Den svenska arkivlagen från 1991 är inte anpassad efter det samhälle vi lever i idag. Den måste uppdateras. Flera av våra nordiska grannländer har redan moderniserat sin arkivlagstiftning, men Sverige halkar efter. Här har musei- och biblioteksområdena fått uppdaterad lagstiftning, men arkiven får vänta. Ändå vilar sektorn på en lag från en tid när internet var i sin linda.
2019 presenterades en statlig arkivutredning ”Härifrån till evigheten” med många bra förslag. Det har nu gått sju år sedan utredningen presenterades – och väldigt lite har hänt. Däremot har omvärlden inte stått still. Digital utveckling och ett förändrat säkerhetsläge ställer nya krav på arkiven såväl som deras medarbetare.
Arkivlagstiftningen måste uppdateras nu – och uppdragen för de olika aktörerna inom arkivområdet behöver tydliggöras. Vi efterlyser en lagstiftning som tydliggör, att syftet med lagen är att bidra till det demokratiska samhällets beständighet och utveckling.
”Även enskilda arkiv måste inkluderas i lagen, men fortsatt ha bestämmanderätt och äganderätt över sina bestånd.”
Lagen behöver dessutom tydliggöra att arkiven både är en del av kulturarvet och att arkiven ska bevaras, struktureras och förvaltas för att säkerställa rätten att ta del av allmänna handlingar för att tillgodose behovet av information för rättskipningen, förvaltningen och forskningen. Även enskilda arkiv måste inkluderas i lagen, men fortsatt ha bestämmanderätt och äganderätt över sina bestånd.
En uppdaterad lag räcker inte, hela arkivsektorn måste stärkas genom mer resurser. Det är också viktigt att arkivens medarbetare får tillräcklig fortbildning för att följa med i den snabba samhälls- och teknikutvecklingen. Arkivsektorn är sedan länge underfinansierad samtidigt som arkiven står inför stora utmaningar. Undersökningar visar att bara 12 procent av de som jobbar i arkivsektorn anser att den verksamhet de arbetar i har tillräckliga resurser. Dessutom dras arkivinstitutionerna, precis som många kulturinstitutioner, med mycket höga lokalkostnader. Det ger ett underkänt betyg till ansvariga politiker.
Särskilda resurser behövs också för att öka takten vad gäller digitisering och digitalisering av handlingar och kulturarv. Samt tydligare reglering kring den digitala förvaltningen och hur rätten till information ska säkras, nu och i framtiden. Att utvecklingen snabbas på är viktigt för att historiskt material inte ska gå förlorat – till exempel om minoriteters historia och villkor.
”Många som arbetar i arkivsektorn saknar förutsättningar för att skydda de fysiska och digitala arkiven mot förstörelse, intrång eller obehörig åtkomst.”
DIK:s undersökning visar även att många som arbetar i arkivsektorn saknar kunskap och förutsättningar för att skydda de fysiska och digitala arkiven mot förstörelse, intrång, tillgrepp eller obehörig åtkomst. För att stärka arkivsektorns beredskap för kris och krig behövs tydliga uppdrag, särskilt avsatta resurser, samt utbildning och övning för medarbetarna. Det är avgörande att arkiven inkluderas i kommuners och regioners beredskapsarbete för att trygga kritisk information som är nödvändig såväl under som efter en kris.
Arkiven har åsidosatts alltför länge. Nästa regering måste gå från utredning till handling: nu måste vi modernisera arkivlagen, säkra en långsiktig finansiering och rusta arkivsektorn för en osäker framtid. Ett land som inte tar hand om sina minnen riskerar att drabbas av minnesförlust.
Amanda Vesterlund,
Generalsekreterare, Svenska Arkivförbundet
Anna Troberg,
ordförande, Fackförbundet DIK
