År 1930, på tröskeln till det moderna Sverige, anordnades den stora Stockholmsutställningen ”av konstindustri, konsthantverk och hemslöjd”. År 2030, endast fem år bort, är det dags för ännu ett hejdundrande jubileum. Det är hög tid att Stockholms stad tar initiativ till en ny Stockholmsutställning, och bjuder in kulturarbetare, institutioner och andra aktörer till samarbete och planering.
1930 års utställning präglades av framtidstro och nya demokratiska anspråk, men där fanns också betydligt mörkare toner som också gick i tidens anda, inte minst i den storsvenskt nationalistiska delen “Svea rike”. Sverige och Stockholm hade börjat ge plats och plattform åt alla sina invånare, och samtidigt börjat ta en egen plats på världsscenen. Det lilla men innovativa landets styrkor kom väl till pass i utställningssammanhang med ett tydligt visuellt fokus. Formgivning stod i centrum medan utställningsområdet vid Djurgårdsbrunnsviken i sig var en manifestation över svensk arkitektur, med chefsarkitekt Gunnar Asplund.
Och det var en sann folkfest – fyra miljoner besök gjordes i utställningsområdet mellan maj och september. Form och konst, arkitektur och stadsbyggnad, engagerar, då som nu.
De politiska parallellerna mellan då och nu är även de påtagliga. Bostadsfrågan var hett omdebatterad men funktionalismens mest långtgående anspråk på modernitet och uppbrott, kontra röster som talade för ett samspråk med historien speglade också en kultur- och samhällsdebatt i stort. När slår expertisers sakkunskap över i ett antiindividualistiskt ovanifrånperspektiv? Och hur värnar man tvärtom experters och konstnärers frihet från politisk styrning? Högaktuella frågor 1930 – och i dag.
”Hur värnar man experters och konstnärers frihet från politisk styrning? Högaktuella frågor 1930 – och i dag.”
Stockholms stad var 1930 drivande som medarrangör, och bör ha en drivande roll även 2030. Svenska Slöjdföreningens efterträdare Svensk Form bör givetvis involveras, liksom näringsliv och civilsamhälle, skolor och högskolor, designentreprenörer och studieförbund. Om vi menar allvar med skönhet, kvalitet och kunskap bör konstnärer, formgivare och arkitekter ha en nyckelroll. Vem eller vilka blir 2030 års Gunnar Asplund?
En ny Stockholmsutställning kan ställa, och kanske bidra till att besvara, angelägna frågor. Vilka förutsättningar har dagens konstnärer, arkitekter och konsthantverkare att skapa, utifrån eget tycke, i relation till offentliga bidragsgivare, och i möten med mottagarna – beställarna, kunderna – mecenaterna?
Hur undviker vi att upprepa misstag, motverkar likriktning och säkrar armlängds avstånd? Hur problematiserar vi de inslag i utställningen, som också var tankar av sin tid men i backspegeln tydligt mindre demokratiska och humanistiska? Vilka lärdomar drar vi, hundra år senare, av en demokratisk anda och framtidsoptimism – utan att ge avkall på individens fria val? Och vad från 1930 är fortfarande giltigt, idéer, kulturuttryck och produkter?
Innehållet i utställningen – det är en fråga som bör ha helikopterperspektiv men inget ovanifrånperspektiv; bör präglas av expertis, folklig förankring och politiskt mod, men inte politisk styrning.
Stockholmsutställningen 2030 måste utformas utifrån all den bästa kunskap som finns i kulturliv, näringsliv och akademi, och tillsammans med dagens stockholmare. Vilket sällsynt tillfälle att inte bara ”sätta Stockholm på kartan” – utan att göra modern och hållbar formgivning och en aktuell kultur- och samhällsdebatt angelägen för alla. En appell i en anda av demokrati och framtidstro: En anda för 1930, och, hoppas vi innerligt, och mer varaktigt, för 2030.
Rasmus Jonlund, kommunfullmäktigeledamot, vice ordförande i Kulturhuset Stadsteatern (L)
Björn Ljung, kommunfullmäktigeledamot, ledamot i Stadsbyggnadsnämnden (L)
Isabel Smedberg Palmqvist, kommunfullmäktigeledamot, vice ordförande i kulturnämnden (L)
