En gång i tiden hade inte alla skolor skolbibliotekarier. Ja, det är sant, du läste rätt. Du förstår, det var i början på 20-talet, för länge sedan nu, som många skolor bara hade ett rum med böcker. Man kallade rummen för skolbibliotek ändå, visst låter det knasigt? Lyssna noga nu! Regeringen tillsatte en utredning för att undersöka hur det såg ut på skolbiblioteken runt om i Sverige. Den hette Skolbibliotek för bildning och utbildning.
Man visste redan då att om en skola hade en fackutbildad bibliotekarie ökade möjligheterna för eleverna att stärka både språket och den digitala kompetensen. Ändå var det så svårt för vissa kommuner, rektorer och skolor att förstå. De trodde helt enkelt att ett rum med böcker skulle kunna hjälpa eleverna.
Det var till och med lag på 20-talet att det skulle finnas skolbibliotek! Det stod i skollagen att “Alla elever i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska ha tillgång till skolbibliotek” (2 kap. 36 § skollagen). Ändå fanns det skolor och kommuner som under början av tjugotalet helt tog bort sin skolbiblioteksverksamhet.
Det fanns något som hette Skolinspektionen, men de kontrollerade inte så ofta just skolbibliotekens verksamhet.
Ja, det låter ju helt tokigt. Inte för att det fanns några speciella skolbibliotekskontrollanter. Eller, det fanns något som hette Skolinspektionen, men de kontrollerade inte så ofta just skolbibliotekens verksamhet. Så även om man som skola inte följde lagen, så åkte man ju inte i fängelse direkt. Idag har vi svårt att förstå att skolor och kommuner tog bort eller avstod från att ha skolbibliotekarier. Idag har vi ju minst en skolbibliotekarie och biblioteksassistent på varje skola, hur liten eller stor den än är. Det är ju självklart om skolbibliotekarien ska kunna samarbeta med lärarna, planera, genomföra och utvärdera utifrån målen i läroplanen på ett likvärdigt sätt och samtidigt ha öppet i skolbiblioteket. Jag vet faktiskt inte hur de lyckades med det här förr i tiden?
Ändå valde många skolor att låta lärare och fritidspedagoger bemanna skolbiblioteken. Ungefär som att låta en polis vara brandman.
Det som var riktigt konstigt på 20-talet var att det var stor brist på lärare och fritidspedagoger i skolan. Ändå valde många skolor att låta lärare och fritidspedagoger bemanna skolbiblioteken. Även fast de inte var bibliotekarier! Ungefär som att låta en polis vara brandman. Det är kanske det svåraste att förstå. Och eftersom det var så många som inte hade rätt utbildning för att arbeta i skolbiblioteken fick inte heller skolbiblioteken så hög status. Det påverkade såklart också de som var utbildade bibliotekarier i skolbiblioteken. För om man kunde låta vem som helst bemanna ett skolbibliotek, ja då kändes ju inte verksamheten som skedde där heller varken särskilt viktig eller prioriterad.
Maria Schedvin, skolbibliotekarie.
Därför är jag så glad att när jag nu går i pension ser en skolbiblioteksverksamhet runt om i Sverige som är likvärdig. Under de senaste 30 åren har skolor bemannat sina skolbibliotek med fackutbildade bibliotekarier och biblioteksassistenter. De har anslag som är rimliga och anpassade efter elevantalet. De ingår som en självklar del i skolans systematiska kvalitetsarbete och är en självklar del av skolan och därför angeläget. Jag är extra glad för att rektorsutbildningen så tydligt lyfter skolbibliotekens roll och funktion och att lärarutbildningen är en självklar samarbetspartner med bibliotekarieutbildningen.
Det hade aldrig gått utan utredningen Stärkta skolbibliotekarier som genomfördes 2030. Den specificerade vidare hur många elever per skolbibliotekarie som ska finnas på en skola och drev igenom starkare kriterier för vad Skolinspektionen skulle granska. Det handlade ju inte bara om rummet skolbibliotek utan om hur skolbibliotekariens arbete bidrog till att öka elevernas måluppfyllelse, stärka värdegrundsarbetet och skolans demokratiska uppdrag i nära samarbete med lärarna.
Maria Schedvin, skolbibliotekarie.
