Tidigare publicerade inlägg i debatten:
24/3 2026: ”Riksarkivet – ett offer för välviljans likgiltighet”
20/2 2026: ”Riksarkivets image kan aldrig ersätta tillgängliga arkiv”
27/11 2025: ”Vill Riksarkivet samarbeta med Shurgard istället för forskare?”
20/11 2025: ”Riksarkivet har stärkt positionen som en viktig samhällsaktör”
18/11 2025: ”Riksarkivet riskerar att förlora sin kompetens och sitt samhällsuppdrag”
I den pågående diskussionen om Riksarkivet är Lars Ilshammars uppfattning att det finns ett glapp mellan Riksarkivets uppdrag, behov och resurser. Tesen är att Riksarkivet är underfinansierat och att det inte finns en politisk vilja att ge arkivmyndigheten formella uppdrag och ekonomiska möjligheter att genomföra dem.
Pratet om bristande resurser är närmast en reflexmässig bortförklaring till det arkivsektorn väljer bort att göra eftersom viljan saknas. Som att ta ansvar för den digitala arkiveringen.
Jag tänker alltså vända på perspektivet och i stället för de eventuella bristerna i den politiska viljan diskutera Riksarkivets egen bristande vilja att vara en relevant myndighet som tar ansvar för bevarandet av kulturarvet som skapas här och nu i myndigheternas verksamhetssystem.
Men först en allmän iakttagelse och nyansering i resursfrågan. Mellan 2015 och 2019 gick Riksarkivet back med nästan 24 miljoner i Bouppteckningsprojektet, ett projekt som skulle haft full kostnadstäckning. Att en myndighet med påstått bristande resurser tar sig råd med sådant slöseri är förstås anmärkningsvärt, liksom att något ansvar inte verkar ha utmätts. Om detta har det talats väldigt tyst. År efter år strömmade miljonerna ut.
Men oavsett hur det är med resurserna så kommer de alltid vara begränsade, vilket gör att det är viktigt att prioritera rätt.
Här menar jag att vi i samtiden jobbar utifrån ett feltänk av episka proportioner när vi massdigitiserar pappershandlingar vars bevarande redan är säkrat i klimatkontrollerade arkivmagasin samtidigt som vi ignorerar bevarandet av det digitala kulturarv som skapas här och nu och som på allvar hotas av den digitala minnesförlust som Riksarkivet själva varnade för redan 2011.
Den myndighet som borde ta ansvar för att säkra bevarandet av detta kulturarv under skapande är naturligtvis Riksarkivet, men det är här jag sett och fortsätter att se en bristande vilja.
”Vi jobbar utifrån ett feltänk av episka proportioner när vi massdigitiserar pappershandlingar vars bevarande redan är säkrat i klimatkontrollerade arkivmagasin.”
Riksarkivet har varit bra på att skriva framsynta föreskrifter om digitalt bevarande men fullständigt usla på att bry sig det minsta om implementeringen av dem.
Jag talar om RA-FS 1994:2, som innehöll detaljerade krav på hur verksamhetssystem ska dokumenteras, att plan för långtidsbevarande ska upprättas och att verksamhetssystemens exportmöjligheter ska testas innan systemen tas i drift. Kravet på testning blir ännu tydligare i den fortfarande gällande RA-FS 2009:1, kap 3 § 5.
Dessa föreskrifter har Riksarkivet aktivt valt bort att implementera. Viljan har inte funnits. Tillsynsinstrumentet har inte vid något tillfälle använts för att kontrollera efterlevnaden av föreskrifterna. De myndigheter som följer RA-FS 2009:1 i det här avseendet kan räknas på ena handens fingrar.
Mats Johansson är enhetschef på stadsarkivet i Lund och författare till boken Att upphandla och driva e-arkiv.
Riksarkivet hade dessutom hösten 2010 chansen att ta ett operativt ansvar för frågan om myndigheternas digitala arkivering. En kort tid var vi faktiskt på väg mot en situation där de statliga myndigheterna regelbundet skulle ställa av sin digitala information till Riksarkivet, som dock backade och gjorde det (o)strategiska valet att istället ägna sig helhjärtat åt teoretiska frågor och att ”fram en mjuk infrastruktur” som dåvarande riksarkivarien Björn Jordell formulerade det när han konstaterade att eARD-projektet inte skulle ta fram ett e-arkiv (nyhetsbrev e-ARD maj 2013).
I stället för att ta det operativa ansvaret för den digitala arkiveringen landade Riksarkivet i ställningstagandet att informationen skulle ”mellanlagras” tills sekretessen upphört att gälla, vilket inte sällan är 70 år!
Motiveringen som anfördes var att sekretessbedömningarna upplevdes som för komplexa, vilket uppenbarligen är ett rent svepskäl eftersom Riksarkivet hanterar den typen av sekretessbedömningar för analogt material.
Tanken om mellanlagring ledde fram till att Statens servicecenter i slutet av sommaren 2014 fick sitt regeringsuppdrag att skapa ett statligt mellanarkiv.
Den tekniskt komplexa frågan om digitala leveranser lades alltså på en nybildad myndighet utan egen arkivariekompetens.
Politisk vilja är en sak men alldeles oaktat hur det är med den saken är det en grundläggande förutsättning för att den digitala transformation, som Lars Ilshammar skriver om, ska kunna äga rum att det finns en vilja hos Riksarkivet att vara en relevant aktör.
Den viljan finns inte och har inte funnits. Riksarkivet har dragit sig undan ansvar och gång på gång valt att befästa sin egen irrelevans i frågan om digitalt bevarande.
Nu senast med det verklighetsfrånvända administrativa monstret Arkivering by Design (en orealistisk modell för upphandling av verksamhetssystem) och en uppdatering i arkivförordningen som innehåller bestämmelser som de facto funnits i föreskrift sedan 1994. Och som Riksarkivet förstås inte kommer att göra någonting alls för att kontrollera efterlevnaden av.
Det en svensk arkivmyndighet ska göra på området digitalt bevarande är enligt min uppfattning att:
– Arbeta aktivt med digitala leveranser
– Föreskriva om kravställning vid upphandling av nya arkivbildande informationssystem och följa upp efterlevnaden av föreskriften
– Föreskriva en konkret modell för testning av de ställda kraven och följa upp efterlevnaden av föreskriften
– Skapa en certifiering för leverantörer som lever upp till kraven och publicera en förteckning över de verksamhetssystem som lever upp till kraven. Och de som inte gör det.
Mats Johansson,
enhetschef vid stadsarkivet i Lund och ansvarig för e-arivsamverkan SkånEarkiv.
