Älskade men utarmade
Kärlek och lust var huvudteman på årets bokmässa och vilka institutioner får mer kärlek än biblioteken, undrade riksbibliotekarie Karin Grönvall retoriskt när Biblioteksscenen invigdes på mässans första dag.
Kollegan Helene Öberg på Svensk biblioteksförening höll med om att alla älskar biblioteken, men att inte alla vet vilka utmaningar de står inför. ”Så gärna kärlek”, fyllde Karin Grönvall i, ”men också respekt och rimliga förutsättningar”.
Vad som är rimligt när det kommer till resurser – och om biblioteken får mer eller mindre pengar än tidigare – debatterades senare i skarpa ordalag. Enligt Kristina Axén Olin (M) lägger regeringen mer i dag än under Stärkta bibliotek, vilket direkt DIK bestred.
Klart är att det ekonomiska läget är utmanande, sade Barakat Aldammad, chef på Örebro bibliotek. För femton år sedan var de 70 medarbetare, nu är de runt 53 i Örebro. ”När alla samhällsinstitutioner stänger ner, så söker man sig till oss. Och vi står där – för vi har ett uppdrag”.
Självcensur och förbjudna böcker
Att biblioteket undviker ämnen i programutbud eller bokinköp – självcensur – var ett annat återkommande tema i bibliotekssamtalen. Jens Zingmark, bibliotekarie på Dawit Isaak-biblioteket, sade i ett samtal om förbjudna böcker att det finns rutiner för att hantera känsliga ämnen på många bibliotek och att han mer var oroad för självcensur på individnivå:
”Som person kan man bli rädd eller obekväm och då kanske man drar sig för att bjuda in till det där samtalet nästa kvartal. Den enskilda oron är också svårare att reda ut rent organisatoriskt”.
Under torsdagen gjorde också två L-ministrar ett utspel att de vill att Kungliga biblioteket ska inrätta att nationellt bibliotek för förbjuden litteratur. I partiets pressmeddelande nämns dock inte just Dawit Isaak-biblioteket i Malmö – det redan etablerade yttrandefrihetsbiblioteket med över 6000 titlar i sin samling.
Biblioteket – ett förgiftat hav?
”Nu räcker inte superlativen till. Det blir värre år för år, det borde vända”. DIK:s ordförande Anna Troberg var minst sagt bedrövad över statistiken i förbundets nya rapport, som visar att problemen med social oro, skadegörelse och våld på biblioteken återigen ökar. Eller som Mats Berglund (MP) sammanfattade sin känsla efter att ha läst rapporten: ”Vem vill bli bibliotekarie i det här förgiftade havet?”
Samtidigt som problemen hopas i takt med att biblioteken står kvar som samhällets sista utpost är det många folkbibliotek som hittar lösningar i ihop med socionomer och socialtjänst. Det berättade John Brauer, en av forskarna bakom den pågående studien Folkbibliotek i samverkan för att möta sociala problem.
Men samtidigt som projektet identifierar hur olika sorters samarbeten fungerar, ser John Brauer en ”professionell ambivalens” bland bibliotekens chefer. Där vissa är fokuserade på läsning – medan andra ser biblioteket som en social aktör. Läs: det är inte givet i vilken mån biblioteken kommer axla ansvaret.
I skuggan av Gaza
Programpunkterna ”Den fabricerade svälten i Gaza” och ”UNWRA – länken mellan terror och FN?” i Vänskapsförbundet Sverige–Israels monter hade på förhand mötts av hård kritik och efter samtal med Bokmässan bytte föreningen ut rubrikerna. Men när punkterna genomfördes stod ändå de ursprungliga rubrikerna på en skärm i montern. ”Onödigt provocerande” menade Bokmässans chef. ”Folkmordspropaganda” svarade flera författare och översättare i ett upprop.
Ilskan och sorgen över det som sker i Gaza färgade också många av mässans samtal. ”Jag har inte så mycket hopp i just detta”, sade den erfarna korrespondenten Cecilia Uddén, men tillade att hoppet finns hos enskilda människor, från unga fredsaktivister till mammor som förlorat sina barn i konflikten och ändå samarbetar, israeler och palestinier.
Kanske kan det skrivna ordet bidra. ”Det är vittnesmål som borde ödelägga världen”, sade författaren Johannes Anyuru apropå boken Här var vårt hus, som samlar tolv palestinska barns berättelser från Gaza. Att redaktörerna i dag bara har kontakt med två av dem, talar sitt tydliga språk.
Likvärdigt på skolbibliotek
Att skolbiblioteken skulle bli en snackis på mässan stod klart redan när det officiella programmet lanserades i maj. I ett samtal på temat konstaterade DIK:s Johanna Alm Dahlin att det finns stora skillnader i likvärdigheten och att det är viktigt att ha fokus på, eftersom ”det är eleverna som blir lidande i slutändan”. Anna Svalander (L) från SKR såg kompetensutveckling som en avgörande faktor för bemannade skolbibliotek i hela landet, eftersom tjänsterna som skolorna utlyser inte alltid är så attraktiva för bibliotekarierna. Fel ingång, menade Johanna Alm Dahlin: ” Huvudmännen kan inte gömma sig bakom att det inte finns folk. Går man ut med en bra tjänst där förutsättningarna finns för att göra sitt jobb får man sökanden”. I en annan panel var Victoria Lovsten på Skolverket inne på samma spår. ”Det finns de som är pessimistiska, att skolor kommer slingra sig runt det. Men det här är lag och vad vi förväntar oss.”
Folkbildningen trendar
Det är redan känt att folkbildningen är ett av nästa års teman på Bokmässan. Trots sänkta statliga anslag till studieförbunden verkar många hoppas på folkbildningen som räddare i tider av läskris och polariserad debatt. Kanonutredaren Lars Trägårdh fortsatte framhålla folkbildarnas aktörer som viktiga för spridningen av kulturkanon. Men Anna-Karin Lindblom, generalsekreterare för Folkbildningsrådet, drog i handbromsen. ”Att bara ge kanon och säga ’lär ut den’, det fungerar inte väl med folkbildningsuppdraget”, sade hon under ett seminarium. ”Det måste vara frivilligt och ett friare uppdrag till aktörerna för att det ska fungera”.
Läs SOU:n!
Kulturkanon lämnar som sagt inte debatten. Men kanske är både kulturminister Parisa Liljestrand och utredaren Lars Trägårdh trötta på att tala om listan på 100 verk nu. I stället verkar de vilja lyfta fram allt annat i utredningen. Båda två sade under olika programpunkter att de ”rekommenderade varmt” att ”läsa hela betänkandet”. Är det för mycket begärt av medborgarna att de ska sätta sig ner med 295 sidor statlig utredning? Svaret får vi i den fortsatta diskussionen. Nu väntar valår och att kulturdebatten intensifieras är nog ingen vild gissning.
