Debatt: Det finns inga magiska skolbibliotekarier 

Så länge skolbibliotekarier anses vara magiska betyder inga satsningar någonting. Vad skulle resurser åstadkomma som inte magi redan löser? Det skriver Eric Haraldsson, skolbibliotekarie.

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

Visst är det mysigt med skolbibliotek hörni?

Och skolbibliotekarier, visst är de helt underbara? Med fjärilsvingar och trollspö trippar de mellan hyllorna och strösslar sitt älvstoft över barnen som genast drabbas av en lika eftertrycklig som omedelbar läslust. Skolbibliotekarien läser sagor, boktipsar, vet var varenda bok i biblioteket står och, dessutom, om den är rätt för just dig. Visst är skolbibliotekarier helt magiska?

Ungefär så ser bilden av oss ut. Hela vägen upp till kulturministern som i Magasin K citeras med ”Utbildade bibliotekarier är magiska, det är ingen tvekan om det.”

Jag kan inte lasta kulturministern alltför tungt för det. Eller jo, det kan jag förstås, men då blir tonen så konfrontativ och jag vill ju nå fram med något här. Kulturministern är dock inte ensam om sin bild. Den är gjuten, cementerad och stelnad sedan länge. Vi skolbibliotekarier bär dessutom själva en rejäl del av skulden. Undertecknad inkluderad.

 

Eric Haraldsson

Eric Haraldsson, skolbibliotekarie.

När jag efter fyra års universitetsstudier erhållit min magisterexamen inom Biblioteks- och informationsvetenskap kände jag en stor osäkerhet. Vad var det egentligen jag skulle kunna? Visste jag någonting egentligen? Vad var ens ett bibliotek? I det läget, under det första stapplande vikariatet, var det där magiska halmstrået så otroligt frestande att greppa efter. Att omfamna.

”Kan du inte komma och boktipsa lite om andra världskriget-böcker på tisdag nästa vecka?” frågade SO-läraren. Och jo, det kunde jag såklart! Jag hade förstås ingen arbetstid för att läsa in mig och det var redan torsdag. Men jag var ju magisk! Magin bestod i att jag lade ungefär tolv timmar av min helg på att obetalt läsa sex böcker om andra världskriget. Men bokpratet gick bra. Illusionen var intakt. Tadaaa!

Många av oss håller på så där, mest hela tiden. Är till lags. Ställer upp. Gör avkall. Framstår som magiska. Fast vi inte är det.

För precis som när man går och tittar på en trolleriföreställning så har det där skenbart magiska egentligen en helt naturlig förklaring, nämligen enträget arbete av kompetenta yrkespersoner. Ledsen att behöva avslöja det, jag vet att det aldrig är lika kittlande med trolleri när tricket väl röjts.

Bakom den magiska dimridån finns nämligen skolbibliotekarier som vårdar bestånd, bygger relationer, planerar undervisning, gör upp strategier kring måluppfyllelse, fortbildar, utbildar och utvärderar. I samspel med rektor, lärare, elevhälsa, studievägledare, stödfunktioner och alla andra som behövs för att skolornas elever ska må så bra som möjligt och kunna lära sig så mycket det över huvud taget bara går.

Det är detta som är skolbiblioteksverksamhet, med skolbibliotekarien som en tvärvetenskaplig akademiskt skolad expert kring att omvandla informationsbehov till kunskap.

Magi finns nämligen inte. Det vet alla, egentligen. Inklusive kulturministern. Ändå är det där vi hamnar.

Magi finns nämligen inte. Det vet alla, egentligen. Inklusive kulturministern. Ändå är det där vi hamnar. Skolbibliotekarier är magiska. Och det har börjat gnaga i mig. För jag misstänker att det är ett sätt att slippa ta tag i skolbiblioteksfrågan. Så länge skolbibliotekarier är magiska betyder inga satsningar någonting. Vad skulle resurser åstadkomma som inte magi redan löser? De faktiska problemen kring barns och ungdomars läsning döljs bakom sockervaddsrosa moln och skimrande draperier.

Det är ett osynliggörande av min profession och min kompetens.

Det är en härskarteknik.

Skolbibliotekarier är inte magiska, men om deras kompetens inkluderas i skolans verksamhet på ett genomtänkt och målmedvetet sätt så får skolans elever större möjligheter att utvecklas till skickliga läsare, till informationskunniga och kritiska undersökare och till medvetna och empatiska medborgare.

Visste jag inte bättre skulle jag tycka att det lät som magi.

Eric Haraldsson, skolbibliotekarie

Ämnen i artikeln:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev


Kraven på kommunikatörerna

Annons:
DIK annons
Annons:

Aktuella ämnen: