Historiska om Häxor-debatten: ”Vi ska inte bli ängsliga”

Häxor på Historiska museet har slagit besöksrekord med råge. Samtidigt har publiksuccén kritiserats för vaga gränser mellan fiktion och fakta. Men museichefen Åsa Marnell och intendenten Anna Westerberg Davidson skulle inte gjort något annorlunda.

Rebecka Gordan

19 maj 2025

En behaglig doft av nysågat trä fyller det långsmala rummet där den så kallade häxbyn nu packas ihop. De spretiga träden och de låga mörkbruna stugorna har varit en del av Häxor, som öppnade på Historiska i början av december. En utställning som museet lanserade som nyskapande, med rum för både ”sanning och dröm”.

Det ska sägas att utställningen, som först visades på Kalmar slott, också möttes av positiv kritik, där recensenterna framförallt lyfte hur scenografi, ljud- och ljuseffekter men även de AI-generade fotografierna av kvinnor och barn bidrog till en mer gripande upplevelse.

Samtidigt var det flera som såg det som djupt problematiskt att museet beredde plats åt scenografi och svartvita porträtt med ”slarvig historiegestaltning”. Att dessa inslag, liksom de AI-genererade fantasibilderna av häxor och satansfigurer, stal fokus från de verkliga förföljelserna. Att upplägget tänjde på gränsen mellan fiktion och fakta och att museet istället borde dragit trådar till samtiden, som att diskutera hur häxan som arketyp kan hjälpa oss ”att förstå vår tids kvinnohat”.

Det var konstnären och formgivaren Pompe Hedengren som tillsammans med scenografen Eric Gullberg pitchade idén om Häxor för Historiska museets ledning. Duon hade tidigare producerat den helt fiktiva och kritikerrosade utställningen Aquanauts och Eric Gullberg hade nyligen byggt miljöer för barn på museet.

Texterna, av historieläraren och P3-profilen Cecilia Düringer, granskades av personal på Historiska innan utställningen initialt slog upp på Kalmar slott. I övrigt var Historiska museets enda tillägg en autentisk svartkonstbok från de egna samlingarna, som man aldrig tidigare visat, när den öppnade i museets avdelning för medeltida konst. En placering som det aldrig var någon tvekan om, säger museets chef Åsa Marnell:

– Den här konsten fanns i kyrkorna på 1600-talet när häxprocesserna skedde. Så det kändes jättenaturligt att vi skulle vara här.

Tillsammans med Anna Westerberg Davidson, intendent för verksamhetsutveckling och helhetsupplevelse på Historiska, har hon mött upp i utställningen som med snabba ryck monteras ned framför våra ögon, knappt ett dygn efter att den stängde dagen innan. Näst på tur är Örebro slott, där Häxor öppnar 29 maj. Minst fyra museer och slott står därefter på tur.

Och det är publiksuccén som Åsa Marnell och Anna Westerberg Davidson vill fokusera på, att Häxor – oavsett skeptiska kritiker – har lett till en tillströmning av besökare som ingen av dem upplevt under sina år på museet.

– Vi vill sätta Historiska museet på kartan. Det är därför som vi har utställningen här, säger Åsa Marnell.

Sammantaget är det över 91 000 personer som sett den sedan öppningen i början av december, vilket motsvarar en ökning i besök med 65 procent jämfört samma period året innan.

– Jag har jobbat här sedan 2010 och under den tiden finns det ingen tillfällig utställning som kommit nära. Det är absolut publikrekord, säger Anna Westerberg Davidson.

På Kalmar slott riktades utställningen mer till barn men Historiska museet satte en tioårsgräns.

– Vi visste redan från början att vi vill ha en lite vuxnare målgrupp, för det är den vi vill nå. Inte barnfamiljerna, som redan kommer hit. Vi är inne i en förändringsresa och det här är en del i det, säger Åsa Marnell och tillägger att målet är 300 000 besökare år 2028.

Hur kan en utställning som Häxor bidra till det?

– Vi har en vision att vi vill förena människor genom tid och rum. Och vad den här utställningen har gjort, förutom att dra många besökare, är att engagera dem på ett helt fantastiskt sätt som jag inte har sett här tidigare, säger Anna Westerberg Davidson och fortsätter:

– I rummet som handlar om pojkarna som tvingades att peka ut häxor, och som blev torterade om de inte gjorde det, där hör man hur folk blir berörda och pratar om vad som händer i dag, hur barn blir utnyttjade av gängkriminella till exempel.

Så ni tycker att utställningen lyckas koppla historien till samtiden?

– Ja det skulle jag säga. Vi vill ju vara modiga och det tycker jag att vi har varit – genom att våga satsa på en sådan här stor utställning, tro på temat, bygga rum i rummet, tillåta ny AI-teknik, föra samman konst och historia… det är sådant som vi behöver göra mer. För det vi vill, är att göra historia betydelsefullt för fler, säger Åsa Marnell.

