha vägrat värnplikt gör Steve Danielsson FN-tjänst, efter att ha chockerat folk i Gallerian blir han ordningsvakt i tunnelbanan. Han arbetar i IT-branschen, startar en agenturfirma, jobbar som journalist och skriver tre romaner.
Förutom jackan fick Stadsmuseet 36 svartvita negativ av punkgängets liv i Gallerian när det begav sig.
Foto: Stockholms stadsmuseum
I maj 2021 får Stockholms stadsmuseum besök av en man 50-plus. Grånat skägg, tweedkavaj och välputsade bruna skor.
Mannen, som är Steve Danielsson, ska flytta till Frankrike med sin sambo och det har blivit dags att lämna ifrån sig ett föremål som har flyttats från vindsförråd till vindsförråd under de senaste 40 åren. I handen har han en påse med den jacka som ska skänkas till museet.
– Det var ju rena fyndet. Vi saknar i stor utsträckning föremål från 1980-talet och framåt. Jackan berättar en spännande historia som några av oss minns men många bara har hört talas om, säger Bo Larsson.
Tillsammans med föremålsantikvarie Petter Smedberg har han kartlagt jackans historia för att sätta in den i rätt sammanhang. Viktig var den grundliga intervju som gjordes med Steve Danielsson om hans aktiva tid som punkare.
– Det är en fascinerande berättelse som visar hur jackan utvecklades i takt med att engagemanget fördjupades. Hur han skar i jackan, lagade med säkerhetsnålar och dekorerade med nitar, knappar, färgfläckar och bandnamn. Till slut blev den som ett konstverk i sig, konstaterar Bo Larsson.
– Han kallar jackan sin rustning. Dels gjorde den att han såg ut som en punkare, dels var den ett skal mot omvärlden som visade hur han kände sig på insidan, säger Petter Smedberg.
”De bästa förvärven ger en fördjupad kunskap av en tid eller företeelse.”
Dessutom fick Stadsmuseet 36 svartvita negativ av punkgängets liv i Gallerian när det begav sig. Tillsammans ger jackan, intervjun och bilderna unik förstahandsinformation om punken i Stockholm, säger Bo Larsson:
– De bästa förvärven ger en fördjupad kunskap av en tid eller företeelse. Ju mer man kan tränga in i kontexten, desto intressantare blir den bild som framträder.
Samtidsdokumentation är en relativt okänd del av verksamheten som tog fart först på 1980-talet. För de allra flesta är ett museum fortfarande ett ställe där gamla saker visas upp, konstaterar Bo Larsson:
– Vi definierar samtiden vitt, ungefär vad nu levande personer minns, och samlar in föremål och kunskap om hur människor lever, bor och arbetar i Stockholm.
Så vad händer med punkjackan? Någon färdig plan när och i vilket sammanhang den ska visas upp för allmänheten finns inte. Men tanken är att det så småningom ska bli en utställning om 1980-talet.
– Då tror jag definitivt att Steve Danielssons jacka ligger bra till, säger Bo Larsson.
