Emily Drabinski väntar på trappan till Brooklyns pampiga huvudbibliotek. Utomhus, trots den fuktiga hettan. Biblioteket är numera hennes närmaste, bara en snabb färd längs Prospect parks trädomslutna cykelstråk. Uppväxt i staden Boise i Idaho flyttade hon till New York i tjugoårsåldern där hon utbildade sig till statsvetare och bibliotekarie. En kombination – av bibliotek och politik – som tagit henne hela vägen till ordförandeposten för branschorganisationen ALA, American Library Association.
Då, när hon för tre år sedan kampanjade för att den nationella biblioteksföreningen skulle satsa mer på kårens arbetsvillkor, visste hon förstås inte vad den sorglösa tweet hon skrev när hon valdes skulle få för betydelse. Så vi börjar, i stadsbibliotekariens stiliga arbetsrum som vi fått låna för intervjun, med övertygelsen hon hade med sig: att ALA borde fokusera mer på bibliotekarierna.
– När jag inledde min kampanj var arbetsvillkoren för bibliotekarier i USA riktigt dåliga. Det var precis efter pandemin, då många bibliotek tvingats hålla öppet trots att man saknat saker som munskydd och skyddsglas. Så jag tyckte att ALA, som framförallt varit en förening för biblioteken, behövde ta starkare ställning för bibliotekarierna, organisera dem.
Du har själv lång erfarenhet av fackligt arbete, vad betydde det?
– Jag har varit med om en strejk. Jag har varit med om en lockout. Det här är erfarenheter som övertygat mig att det bästa sättet att lyckas genomföra saker är att vi organiserar oss kring de frågor vi bibliotekarier bryr oss om. Som jämlikhet, lika möjligheter, tillräckliga resurser och att alla har tillgång till biblioteket.
Utöver förbättrade arbetsvillkor går Emily Drabinski till val på krav på att stärka finansieringen av landets bibliotek. Hon vill också se en bättre representation av minoritetsgruppers berättelser på bibliotekshyllorna, och utlovar ett intensivt arbete mot den bokcensur som spridit sig som en löpeld över landet.
Visionerna går hem bland föreningens medlemmar och juni 2022 väljs hon till ordförande för ALA, enligt praxis ett år innan det årslånga mandatet ska ta vid. Men ett glädjens utrop på Twitter, när valutgången offentliggjorts, tar oanad fart.
”Jag kan bara inte tro att en lesbisk marxist som tror på kraften i kollektiv organisering och att den kan användas för en bättre värld är tillträdande ordförande för @ALALibrary”.
Så lyder tweeten, som får det konservativa USA att mobilisera. Som får såväl Montanas som Texas delstadsbibliotek att lämna ALA och högerkonservativa aktivistgrupper, som Moms for Liberty (som startar Moms for Libraries), att pressa på för att fler delstater ska gå samma väg och för Emily Drabinskis avgång.
Efter året som ordförande för American Library Association är Emily Drabinski ett välkänt ansikte i den amerikanska biblioteksvärlden.
Foto: Rebecka Gordan
Hon får ALA:s fulla stöd, men när mandatåret tar vid i juni 2023 är det kritiken mot biblioteksföreningen hon först och främst behöver parera. När vi ses i mitten av juli har det gått två veckor sedan det årslånga förordnandet tog slut. Ännu har hon inte riktigt landat.
– Det har varit ett väldigt tufft år. Jag är med i ALA för att verka för rätten att läsa. Under min mandatperiod började folk som vill inskränka den rätten att attackera föreningen – utifrån mig som person.
Så har det inte varit under tidigare ALA-ordföranden?
– Nej, det verkar som att det började med mig. Jag råkar vara lesbisk och är öppen med det sedan länge. Jag är också en del av den politiska vänstern. Och det här två sakerna gjorde mig till en måltavla för högern. Som sedan riktade siktet mot alla landets bibliotekarier.
