DIK frågar vartannat år alla våra medlemmar som jobbar på bibliotek om deras arbetsmiljö. I den senaste undersökningen var 64 procent av de som svarade för ett tillträdesförbud. Det riktigt intressanta är dock alla de fritextsvar som kom in. I dem fördes långa och initierade resonemang kring en rad viktiga demokratiska och praktiska hänsyn som måste tas i frågan om tillträdesförbud.
Man lyfte demokratiska aspekter. Ett bibliotek ska å ena sidan vara öppet för alla. Å andra sidan är det kanske inte öppet för alla om en del inte vågar gå dit. Hur skulle ett tillträdesförbud praktiskt hanteras? Ingen hade en lösning, men det fanns enighet om att det inte fick bli bibliotekariens roll att agera dörrvakt. Man funderade också kring vilka beteenden som skulle kunna föranleda ett tillträdesförbud och man satte generellt ribban högt. Ingen tycktes skriva under på Morgan Johanssons svepande formuleringar om allmänt ”stökiga” eller ”högljudda” individer som potentiella måltavlor för ett tänkt tillträdesförbud.
Resonemangenen i fritextsvaren var förvillande lika oavsett om respondenten till slut landade i ett ja eller ett nej i frågan om tillträdesförbud. Det är en uppenbart svår fråga som oavsett hur man ställer sig kommer med en rad olika följdfrågor som måste besvaras med lyhördhet både inför bibliotekens uppdrag och personalens och besökarnas trygghet.
DIK:s styrelse landade hösten 2021 i ett beslut där vi kan tänka oss ett tillträdesförbud i särskilt allvarliga och återkommande fall, men att förbundet även i fortsättningen främst kommer att lägga fokus på mer långsiktiga lösningar. Den sociala oro som finns på landets bibliotek är mångfacetterad och det behövs många olika verktyg för att komma till rätta med den. De flesta problemen är inte av en sådan art att tillträdesförbud borde komma på tal. Det är problem som måste lösas, men på andra sätt.
Alla bibliotek är olika. Problemen och förutsättningarna att lösa dem är olika. Det finns dock faktorer som tycks vara gemensamma för de bibliotek där man lyckats vända utvecklingen till det bättre. DIK har samlat dessa framgångsfaktorer på förbundets hemsida. Här är de i korthet:
- Ett systematiskt arbetsmiljöarbete.
- Samverkan med andra aktörer i samhället.
- Säkerställ att det finns tillräckligt med personal.
- Utbilda personalen.
- Gör besökare delaktiga i verksamheten.
- Möblera om eller flytta biblioteket.
Den sociala oro som bubblar upp till ytan på biblioteken är ett samhällsproblem. Biblioteken kan inte lösa det på egen hand. Det krävs resurser och övergripande lösningar som bygger på samverkan mellan olika samhällsaktörer. DIK:s medlemmar existerar inte bara på jobbet. De går till Ica, vårdcentralen och torget precis som alla andra. Flyttas problemen dit drabbas även de. Att bolla runt samhällsproblem mellan olika aktörer gynnar ingen, inte heller DIK:s medlemmar. Samhällsproblem måste lösas. En gång för alla.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
