Det var förra sommaren som Bohusläns museum och Uddevalla kommun deltog i en juridisk process där det skulle fastställas vem som skulle betala för vad när ett översvämningsskydd skulle byggas nära museets fastighet. Museet ville ha fastställt att de skulle få ersättning vid eventuella skador medan kommunen menade att det inte på förhand gick att fastställa vilka skador som kunde uppstå och att detaljfrågor borde kunna lösas vid ett senare tillfälle.
Bohusläns museum drivs som en stiftelse som får kommunala och regionala anslag.
En kväll innan huvudförhandlingarna skulle börja skickade kommunstyrelsens ordförande, Martin Pettersson (SD), ett meddelande på Messenger till Bohusläns museums ordförande:
”Är du medveten om att Bohusläns museum håller på att stämma Uddevalla kommun?”
”Lyckas ni med det konststycket så tänker jag att vi kan dra av det från de pengar som vi årligen betalar in till museet…”
Museets ordförande Louise Åsenfors uppfattade meddelandena som ett hot.
– Att gå in och hota varandra. Att om du inte drar tillbaka kraven så ska vi dra ifrån det på pengarna som ni får. Det är inte så man hanterar det. Det är inte så jag är van att föra dialog, sade hon då till tidningen Bohuslänningen med anledning av meddelandet.
Efter en anmälan inledde Justitieombudsmannen (JO) en granskning av hur Martin Petterssons agerande förhöll sig till regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Kravet på saklighet innefattar bland annat krav på att myndigheters företrädare måste uppträda och lämna bemötande korrekt.
I utredningen skriver kommunstyrelsen att Martin Petersson ”agerade enligt ett etablerat arbetssätt utifrån den information han hade” och att ”hans roll kräver att han har kommunikation utanför ordinarie arbetstid och han använder sig vanligtvis av olika formella och informella kommunikationskanaler.”
I JO:s beslut som publicerades 1 september kritiseras dock Martin Petersson för att ha agerat i strid med regeringsformens krav på saklighet
Justitieombudsmannen Katarina Påhlsson skriver i beslutet att ” formuleringen om avdrag från de pengar som kommunen årligen betalar in till museet gjordes i egenskap av företrädare för kommunstyrelsen och kunde lätt uppfattas som ett hot om utebliven finansiering om stiftelsen inte agerade som kommunen ville”.
Katarina Påhlsson konstaterar också att ”valet av kommunikationskanal förstärker bilden av bristande saklighet” och att meddelandena inte är förenliga med regeringsformens krav.