Emily Drabinski tystnar där vi sitter vid det blankpolerade mötesbordet, tillägger:
– Jag minns att jag pratade med några bibliotekarier i Alabama som sade att det inte gick en vecka från dagen jag tillträdde utan att de fick ett telefonsamtal där man frågade om de också var lesbiska marxister. Riktiga trakasserier alltså. Och när du som person utnyttjas för att så splittring mellan människor blir det svårt att vara en enande kraft. Det har verkligen varit utmanande.
Hur hanterade du allt det här?
– Jag fortsatte. Och jag reste väldigt mycket.
Här sprider sig bokcensuren – färska exempel från fyra delstater i USA
I Utah har politikerna pekat ut 13 böcker som måste plockas bort från alla offentliga skolbibliotek och skolor. Listan bygger på en delstatslag som trädde i kraft i början av juli och som ska stoppa böcker som anses vara pornografiska eller oanständiga. Utah blir därmed först ut att på delstatsnivå förbjuda ett antal boktitlar från samtliga offentliga skolor.
Även i Idaho gick en lag igenom i juli som ska skydda barn från böcker som anses obscena eller oanständiga. Lagen gör det möjligt för föräldrar att stämma folkbibliotek som inte, inom sextio dagar, flyttar de anmälda böckerna från barn- till vuxenavdelningen. Beslutet har fått många mindre bibliotek att införa en 18-årsgräns, då man saknar resurser eller det utrymme som lagen kräver.
I juni införde South Carolina ett av USA:s hårdaste bokförbud, som möjliggör att en mängd titlar i såväl offentliga skolbibliotek som folkbibliotek kan komma att tas bort. Lagstiftningen kräver att litteraturen ska vara ”passande för barnets ålder”, vilket fått kritiker att oroa sig för att klassiker som Romeo och Julia kommer att förbjudas från delstatens skolbibliotek.
För närvarande är Florida delstaten med flest anmälda titlar, enligt amerikanska PEN. I april justerades dock Floridas kontroversiella lag från 2022, som tillät vem som helst att be en offentlig skola ta bort titlar från klassrum eller skolbibliotek. Den anmälda titeln i fråga fick inte stå på hyllan förrän skolan svarat. Den nya versionen av lagen begränsar den som inte har barn i ett visst skoldistrikt till en anmälan av en titel per månad och distrikt.
Under året som gått har Emily Drabinski besökt 32 delstater och hållit över sextio öppna föreläsningar. Bara en gång kom det demonstranter, det var två personer, som snart anvisades till den intilliggande parkeringsplatsen av hotellets väktare.
– Vi reste till delstater där jag kan ses som samhällets främsta fiende, till Kansas, West Virginia och Texas. Och överallt togs jag emot med värme av bibliotekarierna. De behövde träffa mig, och jag dem.
Vad betydde det, att ni sågs?
– Om vi inte pratar med varandra är risken stor att vi börjar tror på andras bild av vilka vi är. Men träffas vi kan vi förstå varandra – vilket också är grunden för den fackliga rörelsen. Så det vi behöver fundera över, som jag ser det, är hur vi ska föra samman människor. Det är vad jag tänker mest på just nu.
Hur har du resonerat kring din egen säkerhet det här året?
– Folk har varit väldigt oroliga för mig, över att något ska hända. Och det är vad de här krafterna vill, att vi ska vara rädda. Att vi ska lägga pengar på att skydda oss, på väktare och polis. Men jag tror faktiskt inte att ett vapen på plats någonsin kommer hjälpa. Det finns långt fler bibliotekarier än våldsbenägna högerdårar därute. Men jag är rädd att vi börjar tro på deras retorik.
På vilket sätt?
– Ta bokcensuren. Om vi går till statistiken visar det sig att ingen vill förbjuda böcker. Allmänheten är emot det. Undersökning efter undersökning. Folk litar på besluten som deras bibliotekarier tar, vilket är vad det här handlar om.
