Digitaliseringen har på många sätt möjliggjort en fantastisk utveckling, inte minst för kulturlivet. Den har vidgat människors frihet och gjort kulturen mer tillgänglig än någon tidigare generation kunnat föreställa sig. Men den har också förändrat förutsättningarna i grunden. Våra kulturvanor har både blivit mer individuella och globaliserade. När utbudet genom digitala tjänster och artificiell intelligens blivit närmast obegränsat, och samtidigt styrt av algoritmer, blir frågor om hur vi hittar, väljer och tillägnar oss kultur viktigare.
Samtidigt lever många kulturinstitutioner och kulturskapare under ekonomisk press. Kulturens affärsmodeller utmanas och konstnärers inkomster krymper till förmån för tech-bolagens. Statens budget har svårt att räcka till för de mest grundläggande saker som att hålla kulturens byggnader moderna, funktionella och öppna. Frågor om kulturens självständighet, finansiering och relation till politisk makt har fått förnyad aktualitet.
Den nya verkligheten ställer helt nya krav på kulturpolitiken. Vad behöver vi egentligen kulturpolitiken till i dag? Vilka uppgifter blir viktigare när samhället förändras? Vilka politiska reformer krävs för att möta de kommande decennierna? Det är sällan den kulturpolitiska debatten når sådana mer övergripande frågor.
”Vad behöver vi egentligen kulturpolitiken till i dag? Vilka uppgifter blir viktigare när samhället förändras?”
Ett sätt att närma sig de långsiktiga frågorna är att börja med människan snarare än med institutionerna. Tre ord kan hjälpa oss att fundera mer öppet kring kulturens roll: upptäcka, uppleva och utvecklas.
Att upptäcka handlar om att möta sådant vi tidigare inte känt till. Det kan vara barnet som för första gången får hålla i ett musikinstrument, den vuxne som börjar måla eller en bok som får oss att upptäcka en helt annan värld. Här är algoritmerna till mycket liten hjälp. Istället för att erbjuda mer av det vi redan känner till behöver vi fler öppna dörrar till det okända, ibland också en kunnig hand som visar nya vägar. Bibliotek, museer, offentlig konst, kulturskolor och folkbildning kan ge människor erfarenheter som de knappast skulle ha sökt på egen hand.
Att uppleva handlar om kulturens värde i sig. Vi läser inte romaner enbart för att bli klokare eller klara en skoluppgift. Vi går inte på konsert för att stärka demokratin. Vi ser inte film för att förbättra folkhälsan. Vi gör det för att vi vill beröras, roas, oroas, överraskas eller helt enkelt söka upplevelsen i sig. Men det kan också, som en bieffekt, leda till klokskap, folkhälsa och stärkt demokrati.
En kulturpolitik som tar detta på allvar måste värna det fria konstnärliga skapandet, också när det är smalt, experimentellt eller obekvämt och inte bärs av marknaden.
Att utvecklas handlar om hur kulturen kan bilda oss. Här finns en uppgift för kulturpolitiken som blivit särskilt viktig i vår tid. Tillgång till information och kultur är inte detsamma som förmågan att förstå och tillägna sig den. Att kunna spela upp vilken symfoni som helst i hemmet innebär inte i sig att man har fördjupat sin relation till musik. Att ha världslitteraturen i mobilen betyder inte att man har förmågan att läsa och förstå den.
”En kulturpolitik med bildningsambitioner måste utgå från människors frihet att själva forma sina liv.”
Bildning handlar om någonting mer än att samla kunskaper och upplevelser. Det handlar om att utveckla sin uppmärksamhet, vidga sina perspektiv, tänka självständigt och fördjupa sitt omdöme.
En kulturpolitik med bildningsambitioner måste utgå från människors frihet att själva forma sina liv. Men i ett samhälle präglat av informationsbrus, ständig uppkoppling och konkurrens om uppmärksamhet blir förutsättningar att fördjupa oss och låta oss förändras en allt viktigare fråga.
Dessa tre perspektiv kompletterar varandra. Att uppleva musik kan också innebära att upptäcka nya musikaliska världar och utveckla sin förmåga att lyssna. Den som börjar skriva för nöjes skull kan upptäcka ett nytt sätt att förstå sig själv. Den som besöker ett museum kan få en upplevelse som fortsätter att växa långt efter besöket.
Perspektiven visar också vilka frågor vi behöver ställa och vilket uppdrag en modern kulturpolitik behöver fokusera på.
Under stora delar av 1900-talet handlade kulturpolitiken om att demokratisera tillgången till kultur. Det är fortfarande viktigt. Kulturvanorna skiljer sig betydligt mellan olika utbildnings- och inkomstgrupper och mellan stad och landsbygd. Den gamla demokratiseringsuppgiften behöver revitaliseras och stärkas, men också kompletteras. Det är numera inte brist på tillgång som är utmaningen utan att kunna orientera i överflöd.
Sverige behöver en kulturpolitik som utgår från hur kulturens villkor förändrats genom digitalisering, globalisering, AI och nya kulturvanor. Den bör pröva om de kulturpolitiska målen och ansvarsförhållandena är ändamålsenliga och undersöka hur konstnärlig frihet, kvalitet, mångfald och långsiktig finansiering kan värnas.
Kulturpolitiken behöver dessutom komma in i och kroka arm med fler politikområden och ta större plats i samhällsdebatten. Skolan och arbetslivet, den digitala ekonomin, upphovsrätten, medierna och civilsamhällets villkor påverkar i hög grad människors möjligheter att ta del av och själva skapa kultur.
”Kulturpolitikens uppgift är inte att bestämma vilken kultur människor ska uppskatta eller vilka liv de ska leva.”
En ny regering måste därför ha en kraftfull kulturpolitik för förnyelse, men den bör också söka en bred politisk förankring. Vi önskar oss mer debatt om kulturpolitik, gärna ideologisk, men kulturens grundläggande institutioner och villkor behöver långsiktighet och måste kunna överleva skiften i regeringsmakten. Kulturlivets aktörer, forskare och företrädare för civilsamhället måste samtidigt ges möjlighet att bidra med sina erfarenheter och perspektiv.
Kulturpolitikens uppgift är inte att bestämma vilken kultur människor ska uppskatta eller vilka liv de ska leva. Den är att bidra till att fler människor får möjlighet att upptäcka, uppleva och utvecklas genom möten med kultur. Att göra världen större för fler. Det är en uppgift som förtjänar en ny kulturpolitik för en ny tid.
Christer Nylander, ordförande riksdagens kulturutskott 2018–2022 (Liberalerna).
Mats Berglund, ordförande riksdagens kulturutskott 2024–2026 (Miljöpartiet).
