DIK:s förbundsjurist Linnea Skagerberg har läst Magasin K:s granskning om hur den nya lagen om anställningsskydd, LAS, påverkat museerna med fokus på pedagoger, värdar och guider. Hon kan konstatera att ett par av museerna planerar schemaläggningen på ett sätt som gör att arbetstagarna inte blir inlasade. Ett sådant agerande är, enligt Linnea Skagerberg, lika med att ducka lagen.
– Arbetsgivarna tar till ganska hårda metoder för de här individerna, med färre arbetspass och kortare perioder. Eller att man glesar ut mellanrummen mellan arbetstillfällena, så att arbetstagaren inte kan tillgodoräkna sig tiden bakåt.
Linnea Skagerberg säger att hon är förvånad över att det finns arbetsgivare som hellre tar kostnaderna för ökad administration, rekrytering, kunskapstapp och verksamhetskontinuitet än att tillsvidareanställa in sina pedagoger, värdar och guider på en låg procent.
– Tanken med nya LAS var ökad anställningstrygghet, att folk skulle få tillsvidaretjänster. Och istället så har det i vissa fall blivit tvärtom, att arbetsgivarna hellre tappar kontinuiteten i verksamheten än att lasa in på en låg anställningsgrad. Det är anmärkningsvärt.
Samtidigt uppger museerna att deras verksamhet är varierande, med intensivare perioder och perioder då de inte har några behov. Vad säger du om det?
– Jag har full förståelse för att verksamheten fluktuerar över tid och att timmisarna varit dragspelet. Men för att anställa någon på fyra procent över en månad, knappt två timmar i veckan, det borde de kunna lösa även under lågsäsong.
Hon tillägger att det kanske innebär mer kombinerade anställningar, där den som är värd till exempel också jobbar i butiken. Och att man sedan får utöka tjänstgöringsgraden tillfälligt, när det blir säsong och arbetet toppar igen.
– Jag tänker att arbetsgivarna inte behöver vara så rädda för att få folk inlasade, för de har alltid möjlighet att säga upp på grund av arbetsbrist. Men under en period har alla fall personen en anställningstrygghet. Man har möjlighet att få banklån och man har en kreditvärdighet. En trygghet ett tag i alla fall.
Linnea Skagerberg är förbundsjurist på DIK.
Många museer har en väldigt ansträngd ekonomi just nu, vilket några också hänvisar till – att de inte har råd att anställa. Vad tänker du om det?
– Vad kostar rekryteringsprocesserna då? Vad kostar kunskapstappet och att inte ha en kontinuitet, vad händer med verksamhetens identitet då? Det är ju också ett pris.
En del museer har tillsvidareanställt fler, om än på låg procent.
– Ja, det var jätteroligt att se. Sedan är det ju knepigt för individens del att få en anställning på fyra procent att förhålla sig till. Men det innebär i alla fall en möjlighet och att få mertid när det är högsäsong eller händer något annat. Och det blir också bättre för arbetsgivaren, som får personal som kan verksamheten.
Så skulle du säga att de arbetsgivare som har fastanställt på olika procentsatser följer lagen som det var tänkt?
– Ja de följer den precis som det är tänkt. Och sedan så är det bara att hoppas att den som har fyra eller tio procent får det utökat, att man kan bygga ihop olika arbetsuppgifter till en större tjänst.
En del museer använder sig av egenföretagare, så kallade arvodister, hur ser du på den lösningen?
– De som har eget företag får göra sina egna pensionsinbetalningar och får inte saker som sjuklön och föräldralön från arbetsgivaren. Och har man inga uppdrag i perioder måste man lägga företaget vilande för att få ut a-kassa. Så det är väldigt mycket administration som flyttas över på arbetstagaren, säger Linnea Skagerberg och fortsätter:
– Och pratar vi gemenskap och sammanhållning på en arbetsplats så är det ett sorts utanförskap att vara arvodist. För man är konsult, inte anställd, och det är ingen självklarhet att man är med på sommarfesten och julfesten.
Vad tänker du kring de lokalfackliga svaren?
– Jag tycker att de verkar göra ett jättebra jobb genom att ha en konstant dialog med arbetsgivaren om detta.
Vad ser du behövs framåt?
– Först och främst det vi har här – ärliga öppna svar från arbetsgivarna om hur LAS hanteras som vi kan ta till politikerna och säga ”ni tänkte rätt, men det blev fel, vad gör vi nu?”
Vad kan DIK göra?
– Som förbundsjurist är det tyvärr inte så mycket jag kan göra, jag och ombudsmännen kan stötta våra lokalfackliga i den löpande dialogen med arbetsgivarna och uppmuntra de lokalfackliga att påpeka vad vi anser är fel i protokoll efter protokoll. Men det är inte straffbart att kringgå LAS, det finns inga sanktioner på det och arbetsgivaren får ju leda och fördela arbetet, säger Linnea Skagerberg, och tillägger:
– Det DIK kan göra är att lyfta hur det blev mot hur det var tänkt till politikerna, att tydliggöra svart på vitt att det är ett missbruk. Med det tänker jag att vi kan få en ökad debatt kring vad som skulle behövas för att täppa till hålen.