På plats i stadsbibliotekariens ekinfattade arbetsrum. Brooklyn Central Library är den filial Brooklynbon Emily Drabinski bor närmast. ALA:s huvudkontor, som hon rest till många gånger under året, ligger i Chicago.
Foto: Rebecka Gordan
Bokcensuren ja. ALA har sedan 1990 fört statistik över anmälda boktitlar, siffror som skjutit i höjden på senare år. 2021 handlade det om 1 858 unika titlar, 2022 var det 2 571 titlar och förra året låg den siffran på 4 240 titlar, en ökning med 65 procent från året innan. Sammantaget var 47 procent av de anmälda böckerna skrivna av, eller handlade om, HBTQI- eller BIPOC-personer, en förkortning för ”black, indigenous, people of color”.
– Jag tror aldrig att det varit så här illa. Åtminstone inte sedan McCarthy-erans kommunistskräck på 1950-talet. Och det är inte bara böckerna. I Idaho har man infört en ny lag där den bibliotekarie som inte flyttar material från barnavdelningen till vuxenavdelningen när någon ber om det riskerar böter om 250 dollar. Och det oavsett om man vägrar eller helt inte kan flytta böckerna på grund av platsbrist. Vi ser liknande lagstiftning i Missouri, Texas, Florida och South Carolina.
Det här, fortsätter Emily Drabinski, visar att censuren inte bara är ett problem som berör bestånden utan som också undergräver bibliotekariernas professionella integritet och auktoritet.
– Pratar vi arbetsmiljö är det egentligen ett större problem att våra sociala skyddsnät faller sönder, vilket leder till avgrundsdjupa ekonomiska orättvisor där biblioteket blivit det sista offentliga rummet för folk.
– Samtidigt är allt sammanlänkat. Att som bibliotekarie stå upp för det du tror på kan leda till avsked. Och förlorar du jobbet i ett land som USA förlorar du din sjukförsäkring och allt som är länkat till den. Så nummer ett är att vi inte kan ha den här modellen där din hälsa är kopplad till din anställning. Och att vi behöver fackförbund som kan skydda människor om de utsätts för den här typen av hot, säger Emily Drabinski och tillägger att det där sista är något som hon säger som privatperson, eftersom branschorganisationen ALA inte tar ställning kring facket.
Skriver bok om fackligt arbete för bibliotekarier
Namn: Emily Drabinski.
Aktuell: Just avslutat sin mandatperiod som ordförande för USA:s nationella biblioteksförening ALA.
Gör: Professor på bibliotekshögskolan i Queens där hon forskar om politiken bakom katalogiseringen av titlar på bibliotek. Skriver på en bok om fackligt arbete för bibliotekarier.
Karriär: Universitetsbibliotekarie, Sarah Lawrence College samt Long Island University. Tillförordnad chefsbibliotekarie samt bibliotekarie med fokus på normkritisk pedagogik, City University of New York. Suttit i flera kommittéer och arbetsgrupper inom ALA. Sitter för närvarande i dess styrelse.
Fackliga uppdrag: Varit representant för fackförbundet AFT som samlar offentliganställda, som sjuksköterskor, lärare och bibliotekarier. Var 2016 med om den första lockouten på en högre utbildningsinstitution i USA:s historia. Avstängningen av 400 anställda vid Long Island University pågick i tolv dagar, då de varken hade tillgång till mejlkonton eller sjukförsäkringar:
”Våra krav handlade både om arbetstider och löner, framförallt för tim- och deltidsanställda. Att vi lyckades få ledningen att återvända till förhandlingsbordet tror jag handlade om att vi var så välorganiserade. Vi var helt enkelt så många fackligt anslutna att vi var starkare än dem”, säger Emily Drabinsky.
Den överhängande risken att bli avskedad med allt vad det innebär leder också till självcensur, fortsätter hon, inte minst för att lagstiftningen på många håll är så vag.
