Kulturarv utan gränser bildades 1995 som en reaktion på den systematiska och omfattande förstörelsen av kulturminnen under krigen på Balkan. Bland stiftarna fanns bland andra dåvarande riksantikvarien och ordförandena för svenska Röda korset, svenska Unescorådet och svenska Icom-kommittén.
Sedan dess har stiftelsen arbetat med att genom lokal kapacitet skydda och bevara kulturarvet i ett flertal länder, som Belarus, Tibet, Palestina och Ukraina. I Bosnien och Hercegovina, Kosovo och Albanien har tre framgångsrika lokalkontor lett till att självständiga stiftelser etablerats.
Men efter att verksamheterna på Balkan blivit självständiga har de bidrag svenska Kulturarv utan gränser fått varken räckt till administrativa kostnader eller för att bygga upp ett kansli för internationella kulturarvsprojekt. Och i september i år såg styrelsen, som sedan länge arbetat på ideell basis, ingen annan väg än att upplösa organisationen.
– Vi är väldigt, väldigt ledsna. Vi tycker ju att det här arbetet behövs och är viktigt och vi har gjort allting för att få det på fötter. Men det senaste året har vi insett, efter att ha fått regeringens politik så tydligt, att det här går inte, säger Lotte Lehmann, styrelseledamot och ekonomiansvarig.
”Det som varit unikt med Kulturarv utan gränser är att det ska vara hjälp till självhjälp. Att kulturarvet byggts upp med lokala krafter, att det varit ett samarbete”, säger arkitekten Lotte Lehmann från Kulturarv utan gränser.
Mest avgörande för beslutet är regeringens nya krav på 15 procents egenfinansiering av projekt som svenska civilsamhällesorganisationer söker medel för via Sida.
– Det går inte att få ihop 15 procent av sådana här miljonmiljonprojekt, när man verkligen bygger upp någonting. Vi har haft insamlingar genom åren, men de ger väldigt lite pengar. Vi har inte den traditionen i Sverige, att de rika ger pengar till kulturmiljön.
Till saken hör också, fortsätter Lotte Lehmann, att en större andel av biståndet nu ska gå direkt till lokala aktörer.
– Så vår huvudidé – att kanalisera svenskt bistånd till där det behövs för att rädda kulturarv – den fungerar inte längre.
I dag har Kulturarv utan gränser flera kontor på Balkan som kan söka svenskt bistånd, varför behövs en svensk organisation?
– Idén från regeringshåll är ju att man ska ta bort alla mellanhänder och det kan låta jättebra. Men där hjälpen behövs som bäst finns det inte någon som kan söka biståndspengar från Sverige. I dag kan våra systerstiftelser på Balkan klara av det. Kanske även Ukraina, som också har mycket kontakt med Sverige. Men för Gaza kommer det att bli väldigt mycket svårare.
Att någon stor sponsor skulle höra av sig, det känns osannolikt.
I dagsläget har svenska Kulturarv utan gränser fortfarande ett kapital på ett par hundratusen kronor. Men i stället för att låta pengarna gå till svenska stiftelseomkostnader har styrelsen kommit fram till att det är bättre att avveckla organisationen nu. Då kan de sista medlen till exempel gå till en fortsättning på organisationens enda pågående projekt. I det utbildar man nu, ihop med Maidanmuseet i Kiev, ukrainska museiarbetare, arkivarier, åklagare och journalister i att bedöma och dokumentera brott mot kulturarvet – för att senare kunna utkräva ansvar enligt internationell rätt.
Vad behövs för att ni ska kunna fortsätta?
– Skulle det gå att få biståndspengar till att göra stora projekt igen skulle vi kunna bygga upp ett kansli som skulle kunna söka pengar, hålla i administrationen och framförallt göra projekt. Det är ju verksamheten som är själva poängen. Men att någon stor sponsor skulle höra av sig, det känns osannolikt, säger Lotte Lehmann.
Största bidragsgivarna Sida och SI
Kulturarv utan gränser bildades 1995 i Sverige med syftet att skydda och bevara kulturegendom i händelse av väpnade konflikter, naturkatastrofer, försummelse, fattigdom eller politiska och sociala konflikter.
I dag består organisationen av fyra självständiga stiftelser, en i Sverige och tre på Balkan, som arbetat i Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Albanien, Turkiet, Georgien, Moldavien, Tibet, Belarus, Palestina, Ukraina samt med syriska flyktingar. De största bidragsgivarna genom åren har varit Sida och Svenska institutet.
Under hösten har stiftelsens styrelse kontaktat stiftarnas representanter – Icomos, Icom, Riksantikvarieämbetet och Sveriges Arkitekter – som fattat beslut om att stödja upplösningen. Slutgiltigt beslut fattas av Kulturarv utan gränsers styrelse, troligen vid årsskiftet.
