Tidigt på torsdagsmorgonen redovisade Världskulturmuseerna de tre alternativ som regeringen bett dem ta fram för att lösa myndighetens lokalsituation, där en stängning av Östasiatiska och Medelhavsmuseet, på Skeppsholmen respektive Fredsgatan i Stockholm, blev det som myndigheten rekommenderar.
– Myndigheten behöver ett utrymme för att kunna ha och behålla kompetens och resurser för att göra grunduppdraget. Det vill säga förvalta samlingarna, bygga kunskap om dem och förmedla. Lokaler och kompetens står lite mot varandra – och myndigheten förordar kompetens i det här fallet, säger Världskulturmuseernas överintendent Britta Söderqvist till Magasin K.
Fackliga företrädare anser att ni kunde vara tydligare med att beskriva fördelarna med ökade anslag.
– Vi skriver att vi minst behöver 35 miljoner och att vi kan vara kvar på de här platserna om pengarna skulle tillfalla myndigheten. Men det är ett regeringsbeslut, det är inget jag har rådighet om. Sedan skriver vi ju också att vi är oroliga för att vi hamnar i det här läget igen, för att hyrorna fortsatt skulle uppta en väldigt hög andel av myndighetens totala budget. Så det är ett osäkrare scenario, skulle jag säga, säger Britta Söderqvist och tillägger:
– Men varför jag väljer att rekommendera något annat, det är för att det är något som vi själva kan göra. Det vill säga att lämna, att frigöra resurser för att kunna behålla och ta hand om kompetensen vi har, möta hyresökningen på Gärdet och ändå frigöra lite mer medel till verksamhet. Allt annat kräver regeringens beslut.
Att vara kvar i samtliga inhyrningar ser ni som ”ett alltför passivt förhållningssätt”. Samtidigt säger anställda jag pratat med att de önskar att ni skulle stå upp för de här museerna, vad svarar du på det?
– Det vi ser nu på myndigheten är en konsekvens av hyresmodellen. Så är det ju. Och det har myndigheten påpekat och Statskontoret påpekat. Det har också andra myndighetschefer och branschorganisationer påpekat. Nu är det modellen som finns, det är den vi jobbar med. Jag kan bara påvisa konsekvenserna.
I rapporten skriver ni att en framtida risk inte bara innefattar att verksamhetsutvecklingen kan bli lidande, utan även uppdraget att bevara samlingarna och bygga kunskap om dem. Samtidigt har ni just gått ut med att ni vill skära ner på intendentverksamheten. Hur går det ihop?
– Det hänger ihop. Vi har ett väldigt svårt ekonomiskt läge som jag måste ta ansvar för där det inte räcker att vara försiktig med vissa kostnader utan där vår anslagsuppräkning går inte i takt med uppbundna avtal.
Du har just sagt att om du skulle ställa lokaler och personal mot varandra väljer du personal?
– Men jag kan inte säga upp lokaler nu. Det är det här vi försöker flagga upp för, den här väldigt negativa utvecklingen som vi riskerar oerhört mycket mer av.
Att bygga ut det Etnografiska är många år bort, troligen med politiska beslut och förstudier. Har ni i dag en plan för hur de tre museerna med personal ska få plats på Gärdet?
– Samlingarna är en halv miljon föremål, vi visar tre procent av det i dag. Så där handlar det om arbetssätt. Redan i dag arbetar vi väldigt samlingsövergripande, där vi använder alla samlingar i alla stora projekt som vi gör. Sedan är det klart att om vi hamnar i det läget att vi kommer gå vidare med att stänga, flytta och dra ner på antalet kvadratmeter för utställningar, då får man titta ännu mer på den frågan.
Men när man ska få plats på färre kvadratmeter, finns det då också en risk för personella neddragningar?
– Det innebär en annan kompetensstruktur, men inte färre medarbetare. Roller förändras ju hela tiden, men vi behöver ha personal.
Är det någonting du i dag skulle önska från politiken när det kommer till er situation?
– Ja, det är väldigt viktigt att ta frågan på allvar och skyndsamt den här gången. För det här har påverkat verksamheten negativt. Frågan har pågått i dryga tio år och nu har den accentuerats. Den påverkar också arbetsmiljön negativt, vilket jag är väldigt mån om att lyfta fram här, för det är många som lever med oro och är osäkra. Det har också påverkat myndighetens förmåga att samarbeta. Så den här frågan behöver omhändertas.
– Det viktiga är att detta är inga beslut. Att vi väljer att göra en rekommendation handlar om att vi vill få upp frågan på bordet. Regeringen är fri att ta vilka beslut som helst, det har jag varit jättetydlig med.