– I Idaho säger lagen att du inte får exponera minderåriga för böcker som är skadliga för dem. Men vad innebär det? Du kan läsa lagen strikt som att allt som berör homosexualitet är skadligt. Men du kan också tolka lagen som att förbudet gäller beskrivningar av sexuellt begär. Vilket leder till osäkerhet, som i sin tur bäddar för självcensur.
Vad har du, som ALA:s ordförande, vidtagit för åtgärder för att motverka den här utvecklingen? Vad har varit viktigast?
– Något som ALA ändå gör bra är att samla folk. Vi har ordnat konferenser för bibliotekschefer från alla delstater och sektorer, workshops i kriskommunikation och i hur man kan prata med allmänheten, nå fram till lagstiftare och samla lokalt stöd när bibliotekets beslut ifrågasätts. Vi har utbildat minst en bibliotekarie i varje delstat i lagstiftningen som rör informations- och yttrandefrihet.
På tal om att föra samman människor och din tro på facket: i USA är bara en av tio anställda med i ett fackförbund – men bryter man ut bibliotekarierna står de för en högre andel, kring 23 procent. I Sverige är bilden liknande, med en klart högre anslutningsgrad bland bibliotekarierna. Varför tror du att det är så?
– Bibliotekarier är bra på organisering. På att ordna böcker alfabetiskt, men också på att samla människor. Det är vad vi gör, varje dag. Vi bygger program, ordnar kurser och bjuder in lokalsamhället. Vi försöker alltid nå fram till dem som lämnats ute, se till att alla inkluderas. Så om vi ser på facket som en sammanhållande kraft på arbetsplatsen – det är vad vi bibliotekarier gör bäst. Så att vi har högre anslutningsgrad än andra, det förvånar mig inte.
I juli var temat sport i Brooklyn Central Librarys nya avdelning för roterande ämnen, där såväl pekböcker som romaner ingår. Barn- och ungdomstitlar är de som oftast utsätts för censurförsök.
Foto: Rebecka Gordan
Det är snart dags för oss att lämna vårt Mad Men-stiliga mötesrum, för en bild i bibliotekets ikoniska huvudentré. Om ett par timmar ska hon ta ett flyg till Frankfurt där hennes partner, som är historiker, ska föreläsa. För Emily Drabinski, numera även hon professor (på bibliotekshögskolan i Queens), väntar också höstens bokprojekt om fackligt arbete i biblioteksvärlden.
Men innan vi avslutar vill jag höra vad hon vill säga till sina kollegor i Sverige, där trenden verkar gå, om än i mindre skala, åt samma håll som i USA. Vad är hennes viktigaste råd?
– Tänk framåt, och ta utvecklingen med folk som vill förbjuda böcker på allvar. Jag tror att det är lätt, även i delstater som New York, att tänka att det inte kommer hända här. Att det inte blir så farligt som där. Men det kan det. Och då är det bättre att vara förberedd.
– Sedan tror jag på att lära av andra branscher och organisationer som delar vår oro och våra övertygelser, att kroka arm med dem. Här måste vi se till att vi inte fastnar vid frågan om förbjudna böcker. Jag tror att det är en fälla vi fallit i här i USA, att vi pratat så mycket om censur, men inte om budgetar.
Förklara hur du tänker!
– Har du ett välfinansierat bibliotek som möter invånarnas behov och som därmed har lokalsamhällets stöd – det biblioteket är svårt att ge sig på. För om någon utomstående säger att ni indoktrinerar barn att bli homosexuella, det kommer ingen tro på, eftersom invånarna har gjort biblioteket till sitt.
– Så jag menar att den systematiska underfinansieringen av biblioteken har tagit oss hit, där vi i dag inte har det breda stöd som vi annars kunde haft. Ett stöd som vi behöver, för att försvara biblioteken.
