Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
När Napoleon Bonaparte tog makten i Frankrike år 1799 utsåg han sig själv till förste konsul, vilket i praktiken gjorde honom till envåldshärskare. Ett par år senare adderade han ”på livstid” till sin titel, men det tillfredsställde ändå inte riktigt hans fåfänga.
Kung kunde han inte gärna bli, de stod lågt i kurs i Frankrike vid den här tiden, så Napoleon bestämde sig för empereur – kejsare.
Kröningen i Notre Dame 1804 var ett politiskt teaterstycke regisserat för att ena landet och markera början på en ny storhetstid. En total makeover av hela hovorganisationens titlar och kläder förkunnade för omvärlden att nu var det Napoleon som var trendsättaren.
Galauniformer i silkessammet togs fram, men mest nyskapande var den dagliga uniformen – lilla uniformen – som fick nya djärva snitt, skurna som en frack med ett överdåd av silverbroderier på fint ylle. Alla avdelningar vid hovet hade olika färger – grönt till hovjägarna, ljusblått till stallmästarna, karmosin till hovmarskalkarna och rött till kammarherrarna.
Totalt fanns cirka hundra kammarherrar som ordnade teaterföreställningar och konserter vid hovet, varav sex arbetade samtidigt som ett slags festfixare. De var inte tjänstefolk, utan adliga eller på andra sätt framstående män som uppträdde som tjänare för att få sola sig i kejsarens glans.
Så vart tog alla dessa praktfulla hovuniformer vägen när Napoleon mötte sitt Waterloo? Några har förmodligen malarna ätit upp, andra har blivit maskeradkläder eller hamnat i kostymförråd som teaterrekvisita.
Av originalrockarna finns färre än tio bevarade, av den dagliga röda kammarherrerocken bara en. På gåtfulla vägar tog den sig norrut.
***
2014 flyttade Textilmuseet i Borås till sina nuvarande lokaler och blev en del av Textile Fashion Center. 35 000 föremål packades ner i lådor och fortfarande, tolv år senare, är inte alla uppackade.
Det arbetet ägnar sig Viktoria Holmqvist och Therese Holmgren åt när de har tid över. De är intendenter på museet med inriktning på textil och kläder och betade i våras av låda efter låda.
I en låda med ömtåliga och sköra plagg som inte ska hänga på galge hittar de en röd rock som förbryllar. Ett vackert klädesplagg kan de konstatera, men frågetecknen är fler än de tvärsäkra svaren.
Rocken finns inte i databasen, men registerkortet berättar att det är en ”frackrock av rött kläde med rika silverbroderier: eklöv och palmer, runtom, på ståndkragen och längs sprundet, klädda knappar med silverbroderier, skärt sidenfoder.”
Där finns också upplysningen att museichefen Gunnar Blomberg kring sekelskiftet 1900 hade köpt den av en viss C.M. Lundberg, ledamot i stadsfullmäktige och färgerifabrikör, som hävdade att plagget tillhört borgmästaren i Borås. ”Sin vana trogen ljög han för att göra varan mer begärlig”, noterar den luttrade museichefen på en lapp som låg i lådan.

Så här beskriver intendenterna Viktoria Holmqvist och Therese Holmgren rocken på Digitalt museum: ”Frackrock av rött kläde med rika silverbroderier längs framkanter, ståkrage, manschetter och sprund mitt bak. Broderierna i form av eklöv och palmer. Rocken konstruerad av två framstycken, två bakstycken och tvåsömsärmar. Nio klädda knappar med silverbroderier på höger framstycke. Rosa sidenfoder upptill och i ärmar, skört ofodrade.”
Foto: V. Holmqvist, Textilmuseet
– Vi kunde inte riktigt placera den. Vi gissade att den var från tidigt 1800-tal och förmodligen inte tillverkad i Sverige, berättar Viktoria Holmqvist.
– Den var väldigt stilig och välbevarad och vi undrade hur den hade hamnat i Borås. Vi diskuterade också om den kanske hade militära influenser, säger Therese Holmgren.
De fotograferar rocken, skriver en utförlig beskrivning till museets samlingsförvaltningssystem Primus. Innan de går hem måndagen den 27 april lägger de in bilderna och texten i Digitalt museum och trycker på publicera.
***
Några dagar senare får den norske uniformshistorikern Ola Johnsgaard Moen ett tips från en vän – på svenska Digitalt museum finns ett objekt som kanske intresserar honom. Tillsammans med den engelske kostymhistoriken Ben Townsend arbetar han på en bok om klädkulturen vid Napoleons hov och är på jakt efter nya fakta och försvunna uniformer.
– Jag kände igen den direkt. Det var sensationellt, ett vackert lyxobjekt i fantastiskt skick och en viktig länk i den europeiska kostymhistorien, säger han.
En dag i början av november har de två historikerna kommit till Textilmuseet i Borås för att beskåda rocken och träffa Viktoria Holmqvist och Therese Holmgren. Stämningen är uppslupen och förtätad när de vandrar runt den röda frackrocken. De pekar, beundrar och berättar.
– Utöver önskan om storslagen prakt var hela projektet ett sätt att stödja den inhemska textilindustrin som hade fått sig en ordentlig törn efter revolutionen, säger Ola Johnsgaard Moen.
– Napoleon ville att hans mannar skulle vara de bäst klädda. Han var ju trots allt kejsare, i övriga länder i Europa var de ju bara kungar. Tio år senare inspirerades Karl den XIV Johan och man kan fortfarande se spår av detta mode i hov-, diplomat och tjänstemannauniformer i Sverige, Norge, England och i flera andra länder, berättar Ben Townsend.

Ben Townsend, Viktoria Holmqvist, Therese Holmgren och Ola Johnsgaard Moen hade mycket att prata om när de synade den röda frackrocken från Napoleons hov.
Foto: Niklas Lindstedt
De två historikerna går i närkamp med plagget. De visar innerfickan som rymde ett litet block där alla som hade rätt att befinna sig i kejsarens hov fanns uppskriva. Och bak på skörten hade kammarherren sitt ämbetstecken, en nyckel som symboliserade att innehavaren hade tillträde till monarkens privata rum – till kammaren. Två sydda hål skvallrar om fästet för denna nyckel.
Mest anslående är silverbroderierna på framstycket, krage och manschetter. Fintrådiga eklöv berättar om styrka och långlivat arv, och vajande palmträd ska föra tankarna till segrar och fred.
– När den var ny måste silvret ha glänst i stearinljusens sken. Man kan tänka sig att kammarherren strålade som en vandrade diskokula, utbrister Ola Johnsgaard Moen entusiastiskt.
Hur detta fynd hamnade hos färgerifabrikör Lundberg förtäljer inte historien, men den röda frackrockens närmaste framtid börjar utkristallisera sig. Den kommer att presenteras i de två historikernas bok om klädmodet vid Napoleons hov och ledningen på Textilmuseet har redan signalerat att de vill att den ställs ut på museet framöver.
Men nu ska den slås in i silkespapper och packas ner i sin låda igen. De två intendenterna drömmer dock om en större turnerande utställning i Europa där Napoleons bevarade civila hovuniformer får mötas igen:
– Ben och Ola har satt in rocken i ett större sammanhang. Det vore underbart att få berätta den historien för en större publik, säger Viktoria Holmqvist.









