Magasin K har i samband med vår granskning av hur den nya lagen om anställningsskydd, nya LAS, fallit ut i museisektorn varit i kontakt med ett flertal museipedagoger, guider och värdar. Några som här delar sina upplevelser har arbetat eller arbetar på ett eller flera av de tjugo museer som ingår i vår granskning. Andra har erfarenheter från museer som inte finns i kartläggningen. I texten använder vi ordet museum för såväl museer som konsthallar.
***
”Det blev bättre för några, men för många har det blivit sämre”
– Det är en slags frihetskänsla, att man faktiskt kan välja, att det inte finns två dagar som är lika. Det är också otroligt utvecklande att vara på många olika ställen. Man lär sig hela tiden och är i underbara miljöer. Och det är väl kanske det som orsakar problematiken, att det är lätt att utnyttja oss. För att vi kommer oavsett.
Likt många andra museipedagoger har hen sin examen i pedagogik och humaniora. En kombination som gjort att hen fortsatt i yrket, trots de osäkra villkoren.
– Jag älskar mitt jobb, att vara med människor och konst. Jag har alltid varit en typisk frilansperson. Samtidigt har vi, i vår grupp, aldrig några garantier för någonting. Går en utställning bra och det är stor efterfrågan, då finns vi där. Går det inte bra, då behöver de inte betala en krona.
När ett av museerna pedagogen tidigare jobbat på utlyste deltider i samband med nya LAS började hen fundera över en fastanställning på deltid. Något hen sökte och fick.
– För mig personligen så är det optimalt att ha en fast deltid på ett museum och sedan vara fri att säga ja eller nej på andra ställen. För om alla skulle erbjuda mig, låt säga tjugo procent, då skulle jag aldrig få ihop tiderna. Det skulle inte gå rent tekniskt eftersom arbetet är så oregelbundet, med beställda visningar vid sidan om de fasta offentliga.
”Det går inte att försörja sig på så här knasiga villkor.”
Egentligen tror museipedagogen att den enklaste lösningen i dagsläget vore att alla före detta timmisar anlitades som egenföretagare.
– Men sedan är det ju det, att meningen med lagen var att skapa trygghet. Och nu har många av de som är f-skattare fått färre timmar, för att det är billigare att använda de som är fastanställda. Så i slutändan skulle jag säga att nya LAS har ställt till det. Det blev bättre för några, men för många har det blivit sämre.
Hur känner du inför det?
– Saken är ju den att vi drar in pengar till museerna. Vilket vi som visar generellt inte får särskilt mycket av. Jag tänker att vårt yrke inte kommer existera så länge till, för det är ingen ung som kommer in. Eftersom det inte går att försörja sig på så här knasiga villkor.
***
”Det var som att vi inte riktigt var en del av verksamheten på museet”
Planen och drömmen, det var att arbeta på museum. Att börja som visningsvärd och museipedagog, att kanske sedan, i framtiden, få jobb som intendent eller curator. Och först flöt allting på bra. Under slutet på kandidatutbildningen i konstvetenskap fick hen extrajobb på ett museum.
– Det var jätteroligt att göra visningar. Jag gillade verkligen den pedagogiska biten.
Men samtidigt var det något som skavde.
– Det fanns till exempel ett lunchrum på kontoret och sedan ett annat lunchrum där vi värdar satt och åt. Det fanns liksom ingen koppling mellan oss och intendenterna och cheferna. De kunde gå igenom utställningarna ibland och då hälsade vissa, men inte alla.
Trots att hen vid det laget hade motsvarande en magister på området, och trots att hen till skillnad från de från kontoret var den som träffade besökarna dagligen upplevde hen inget intresse för vad de som värdar hade att säga.
– Att skyltarna var för små, det fick jag höra från besökare minst en gång i veckan. Men när jag försökte föra det vidare var det ingen som lyssnade på mig. Det var som att vi inte riktigt var en del av verksamheten på museet, utan vi skulle bara se till att folk inte tog på grejer. Trots att vi gick i utställningarna dag ut och dag in.
”Det var som att vi inte riktigt var en del av verksamheten på museet, utan vi skulle bara se till att folk inte tog på grejer.”
Efter att ha jobbat heltid under loven och många extratimmar under terminerna fick hen en dag plötsligt inga fler pass.
– Jag är säker på att det hade att göra med LAS. Men när jag ringde min chef och frågade om det, och det gjorde jag flera gånger, fick jag så vaga svar så jag gav upp till slut.
