Sedan jag arbetade mitt första kvällspass i en museientrédisk för nästan tjugo år sedan har många olika delar av museernas verksamhet digitaliserats; vissa mer, vissa mindre.
Den traditionella museiutställningen med sina föremål, montrar och väggtexter har påverkats förvånansvärt lite av samhällets digitala förändring. Visst förekommer fler skärmar och projektorer i dag och föremålstexterna hittas ibland i en pekskärm istället för som folietext, ibland till och med i besökarens egen telefon. Utvecklingen bromsas av att digital teknik åldras snabbt i förhållande till utställningarnas förväntade livstid och underhållsbudget.
Ambitiösa satsningar på omslutande digitala upplevelser och besökarstyrd interaktion förekommer, men främst i tillfälliga utställningar. Förutom att vara spännande besökarupplevelser pekar de också ut vilka tekniska lösningar som efter ytterligare några års teknikutveckling kan användas av fler museer. Webbaserade pekskärmar och audioguider har gått från att vara svåra att producera och administrera till att bli standardkomponenter. Projection mapping, VR-lösningar och RFID-styrda interaktioner är i nuläget begränsade till de största och dyraste utställningsproduktionerna men kan inom några år förhoppningsvis användas av fler.
Desto mer har hänt när det gäller museernas renodlat digitala verksamhet. Grunden i detta är det ständigt pågående arbetet med att digitisera och tillgängliggöra museernas samlingsinformation. Enligt en aktuell sammanställning har åtminstone 91 svenska museer publicerat (delar av) sina samlingar digitalt. Från att ha behövt lösa publiceringsfrågorna själva kan många nu webbpublicera samlingarna direkt ur samlingsförvaltningssystemet. Trots de stora summor som satsas på fortsatt digitisering av kulturarvet är det dock få museer som har möjlighet att påverka hur samlingarna presenteras för publiken; experiment med datavisualisering och ”generösa” användargränssnitt som inbjuder till nyfikenhetsstyrt utforskande förekommer endast i undantagsfall.
Från att ha varit en marknadsföringskanal har inläggen gradvis ändrat ton och är numera snarare en mix av traditionell reklam, PR och kunskapsförmedling.
Den enskilt största förändringen över de senaste tio–femton åren är hur självklart det blivit att publicera digitalt innehåll på externa plattformar och tjänster. De främsta exemplen på detta är förstås sociala medier. Att löpande lägga ut innehåll på Facebook och Instagram tillhör idag museernas basverksamhet. Från att ha varit en marknadsföringskanal har inläggen gradvis ändrat ton och är numera snarare en mix av traditionell reklam, PR, ”content marketing” och kunskapsförmedling utifrån museernas ämnesområden och samlingar. Någon större diskussion om etiska aspekter av att vara beroende av kommersiella, algoritmiskt styrda plattformar för att nå sin publik lyser dock med sin frånvaro.
Digitala samlingar är här för att stanna. Det blir enklare och enklare att webbpublicera, vilket jag tror och hoppas leder till att fler och mindre institutioner har möjlighet att utöka sin digitala närvaro. Lägg därtill att museisektorn har höga förhoppningar om riktade anslag till massdigitisering av samlingarna – framtiden får utvisa om det blir verklighet.
Aron Ambrosiani, digital producent på Nordiska museet.