Min pappa flydde från Ungern 1956 då Sovjet invaderade. När jag var barn återvände familjen varje sommar. Med jämna mellanrum besökte vi huvudstaden och när vi vandrade runt i Budapest stannade vi alltid vid statyn av nationalskalden och revolutionsledaren Sándor Petöfi som var medskapare av den än idag starka ungerska nationalismen, för att inte säga chauvinismen. Där, vid foten av Erzsebét bron, pratade pappa om Petöfis poesi som formade landet och han kunde med tårar i ögonen läsa något stycke utantill. Jag var väldigt fundersam kring det där. Pappa uttryckte annars aldrig något som helst intresse för poesi eller litteratur.
Fyrtio år senare på UkraineVision 2025 på Kulturhuset förstod jag min fars tårar. Under panelsamtalet där jag företrädde den svenska museibranschen använde jag ord och begrepp som bara för några år sedan hade känts obehagligt kantiga och obekanta i munnen;
- kulturen och museerna kan ena, hela och samstämma ett land
- nationalism kan användas som verktyg för att bygga identitet som ger sammanhållning, okuvlighet och motståndsvilja
- museerna kan vara en del i nationers kamp för frihet, bland annat genom att vara platser där sanningar bortom ideologi och politisk strid berättas
Själv uppväxt i Sverige – ett land präglat av trygghet, välstånd och välmående – har jag uppskattat och sett hur kulturen prisats och premierats då den gått mot strömmen och varit obekvämt provokativ. Det är den rollen jag främst förknippar god kultur med.
Nationalism har jag definierat som en ideologi som gått vilse då den satt en metafysisk idé om ett land före dess verkligt existerande och kännande medborgare. Jag har undrat hur tankefiguren ”nationen” kunnat få så stor makt över människor att de varit beredda att offra sina medmänniskor, men också sig själva, i en kamp för den icke-existerande, icke-subjektiva, icke-kännande nationens välmående.
Nationalism har jag också förknippat med ogenomtänkt och omotiverad fientlighet mot det främmande och nya, mot det som skaver mot invanda och för givet tagna sanningar. Men kanske ännu mer med förklädd egoism och egenintresse.
I det alltför klara och skarpa ljuset av Ukrainas kamp bleknar, skrumpnar och transformeras dessa grundsatser.
”Nationalism har jag förknippat med ogenomtänkt och omotiverad fientlighet mot det främmande och nya.”
I Ukraina har en demokratisk stat med yttrandefrihet och rösträtt angripits av diktaturen Ryssland som uttalar en vilja att underkuva och utplåna. I Ukraina knyts medborgarnas framtida välmående, deras sätt att leva, till den metafysiska nationens existens.
För att dagens medborgare och de kommande generationerna i Ukraina och Sverige ska kunna leva goda framtida liv behöver nationerna existera, därmed behöver de försvaras.
I Ukraina ser vi hur den ryska aggressorn målmedvetet och genomtänkt mal ner och plundrar kulturinstitutioner. Kulturarv i form av byggnader och minnesmärken bombas medan museer plundras på historiska artefakter och konstverk som transporteras till Ryssland och visas upp som nationella kulturskatter där. Detta sker i ett första steg för att beröva Ukraina sin kultur. I ett andra steg syftar det till att få ukrainare att ifrågasätta sin identitet, vilket i sin tur förmodas leda till en känsla av att inget finns att försvara, att vapnen läggs ned och aggressorn bjuds in att styra och forma.
"I det Sverige som jag växte upp i och som dominerades av trygghet och välstånd var Carl Johan De Geer hjälte när han skrev kuken på flaggan och uppmanade medborgarna att svika fosterlandet."
Foto: Moderna museet
Ska kulturen i Sverige ansluta sig till försvaret? För statliga kulturmyndigheter finns inga alternativ, regeringen leder arbetet. För kulturens stiftelser, företag och föreningar finns en valfrihet. Ska vi verkligen vara nationalistiska?
Jag funderar på om kulturen bäst uppfyller sin roll på olika sätt i olika samhällen? I ett stabilt samhälle gör kulturen mest nytta som provokatör där den pekar på orättvisor och avslöjar skevheter i samhällsbygget. I ett hotat samhälle kompletteras rollen.
I det Sverige som jag växte upp i och som dominerades av trygghet och välstånd var Carl Johan De Geer hjälte när han skrev kuken på flaggan och uppmanade medborgarna att svika fosterlandet. Jag tycker att De Geer ska fortsätta att uppmana oss att vara onationella och jag tycker att kulturen och museerna gör rätt om de väljer att vara en del av det system som försvarar kulturens provokatörer. Paradoxalt är det bara genom att idag vara nationella och försvara våra öppna och pluralistiska demokratier som vi imorgon kan uppmana varandra att vara onationella, att svika fosterlandet.
Kan kulturen på ett intellektuellt hederligt vis vara både Sándor Petöfi och Carl Johan De Geer? Svaret är kanske en form av värderingsbaserad nationalism där jag som medborgare är lojal och beredd att föra en kamp för det demokratiska, fria och jämställda Sverige, för att det ska existera också imorgon. Som en slags idé om att bara den flagga som tål att det skrivs kuken på den är värd att hedra och försvara.
Om vi reser ett monument mitt i Stockholm av Carl Johan De Geer som skriver kuken på flaggan så kommer jag att se det som ett uttryck för nationalism och jag kommer stolt att gå dit med mina barn och försöka förklara varför jag har tårar i ögonen.
Niklas Cserhalmi
Ordförande Sveriges Museer
Museichef Arbetets museum
