I slutet av 1800-talet så slog idén om en litteraturkanon igenom inom skolväsendet och författare som Tegnér, Geijer, Runeberg användes med en tanke om att stärka modersmålet.
Viktor Rydberg var en av Sveriges viktigaste författare under slutet av 1800-talet (tillsammans med Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg) och fick, detta är en killgissning, representera den nya moderna litteraturen. Strindberg och de mer radikala kvinnliga författarna såg man däremot inte så mycket av. ”Tomten” fungerar ju bättre än Giftas. Lika viktiga var också europeiska författare som Ibsen och Shakespeare.
Men det har ju hänt en del sen dess. Efter andra världskriget så ändrades både skola, samhälle och litteratur. Man började värna om demokrati och frihet. När stora ändringar sker så blev det diskussion och det är kanske här som den första lärdomen kommer: Där samhället ändras kommer vissa grupper vilja styrka sig själva för att upprätthålla den rådande kulturella strukturen i samhället. Efter andra världskriget anns en riktning som var väldigt konservativ och här kom de nationella tankarna om en litteraturkanon in.
Känns det igen?
Det behöver inte bli som förr, hävdar dem som är intresserade av att ha en kanon. De tänker: nu har vi chansen att få med både radikala kvinnor och postmodern litteratur.
Fet chans, säger jag, men hoppet slocknar såklart inte.
Jag ser inte så mycket diskussion om hur en kanon ska användas. Mitt drömscenario är att lärarna (och om vi har tur, eleverna) ska tänka själva och förenklade listor är väl motsatsen? Vi har ju bibliotekarier som kan hjälpa till med detta.
En litteraturkanon finns egentligen redan oberoende av vad staten vill lista.
Det är lite cringe när vår nya kulturminister envisas med att prata om experter eftersom de flesta experter på litteratur vet att man inte riktigt kan vara expert på litteratur. Det är en paradox som man kanske måste vara expert för att förstå sig på?
Litteraturen är flytande och dynamisk. En litteraturkanon finns egentligen redan oberoende av vad staten vill lista. Jag misstänker att Harry Potter finns med på den och kommer fortsatt finnas där, även om man från statens sida präntar ned Viktor Rydberg på den.
Syftet med litteraturen är mer komplicerat än att bara skriva en lista på vad som är bra.
Om nu argumentet är att en kanon ska vara med i skolan med något språkligt ändamål borde det inte då vara lärarna om bestämmer efter en pedagogisk utgångspunkt? Och ska man använda en kanon till att spegla vissa förbestämda nationella värden så blir det lite problematiskt eftersom det är tveksamt om något sådant existerar.
Nej, vill man att ungdomar ska få tillgång till dynamisk kvalitetslitteratur anpassade för dem så har jag en lösning: satsa mer på biblioteken.
Tommy Bildström, bibliotekschef Nordmalings bibliotek