Sättet hen behandlades på, samt det abrupta slutet utan förklaring, har avskräckt hen från museibranschen. Istället är hen nu inne på sin sista termin på en annan kulturutbildning som hör till en sektor där det finns fler jobb och arbetsmiljön är bättre.
– Det var otroligt jobbigt när jag helt plötsligt inte fick några pass på museet. Då känner man först, är det för att jag är dålig? Är det för att jag inte kan någonting? Men jag vet att jag var duktig på mitt jobb. Jag fick jättemånga timmar, och gjorde jättemånga visningar. Jag var alltid flexibel och hoppade in med kort varsel. Men de tog in en ny person istället.
Vad tänker du om det?
– Om de hade anställt tre av oss som var duktiga, utbildade och hade koll hade det ju blivit jättemycket bättre. Vi hade så många idéer och ville verkligen jobba. Men nu har jag valt bort museibranschen. Jag vill ha trygghet i mitt arbete, en tillsvidareanställning på hundra procent.
***
”Jag tror att museets pedagogiska verksamhet blir lidande av det här”
Museipedagogen har lång erfarenhet från flera museer, och är likt många andra vi varit i kontakt med också verksam som konstnär. En kombination som hen ser flera fördelar med.
– Det är ingen tillfällighet att det ofta är konstnärer som är pedagoger på museum. Vi kan berätta på ett sätt som är både allmängiltigt och historiskt korrekt, men också tillföra en ytterligare dimension som handlar om hur man resonerar i det skapande arbetet. Det ger en större förståelse och rikare upplevelse. Sedan beror det naturligtvis på det rent praktiska också, att man kan ha en viss frihet att arbeta med det egna.
Museipedagogen har fakturerat i perioder, men har till största delen varit intermittent anställd. Men trots att hen jobbat under ett drygt decennium, har det aldrig kommit till en punkt då museipedagogen lasats in eller ut. Fram tills nu.
På ett av museerna fick hen nämligen jobba på tills, utan förvarning, bokningarna av arbetspass blev ytterst få. Efter en tid, där museipedagogen under flera veckor försökte få svar på vad som skett, gav arbetsgivaren beskedet att nästan alla SÄVA-dagar var förbrukade.
– Att museet låter oss arbeta intensivt under ett år på SÄVA och sedan plötsligt slutar anlita oss, det är inte ett hederligt sätt att behandla sin personal.
”Det är inte ett hederligt sätt att behandla sin personal.”
Museipedagogen säger att för hen personligen har museets hantering av nya LAS inneburit ett väldigt stort ekonomiskt och professionellt avbräck, i och med att hen inte längre får arbeta annat än enstaka timvikariat och bara får en bråkdel av sin tidigare inkomst.
– Att också den erfarenhet, kunskap och relationer till besökarna som byggts upp under många år inte alls värdesätts av museet, är också en stor förlust för besökarna och museet självt. Jag tror att museets pedagogiska verksamhet blir lidande av det här. Pedagogen är central för att tillgängliggöra konsten och ge besökarna en berikande upplevelse.
Hen tillägger:
– Museerna har ett starkt behov av kompetenta guider och pedagoger. Det är ju de som besökare väntar sig att möta, när de bokar en visning. Att man nu inte längre kan leverera sitt pedagogiska uppdrag till alla besökare – från små barn till konstkunniga vuxna – med den kvalitet och expertis som de förväntar sig, det är faktiskt allvarligt.
***
”Att jag inte jobbar kvar där längre,
det är bara på grund av LAS”
Som många konstnärer har hen läst flera konstutbildningar, vilket innebar en lång studietid med extrajobb i entrékassor och butiker på flera konsthallar och museer. Sedan ett par år är hen verksam konstnär med egen firma, något som hen kombinerat med fortsatt jobb på ett av museerna.
– Det har varit ett perfekt extrajobb som inte varit jättekrävande samtidigt som jag fått vara i konstvärlden. Min dröm är att jobba heltid som konstnär. Men jag behöver en inkomst vid sidan av som säkerhet, säkert en lång tid framöver.
Men hos sin senaste arbetsgivare, den där hen i princip varit uteslutande de senaste åren, har hen nu lasats ut.
– Att jag inte jobbar kvar där längre, det är bara på grund av LAS.
Innan dess kunde hen jobba mycket i perioder, ibland flera dagar i veckan, tidvis många veckor i sträck. Men med nya LAS striktare regler kom hen snabbt upp i maxantalet. Att dagarna höll på att sina var inget som hens chef tog upp initialt, men själv märkte hen att passen blev allt färre.
