Österängens konsthall ligger i en förort till Jönköping, i ett socioekonomiskt utsatt område. Johanna Linder är mån om deras anknytning till lokalsamhället och berättar att de har tagits emot med öppna armar. De har lyckats nå en bred publik, inte bara traditionell konstpublik.
Den ideella förening som driver konsthallen har fått verksamheten att växa markant sedan de öppnade, hösten 2015. Det handlar inte bara om utställningar och en omfattande barn- och ungdomsverksamhet, de genomför även varje år ett eller två större konstprojekt där de ofta arbetar med medskapande och deltagande metoder, som workshops. Under hösten har de en öppen salong där publiken får lämna in sina egna konstverk på temat utopier och dystopier.
På konsthallens hemsida står det att verksamheten präglas av ”öppenhet, samarbete och mångfald” och att de lyfter fram ”ung och urban konst och kultur” liksom att de ”spränger gränser, går utanför ramar och bryter normer”.
– Vi var inte på något sätt den första förortskonsthallen, det fanns flera före oss, men här i Jönköping var det någonting nytt, berättar Johanna Linder.
I dag tas det många initiativ inom konstvärlden, på landsbygden och i förorter, vilket hon tycker är glädjande.
– Från att blicken har varit vänd från periferin in mot centrum så upplever jag att blicken skiftar nu och att centrum faktiskt börjar titta ut mot periferin.
Linnea Bertlin och Johanna Linder.
Foto: Julia Sjöberg
Under större delen av Johanna Linders yrkesverksamma liv har hon arbetat som journalist. Ett antal år var hon programledare i Sveriges Radio, P4, där hon ofta bevakade kulturfrågor.
2014 engagerade hon sig i den motdemonstration som hölls i Jönköping mot nynazistiska Svenskarnas parti, då man ringde i stadens kyrkklockor under två timmar. Hon fick medalj av kommunen för den insatsen. Men det var något som skavde:
– Det är ganska lätt att organisera sig mot någonting, men så började jag fundera över hur man gör när man engagerar sig för någonting. Hur bygger man det samhälle man själv vill leva i? Hur skapar vi tolerans, mångfald, integration, gemenskap …?
Det är ganska lätt att organisera sig mot någonting, men så började jag fundera över hur man gör när man engagerar sig för någonting.
Parallellt med detta hade det pågått en mångårig diskussion om att bygga en konsthall i Jönköping.
– Debatten hade handlat mycket om hur konsthallen skulle se ut och var den skulle ligga, men väldigt lite om vad den skulle innehålla och vilken publik den skulle vända sig till. En dag var jag på väg till Willys för att köpa mjölk och fick syn på en tom lokal som låg i källarplanet på ett gammalt köpcentrum. Då kände jag att det är ju här vi ska ha konsthallen.
Under de första åren gjorde alla allt, få av dem var avlönade. Idag har de fem anställda.
– Vi har gått från ett litet gräsrotsinitiativ, en uppkäftig uppstickare, till att bli mer av en institution. Jag tror de flesta i Konstsverige vet vilka vi är eftersom vi medverkar i nationella sammanhang. Men jag tycker mycket av känslan från de första åren ändå finns kvar. Vi har fortfarande väldigt små resurser och vi arbetar fortfarande med volontärer och ideella insatser.
Den ideella förening som driver konsthallen har fått verksamheten att växa markant sedan de öppnade, hösten 2015.
Foto: Julia Sjöberg
Konsthallen får ekonomiskt stöd från kommun, region och stat och de drar även in en hel del medel själva. Men inte genom entréavgifter, det är fri entré till all deras verksamhet, utan genom medlemsavgifter till deras kulturförening som har runt 250 medlemmar. De gör även ett antal uppdrag åt kommun och region – konstförmedling, föreläsningar, kurser …
En av ambitionerna med konsthallen är att man ska kunna bo i Jönköping och ändå få en fläkt av vad som händer på samtidskonstscenen runtom i Sverige och världen, en annan att deras verksamhet ska fungera lite som ett pedagogiskt projekt.
– Vi vill visa våra besökare att konst kan se ut på en oändlig massa olika sätt. Alla blir erbjudna ett samtal med oss och det finns inga frågor som är dumma eller fel.
Konsthallen lyfter fram unga, nyutexaminerade, oetablerade konstnärer såväl som mer namnkunniga. Johanna Linder exemplifierar med Salad Hilowle, Niki Lindroth von Bahr och Yoyo Nasty.
– De har för första gången fått möjlighet att pröva sina idéer i stor skala hos oss. Det är många som har slagit igenom efter att de har ställt ut här.
Teman som dessa konstnärer tagit upp är identitet, migration, rasism, kolonialt arv, minoritetsspråk … Johanna Linder tycker att konsten är bra på att adressera akuta och viktiga samhällsfrågor:
– Och den gör det på ett sätt som gör att vi kan mötas istället för att stå på varsin sida av en skyttegrav och skrika åt varandra. Samtalet blir inte så polariserat då utan mer av ett sökande efter ömsesidig förståelse.
Det är en av våra hjärtefrågor, att höja statusen på barnkulturen.
Konsthallen har från start också satsat stort på sin barn- och ungdomsverksamhet.
– Det är en av våra hjärtefrågor, att höja statusen på barnkulturen.
Varje söndag har de öppen verkstad för barn och unga. Det handlar om att skapa en tillgänglighet, menar Johanna Linder.
– Ungefär hälften av dem som bor här i området befinner sig i någon form av social eller ekonomisk utsatthet. Väldigt många av de barnfamiljer som finns här har inte råd att delta i den typen av fritidsaktiviteter som barn från andra områden har.
Under hösten startar de en konstskola för 13–16-åringar, Kollektivet, där det ingår ett konstpedagogiskt residens.
– Det är viktigt att få in namnkunniga samtidskonstnärer som skapar konst som faktiskt riktar sig till barn och unga. Inom andra konstformer är det självklart att barn har rätt till professionellt producerad kultur, men det har inte riktigt funnits inom samtidskonsten.
"Vi vill visa våra besökare att konst kan se ut på en oändlig massa olika sätt", säger Johanna Linder.
Foto: Julia Sjöberg
Vi börjar tala om den diskrepans som ofta finns när det gäller hur kommuner ser på vikten av kultur jämfört med vikten av idrott. Där finns en stor orättvisa, menar Johanna Linder. I deras kommun investeras just nu miljardbelopp på lokaler för idrott, ”samtidigt som man inte lägger en enda krona på lokaler för kultur”. Hon berättar att de har byggt om i konsthallen som numera rymmer kontorsplatser, en personaltoalett och ett lunchrum.
– Den här ombyggnaden presenteras som en jättesatsning samtidigt som kommunen bygger två nya ridhus à femtio miljoner styck.
Hon tycker det är märkligt att politikerna inte ser att kultur ”gör precis samma jobb som idrotten”.
– Vi jobbar också med barn och ungdomar, med inkludering och med personer med särskilda behov.
Konsthallen driver till exempel en kolonilott tillsammans med boende i området och väldigt många av dem som engagerar sig i odlingen har olika neuropsykiatriska diagnoser.
– Jag tror vi i kulturvärlden kan bli mycket bättre på att lyfta fram de sociala insatser vi gör och visa på vilken roll vi spelar i våra lokalsamhällen. Och att kultur också är en folksport.
