Vad är det för en värld vi lämnar efter oss? Det var en återkommande fråga under Söndagsintervjun i P1 med Klas Östergren som sändes i början av september, och det är en fråga som borde få ta större plats i det dagliga arbetet. Vad har det vi gör här för konsekvenser för världen vi lämnar efter oss?
Ungefär samtidigt som vi flyttade hemifrån gjorde min syster och jag en uppdelning av ansvarsområden. Hon, storasyster, skulle rädda världen. Och jag, lillasyster, skulle rädda kulturarvet. Enkelt, naivt och lagom pretentiöst. För det fanns något oantastligt över ordet kulturarv, och att bevara det kunde i min föreställningsvärld inte vara något annat än rakt igenom gott. Visst fanns det några lager av nationalromantik att vada sig igenom, men i övrigt tycktes det vara ett rättframt och tryggt uppdrag i det godas tjänst.
0,4 graders uppvärmning senare, det vill säga två decennier i den vanliga tideräkningen, vet jag bättre. Det finns ingenting självklart över att bevara kulturarvet, det finns inga rätt eller fel, ingen inneboende godhet. Istället är det en ständig kompromiss, precis som allting annat i livet. Varken de ekonomiska eller ekologiska resurserna är oändliga och varje beslut att bevara är samtidigt ett beslut att inte bevara något annat. Det går inte att välja utan att välja bort, allt kan inte räddas.
”Det finns ingenting självklart över att bevara kulturarvet, det finns inga rätt eller fel, ingen inneboende godhet.”
Nej. Allt kan inte räddas, och allt kan inte göras efter de konstens alla regler jag trodde kunde vara verklighet då för nära en halv grad sedan. Rättesnören i form av strikta klimatkrav ersätts av nya, mer flytande riktlinjer som bättre tar tillvara jordens resurser. Good enough istället för best practice, det är viktigt, behjärtansvärt och samtidigt så svårt. På samma sätt som miljardärer pumpar sig själva fulla med ungt blod har vi pumpat kulturarvsmagasinen fulla av luft med perfekt temperatur och luftfuktighet. Det kanske inte alltid var nödvändigt, även om vi inte förstod det då. Och trots allt fanns det något betryggande i att kunna säga att man gjorde det bästa man kunde för samlingarna. Att göra så mycket som behövs i relation till att det inte ska ta resurser från den framtid vi bevarar objekten för är en svårare avvägning, en avvägning som kräver högre kompetens och mer uppbackning från ledningshåll. Men vi kan inte lämna en död värld efter oss. Och tydligen kan man inte rädda kulturarvet utan att rädda den först.