– Så då frågade jag om det var på grund av den nya lagen, och chefen sade ja. Att det nu behövde gå ganska lång tid mellan passen för att det inte skulle räknas som så mycket arbetstid.
”Nu är det som att man blir avtackad genom att få sparken.”
Under sommaren som följde fick hen ett vikariat, vilket hen hoppas kunna få igen i framtiden. Men i och med att LAS-dagarna nu tagit slut, samt att hen inte erbjudits någon tillsvidareanställning, har hen nu tagit jobb i en ”vanlig butik”.
– Det som känns tråkigt är att vi är många som inte haft fasta tjänster men som ändå varit på museet i många år. Vilket gjort att vi kan allting och haft koll på allting. Nu är det som att man blir avtackad genom att få sparken. Och så tar de in en massa nya, många studenter och pensionärer, som måste börja från noll.
Så LAS skulle ge ökad anställningstrygghet, men för dig innebar det bara att du förlorade jobbet?
– Ja precis. Det är därför jag är väldigt kritisk mot den här lagändringen. Och det gäller ju inte bara mig själv, utan jag vet ju att det har blivit så här för många andra. Det är en lag som skulle skydda arbetstagare, men i många fall blev det bara tvärtom.
***
”Det är ett tungt slag att jag som arbetat så länge inte har fått någon tjänst”
Hen är en av dem som anlitats för museernas verksamhet riktad till barn och unga. En roll som hen tycker passar som hand i handske för hen som verksam konstnär. Under senare år har konstnären varit på en arbetsplats där hen trivts väldigt bra och känt sig hemma. Att det varit via behovsanställningar, eller då och då som egenföretagare, har spelat mindre roll.
– Under väldigt många år har jag verkligen uppskattat att jobba frilans. I och med att jag fått ganska mycket uppdrag, samtidigt som jag tidsmässigt själv kunnat styra upplägget inför dem, har det varit ett perfekt brödjobb.
Konstnären säger att hen inte märkte av effekterna av nya LAS direkt, men att arbetsgivaren efter ett tag verkar ha insett att det inte gick att fortsätta som förr. Själv hade hen börjat längta allt mer efter en fast anställning på deltid som hen skulle kunna kombinera med sitt konstnärskap. När pandemin kom, kändes det som att stå inför ett stup utan anställning.
– I den bästa av världar vill man att det ska fungera jättebra att vara fri, eftersom målet också är att man vill bedriva ett intressant konstnärskap. Men nu för tiden känner jag mer och mer att jag vill ha ett fungerande liv som känns bra. Någon slags trygghet, där man kan planera sin ekonomi.
”Det värsta är att vi inte fått ut något av att vi varit lojala och arbetat väldigt bra under lång tid.”
Men med nya LAS började tryggheten istället ”skaka allt mer”, som hen uttrycker det. Kollegor fick sluta med kort varsel, informationen var otydlig och konstnären, som till stor del försörjt sig på sitt jobb som museipedagog, förstod att den enda vägen framåt var en tillsvidareanställning.
– Men innan vi fick möjlighet att söka fasta tjänster fick vi först, vid ett par tillfällen, söka de intermittenta anställningar som vi redan jobbade med. Det kändes lite förnedrande att skriva personliga brev till en arbetsgivare vi så länge arbetat med.
Ändå var beskedet att hen inte fått någon av de fasta tjänsterna som ersatte de intermittenta värre.
– LAS-reglerna kom ju till för att det inte skulle gå att fortsätta timanställa folk som oss så mycket som de gjort, och inte ge oss tillsvidare. Det är ett tungt slag att jag som arbetat så mycket inte fått någon tjänst.
Hur tycker du att du och dina kollegor behandlats?
– Det värsta är att vi inte fått ut något av att vi varit lojala och arbetat väldigt bra under lång tid. Att vi inte värderas, trots all kunskap och kompetens som vi har. Det är väl det som känns väldigt illa.
Trots att hen vet att det finns starka hierarkier inom museivärlden har hen alltid känt sig stolt över sitt arbete som pedagog, att jobba nära föremålen och besökarna.
– Jag fattade nog inte från början hur långt ner i hierarkin vi hamnar. För vi representerar ju museet och får göra det med auktoritet. Samtidigt har vi inga kontorsplatser. De har en samhörighet, som vi placeras utanför.