Häxor innehåller både fiktion och fakta. Intill de AI-genererade fantasibilderna, i delen som heter ”myter och fantasier”, finns en monter som bland annat rymmer döskallar, en spåkula, blodiga knivar och en revolver. Allt rekvisita. Medan svartkonstbibeln, i ett senare rum, alltså är original från sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal.

En recensent skriver att hon blir misstänksam mot allt hon ser och att det inte kan vara en bra förutsättning för en historisk utställning. Vad svarar ni på det?

– I inledningstexten stod det att bilderna är gjorda med AI. Att det här är en overklig, verklig utställning, säger Åsa Marnell.

Men vad tänker du om att vissa besökare haft svårt att skilja på vad som är på riktigt och inte, i en av montrarna till exempel?

– Vi vill ju att det här ska vara en upplevelsebaserad utställning, att man ska känna någonting och bli omsluten. Och i den här utställningen så har det uppenbarligen blivit en sorts kompromiss, att det inte är helt tydligt för alla vad det är. Det är jag medveten om.

Är det problematiskt?

– Jag tycker det är synd när människor ser det här kuriosakabinettet och tror att det är museiföremål. Där satte vi också dit en vepa med rubriken ”myter och fantasier”, så det var mer otydligt från början. Men hur mycket ska vi ändra? Jag tycker inte att vi skulle gjort mer. Utan jag tycker det är väldigt tydligt, det som står på första introskylten, att allt man läser är fakta och alla bilder är fiktion. Sen är det ju alltid så att besökare lär sig på olika sätt och läser olika saker, säger Åsa Marnell.

Anna Westerberg Davidson tillägger att det som gjorts i Häxor är en konstnärlig gestaltning – och att det är något som alla museer gör.

– I vår forntidsutställning har vi ju foton på kvinnor och män som är klädda som stenåldersmänniskor. Nu har vi gestaltat historien med hjälp av AI. Att ha konst och samtidskonst i våra utställningar, det är varken nytt för Historiska eller för museibranschen. Om vi skulle ha lappar överallt där det stod ”det här är inte på riktigt”, då förtar man upplevelsen.

Kunde ni gjort något annorlunda, apropå att ni lade till den där vepan?

– Vi hade diskussioner i början om vi skulle sätta upp en skylt inne i rummet med de svartvita fotona, att det här inte är riktiga fotografier. Men där landade vi i att, nej, den vepan utanför, det räcker. Vi ska inte bli ängsliga i det här och lappa upp allt. Vi tror på det här. Och det är fler som hört av sig och sagt hur fantastisk utställningen är, än som tycker att den är problematisk och att man känner sig lurad, säger Åsa Marnell.

Men det finns de som känt sig lurade?

– Ja, men man får komma ihåg att det är en vandringsutställning. Vi är inte producenter. Och att börja addera, det hade vi varken ekonomiska möjligheter eller resurser till.

Samtidigt har den visats inom era väggar?

– Ja och vi är jättenöjda. Vi och jag står för den till hundra procent.

Anna Westerberg Davidson nickar.

– Jag tänker på en besökare jag pratade med häromdagen, en äldre farbror som sade att det här var något helt annat än att läsa om det som hände i en bok. Att han nu kom nära de här människorna, att han förstod dem. Att det kändes mer på riktigt. Jag tänker att det är det som har varit framgången. Att vi inte dragit linjer till samtiden, som vi ofta gör. Utan att man får känna själv, att så här är det också nu, med mäns våld mot kvinnor, barn som utnyttjas, fake news… man behöver inte skriva folk på näsan.

Apropå fakta och fiktion, finns det någon gräns för vad ni inte skulle ta in? Skulle en utställning hos er kunna vara helt uppdiktad, som Aquanauts?

– Så länge en utställning gör att människor känner att historia är betydelsefullt för mig, då tycker jag att det är legitimerat att den kan vara i det här huset, säger Åsa Marnell.

Använde åtta olika program

Häxors konstnärliga ledare, Pompe Hedengren, har arbetat med bilderna till utställningen i två år. För projektet studerade han 1600-talets klädedräkter ihop med en kostymör specialiserad på historiska kläder. För var och en av de 80 bilderna som valdes ut har han använt sig av åtta olika program: Midjourney, Discord, Photoshop, Snapseed, Topaz, Indesign, Acrobat och Premiere. Av dessa är det Midjourney och Photoshop som använder AI. Pompe Hedengren kallar sina bilder för ”promptografier”, ett begrepp som syftar på att de är resultatet av en kombination av AI och mänsklig kreativitet.

Källa: Historiska museet