Social oro, det vill säga situationer där personer eller grupper visar respektlöshet mot regler eller andra besökare, är vardag på flera av landets museer och konsthallar.
I en färsk rapport från DIK uppger 68 procent av förbundets museianställda medlemmar att det förekommer den här typen av situationer på deras arbetsplats. De allra flesta svarar att det har förekommit några gånger per år eller mer sällan. En mindre grupp – 11 procent av respondenterna – svarar att det förekommer dagligen eller flera gånger i veckan.
– Många museer, framför allt de med fri entré, fungerar som öppna platser i samhället och det finns inte så många sådana platser kvar. Det leder till att människor som kanske inte har någon annanstans att ta vägen söker sig dit. Och det kan leda till problem, det har vi bland annat sett på folkbiblioteken där det finns en liknande problematik, säger Anna Troberg, förbundsordförande DIK.
Rapporten baseras på en enkät som gått ut till DIK:s medlemmar verksamma inom museer, konsthallar, gallerier, kulturhus, slott och annan typ av utställningsverksamhet.
31 procent, var tredje respondent, uppger att de upplevt hotfulla situationer och 10 procent har personligen utsatts för kränkningar.
– Det är en hög andel, naturligtvis ska ingen behöva uppleva det på jobbet. Det här är en siffra man måste ta på stort allvar, säger Anna Troberg.
Förutom att andra öppna mötesplatser försvinner så är det alltmer polariserade samhället en starkt bidragande orsak till problemet, menar Anna Troberg.
– Vi kan se att museerna hamnar i skottgluggen för olika typer av hat och hot, ofta kopplat till marginaliserade grupper och frågor. Tyvärr så upplevs fler och fler frågor som ”svåra” och polariserande, allt från jämställdhet, migration, religion och hbtqi-frågor. Till och med demokrati och klimat upplevs av vissa som kontroversiella ämnen som kan dra till sig den här oönskade uppmärksamheten.
Anna Troberg, förbundsordförande DIK.
I fritextsvaren i rapporten lyfter de svarande fram olika situationer som upplevts som hotfulla: stökiga ungdomar, besökare som är påverkade av droger och hatiska eller kränkande kommentarer. Flera nämner också fall av skadegörelse och klotter.
”En kollega blev utskälld och kallad hora, hon kunde dessutom inte ens få en rast efter attacken utan behövde stå kvar i kassan.”, skriver en svarande.
Kränkande kommentarer förekommer också i sociala medier.
”Kommentarsfälten på sociala medier måste övervakas så att inte diskussioner spårar ut i hatbrott.”, skriver en respondent.
”Vi får mycket kommentarer och ibland hotfull ton i våra sociala medier kring föreläsningar. Oftast när det handlar om demokratifrågor, genus och problematisering av försvarsfrågor”, skriver en annan.
Var fjärde person upplever dessutom att verksamheten redan på förhand undviker vissa ämnen eller teman i exempelvis utställningar för att de skulle kunna väcka kraftiga reaktioner eller utgöra en säkerhetsrisk för personal eller besökare.
– Det är också allvarligt. Jag kan förstå i ett kortsiktigt perspektiv att man gör det för att skydda personal och besökare, men det är inte en långsiktig lösning. För på längre sikt får det här stora konsekvenser för det öppna demokratiska samhället. Om man censurerar sig själv då sänker man takhöjden i det offentliga samtalet och det är en farlig utveckling, säger Anna Troberg.
”Om man censurerar sig själv då sänker man takhöjden i det offentliga samtalet.”
Trots förekomsten av social oro och hotfulla situationer svarar endast 12 procent att de har fått det stöd och den utbildning de behöver för att hantera sådana här situationer. Anna Troberg betonar arbetsgivarens arbetsmiljöansvar och att det behövs breda samhällsinsatser utanför museerna för att komma tillrätta med den sociala oron, men hon tycker främst att den stora utmaningen är att museisektorn varit underfinansierad i många år.
9 av 10 svarande i rapporten menar att man inte kan utföra sitt uppdrag på grund av just resursbrist.
– Man kan inte komma runt att det behövs en stärkt och långsiktig finansiering. Politikerna kan inte avsäga sig ansvaret för det eller inbilla sig att privat finansiering ska lösa det här. Här måste det tas ett politiskt ansvar så att man ger museerna en sportslig chans att utföra sitt uppdrag, säger Anna Troberg.
